Citat:
Ursprungligen postat av
why123
Det är irrelevant för fallet. Som du själv skriver så kan det i samband med donation upptäckas att det man trott vara pappan inte är det. Här handlar det om ett litet barn, skulle det upptäckas att han inte är pappa till barnet skulle det ske efter barnets död i samband med rättsläkarundersökningen.
Det sista stämmer ju inte heller, han kan omöjligt bli pålurad en unge som inte är hans. Han kunde ju i så fall bara ta sina pinaler och sticka. Han skulle inte bli underhållsskyldig utan kunde fortsätta livet som innan han träffade mamman.
Det finns ännu så länge inte det minsta belägg för att han inte skulle vara pappan,
Han kan ju ha fått reda på det på något annat sätt. Han kan plötsligt ha hittat något i mammans mobil eller på Facebook, eller en fråga hon skrivit anonymt på Familjeliv t.ex.. Eller en väninna till henne kan ha försagt sig. Eller så kan det ha varit något i barnets utseende som gjorde att polletten plötsligt trillade ned.
Jo, så resonerar ju normala människor. Men detta var WT, eventuellt knarkare till och med. Sådana kan få tokspel och sakna alla hämningar.
Jag kan i och för sig förstå att man känner vrede (men absolut inte att man slår ett barn för det), när man upptäcker att man lurats till något under ganska många månader - tänk serva mamman när hon mår illa och har ont i ryggen, följa med på MVC och ultraljud, köpa och snickra ihop skötbord och vagga, åka ut och köpa mat till mamman mitt i natten när hon har cravings efter något, ställa upp på fåniga gravidbilder som den beskyddande fadern... Han kanske inte ville bli pappa från början, men hade kommit runt och börjat gilla tanken... när han plötsligt fick veta. Sedan kommer säkert tanken på hur utskämd han ska bli, hur andra män ska håna honom för att han "inte räckt till" och liknande. Och för att han varit så korkad att han gick på det. Lägg till detta om den riktige fadern är en vän eller släkting till honom, t.ex..