Hej!
När jag var 20 tog det slut i ett femårigt förhållande jag befann mig i. Jag hade precis genomfört 11månaders värnplikt och hade precis börjat arbeta som väktare.
På grund av värnplikten och min frånvaro från umgängeskretsen gled jag och mina vänner ifrån varandra. De har alltid varit lite passiva och jag utvecklade ett intresse för idrott och natur under min tid i försvarsmakten.
Hur som helst, min dåvarnde flickvän började att träffa andra under tiden jag var "borta", vilket jag inte fick veta förens senare.
Väl hemma från "lumpen" lyckades jag få en anställning som väktare (nattrondering). Nattskiften gjorde så att jag blev ännu mer isolerad, sov på dagarna och de få lediga dagar man hade så löpte de inte riktigt parallelt med andra människors dagar. Ett år senare flyttade min flickvän till Stockholm, vi skulle ha ett förhållande på distans, men hon träffade istället en äldre man (50 vid tillfället) som hon numera är gift med.
Till råga på allt så skulle hon berätta varenda detalj om de olika män och hur hon hade "lurat" mig när vi hade "the breakup talk". Dett fick mig att gå in i en väldigt ensam och depressiv tillvaro. Jag tappade aptiten och gick ner tolv kilo månaden efter.
Det nästa året efter var det värsta året i mitt live, ville ta livet av mig konstant.
Jag träffade olika tjejer och hade sex med dem för att försöka glömma mitt ex, men det verkade som att det inte längre handlade om henne utan om att min bild av livet/kvinnor och familj raserats/ändrats. Tryggheten med andra människor och gemenskapskänslor existerar inte för mig sedan denna punkt.
Sex var inte längre njutbart och jag började att ha sex med så många som möjligt för att bevisa för mig själv att jag inte hade problem på detta planet.
Jag hade vid olika sporadiska tillfällen rökt cannabis och tänkte att det kommer fungera att få mina tankar på annat håll, vilket det gjorde. Jag kunde äta igen, sova, var på bra humör och sugen på sex. Jag arbetade fortfarande som väktare och tack vare ögondroppar som tog bort det röda i ögonen kunde jag arbeta påverkad.
Tillslut blev jag stannad efter ett arbetspass av polisen, som tyckte att jag såg påverkad ut och det skulle bli blodprov.
Jag hade minimalt värde, men polisen har nolltolerans så där rök mitt körkort och också mitt arbete.
Med de sista pengarna jag hade kvar, köpte jag cannabis och började att sälja det. Det gick väldigt bra och jag tjänade mer än på heltidsjobb som väktare.
Dessutom kunde jag röka själv under tiden, fick många bekanta(som jag trodde var vänner) och va lite min egen chef.
Efter fem år av detta och dagligt rökande, tio jointar om dagen, som ciggaretter rökte jag det, började man fundera på rätt och fel så man slutade med detta.
Tyvär så gick det inte att sluta med rökandet.
Vid tillfället var jag även beroende av alkohol, opiater(tramadol/oxycontin) och tobak. Samtliga av dessa slutade jag med tvärt utan nedtrappning och efter 3-5 dagar så var det inget mer med det. Cannabis däremot....
Idag, tio är senare och fyra års misslyckande med att sluta röka har jag gett upp hoppet.
När det går mer än sex timmar sen jag rökt blir jag väldigt depressiv och ångestfylld, tycker att livet är skit osv.
Jag har inte kunnat arbeta sen jag var tjugofyra år, jag har haft åtta jobb under tiden jag rökt dagligen, men jag känner mig så knäckt på en arbetsplats att jag inte längre förmår mig att arbeta.
Jag har även påbörjat studier på högskola 3 gånger men hur mkt jag än försöker orkar jag oftast inte göra läxor/uppgifter.
Om jag har rökt orkar jag inte, om jag är nykter slår min hjärna frivolter.
Tankarna rusar allting är skit och jag blir irriterad av allt, ibland hamnar jag i bråk med personer jag inte känner.
Idag har jag en ny flickvän(som också röker cannabis) och jag vill bli av med både min ovana och mina psykiska problem.
Jag vet inte om jag röker för att jag mår dåligt, eller mår dåligt för att jag röker.
I vilket fall som helst hindrar det mig från att gå klart min utbildning inom datavetenskap.
Hur ska jag göra, jag vill inte börja knapra medicin (gillar inte droger efter mina erfarenheter) och jag vill bara leva ett normalt liv och klara min utbildning få familj, men ingenting verkar längre kunna motivera mig. Det är som att tiden har stannat i fem år.
Vad ska jag ta mig till, känner mig som en vålnad som inte tar del av samhället (bara tanken på jobb osv får mig att må dåligt, jag vill inte må dåligt av det, vill ha barn och familj /inkomst, men orkar inte, det känns inte säkert eller belönande)
Tack på förhand
När jag var 20 tog det slut i ett femårigt förhållande jag befann mig i. Jag hade precis genomfört 11månaders värnplikt och hade precis börjat arbeta som väktare.
