Gjorde nyligen slut med mitt ex och hoppas ju på att vi hittar en väg tillbaks till varandra i framtiden igen, men med tanke på vad han skrev i det sista smset så känns det verkligen som att det är det sista som kommer att hända.. Jag infogar smset här nedanför:
"Du är den underbaraste person jag någonsin träffat. Du är genomsnäll, snygg, söt, supergullig och har verkligen ett hjärta av guld. Jag har starka känslor för dig också, vill ta om hand om dig och göra dig glad. Jag älskar dig också och det rister i mitt hjärta att det blev så här.
Jag tror att vi är extremt lika på ett plan, själsfränder på ett sätt, och det är därför vi har funkat så bra ihop när vi varit med varandra. Men, på ett annat plan är vi olika, när det kommer till vad vi vill ha ut av livet. Jag klarar verkligen inte av stagnation och att man är nöjd med saker som de är. Det måste gå framåt och uppåt, annars kvävs jag.
Jag har nog inte sagt detta men huvudanledningen till att jag flyttade från ***** var att jag verkligen inte klarar av att bara "leva lycklig i alla mina dagar", vilket är precis vad alla gör där nere. Det är inte för mig och det kommer det aldrig att vara. Jag måste utmana och utmanas, vinna och förlora, både intellektuellt och fysiskt.
Jag menar absolut inte att du inte har den sidan alls, för det vet jag att du har och jag har sett den ibland. Men när jag själv är under hård och mestadels konstant press så orkar jag inte lyfta en annan person också. Och när jag inte kan leva upp till förväntningarna så känns det misslyckat på något sätt och jag vill inte att någon jag verkligen tycker om ska må dåligt på grund av mitt beteende.
Jag har inte varit så här ledsen i mitt vuxna liv. Men det är en så löjligt komplex situation det här och detta är den bästa lösningen för oss båda som jag kan komma på. Saknar dig och tänker på dig."
"Du är den underbaraste person jag någonsin träffat. Du är genomsnäll, snygg, söt, supergullig och har verkligen ett hjärta av guld. Jag har starka känslor för dig också, vill ta om hand om dig och göra dig glad. Jag älskar dig också och det rister i mitt hjärta att det blev så här.
Jag tror att vi är extremt lika på ett plan, själsfränder på ett sätt, och det är därför vi har funkat så bra ihop när vi varit med varandra. Men, på ett annat plan är vi olika, när det kommer till vad vi vill ha ut av livet. Jag klarar verkligen inte av stagnation och att man är nöjd med saker som de är. Det måste gå framåt och uppåt, annars kvävs jag.
Jag har nog inte sagt detta men huvudanledningen till att jag flyttade från ***** var att jag verkligen inte klarar av att bara "leva lycklig i alla mina dagar", vilket är precis vad alla gör där nere. Det är inte för mig och det kommer det aldrig att vara. Jag måste utmana och utmanas, vinna och förlora, både intellektuellt och fysiskt.
Jag menar absolut inte att du inte har den sidan alls, för det vet jag att du har och jag har sett den ibland. Men när jag själv är under hård och mestadels konstant press så orkar jag inte lyfta en annan person också. Och när jag inte kan leva upp till förväntningarna så känns det misslyckat på något sätt och jag vill inte att någon jag verkligen tycker om ska må dåligt på grund av mitt beteende.
Jag har inte varit så här ledsen i mitt vuxna liv. Men det är en så löjligt komplex situation det här och detta är den bästa lösningen för oss båda som jag kan komma på. Saknar dig och tänker på dig."
