Farsan ringde för en stund sedan och frågade om jag ville åka till fjällen och fiska. Han sa att han tyckte att vi setts för lite på sistone, och att han tyckte att vi borde hitta på någonting tillsammans, bara han och jag.
Jag är 25 år gammal och vi har aldrig vare sig umgåtts eller samtalat särskilt mycket till följd av att vi inte delar några intressen(antar jag), han har som bara varit "där" liksom. Det hela känns det så okaraktäristiskt av honom, nästan så att jag misstänker att det hela är morsans idé. Men tänk om det inte är det? Tänk om farsan är sjuk eller någonting och inte vill berätta för mig och mina systrar, utan bara vill spendera sin sina tid med att lämna ett bra minne eller nått.. herregud...
Helvette, jag tycker ju inte ens om att fiska, och det är inte som om vi någonsin hållt på med sånt tidigare. Men samtidigt kan jag inte komma på någonting annat att göra. Jag har ingenting emot gubbfan, tvärtom, men samtidigt vet jag att vi inte skulle ha någonting att tala om. Våra samtal är alltid väldigt ytliga, bara kallprat för att fylla ut den ständigt påträngande pinsamma tystnaden, och uteslutande tråkiga.
Han har rätt i att vi setts för lite, men jag vet att det bara är toppen av ett isberg av skit som skapats under åratal av försummad far-son relation.
Direkt jag tänker på det hela börjar jag gråta, och jag vet inte varför. Jag är lite arg men mestadels ledsen och uppgiven. Vafan ska jag göra?