På grund av värnplikten och min frånvaro från umgängeskretsen gled jag och mina vänner ifrån varandra. De har alltid varit lite passiva och jag utvecklade ett intresse för idrott och natur under min tid i försvarsmakten.
Hur som helst, min dåvarnde flickvän började att träffa andra under tiden jag var "borta", vilket jag inte fick veta förens senare.
Väl hemma från "lumpen" lyckades jag få en anställning som väktare (nattrondering). Nattskiften gjorde så att jag blev ännu mer isolerad, sov på dagarna och de få lediga dagar man hade så löpte de inte riktigt parallelt med andra människors dagar. Ett år senare flyttade min flickvän till Stockholm, vi skulle ha ett förhållande på distans, men hon träffade istället en äldre man (50 vid tillfället) som hon numera är gift med.
Till råga på allt så skulle hon berätta varenda detalj om de olika män och hur hon hade "lurat" mig när vi hade "the breakup talk". Dett fick mig att gå in i en väldigt ensam och depressiv tillvaro. Jag tappade aptiten och gick ner tolv kilo månaden efter.
Det nästa året efter var det värsta året i mitt live, ville ta livet av mig konstant.
Jag träffade olika tjejer och hade sex med dem för att försöka glömma mitt ex, men det verkade som att det inte längre handlade om henne utan om att min bild av livet/kvinnor och familj raserats/ändrats. Tryggheten med andra människor och gemenskapskänslor existerar inte för mig sedan denna punkt.
Sex var inte längre njutbart och jag började att ha sex med så många som möjligt för att bevisa för mig själv att jag inte hade problem på detta planet.
Jag hade vid olika sporadiska tillfällen rökt cannabis och tänkte att det kommer fungera att få mina tankar på annat håll, vilket det gjorde. Jag kunde äta igen, sova, var på bra humör och sugen på sex. Jag arbetade fortfarande som väktare och tack vare ögondroppar som tog bort det röda i ögonen kunde jag arbeta påverkad.
Tillslut blev jag stannad efter ett arbetspass av polisen, som tyckte att jag såg påverkad ut och det skulle bli blodprov.
Jag hade minimalt värde, men polisen har nolltolerans så där rök mitt körkort och också mitt arbete.
Med de sista pengarna jag hade kvar, köpte jag cannabis och började att sälja det. Det gick väldigt bra och jag tjänade mer än på heltidsjobb som väktare.
Dessutom kunde jag röka själv under tiden, fick många bekanta(som jag trodde var vänner) och va lite min egen chef.
Efter fem år av detta och dagligt rökande, tio jointar om dagen, som ciggaretter rökte jag det, började man fundera på rätt och fel så man slutade med detta.
Tyvär så gick det inte att sluta med rökandet.
Vid tillfället var jag även beroende av alkohol, opiater(tramadol/oxycontin) och tobak. Samtliga av dessa slutade jag med tvärt utan nedtrappning och efter 3-5 dagar så var det inget mer med det. Cannabis däremot....
Idag, tio är senare och fyra års misslyckande med att sluta röka har jag gett upp hoppet.
När det går mer än sex timmar sen jag rökt blir jag väldigt depressiv och ångestfylld, tycker att livet är skit osv.
Jag har inte kunnat arbeta sen jag var tjugofyra år, jag har haft åtta jobb under tiden jag rökt dagligen, men jag känner mig så knäckt på en arbetsplats att jag inte längre förmår mig att arbeta.
Jag har även påbörjat studier på högskola 3 gånger men hur mkt jag än försöker orkar jag oftast inte göra läxor/uppgifter.
Om jag har rökt orkar jag inte, om jag är nykter slår min hjärna frivolter.
Tankarna rusar allting är skit och jag blir irriterad av allt, ibland hamnar jag i bråk med personer jag inte känner.
Idag har jag en ny flickvän(som också röker cannabis) och jag vill bli av med både min ovana och mina psykiska problem.
Jag vet inte om jag röker för att jag mår dåligt, eller mår dåligt för att jag röker.
I vilket fall som helst hindrar det mig från att gå klart min utbildning inom datavetenskap.
Hur ska jag göra, jag vill inte börja knapra medicin (gillar inte droger efter mina erfarenheter) och jag vill bara leva ett normalt liv och klara min utbildning få familj, men ingenting verkar längre kunna motivera mig. Det är som att tiden har stannat i fem år.
Vad ska jag ta mig till, känner mig som en vålnad som inte tar del av samhället (bara tanken på jobb osv får mig att må dåligt, jag vill inte må dåligt av det, vill ha barn och familj /inkomst, men orkar inte, det känns inte säkert eller belönande)
Tack på förhand
