Längdskidsäsongen 2016/2017

Vore konstigt att kalla till presskonferens för att säga att han fortsätter.

Edit: Hepp, han lägger av. Tack för allt, Johan!

Där sa han det, Olsson lägger ner elitkarriären.

Inte oväntat, en ikon tackar för sig.

"En helt okej längdskidåkare" som han beskrev sig själv. Hade kunnat bli en riktig jävla överlegendar om han hade fixat ett tredje stafettguld på OS. Lämnar ändå som en legendar.

Många bra minnen... återkommer senare.

Tråkigt, min favorit de senaste åren på herrsidan. Nu hoppas jag verkligen att SVT försöker ta in honom i någon form i Vinterstudion. En av få idrottare som faktiskt är intressant att lyssna på.

Va bra att Johan Olsson slutade, då slipper man ju läsa om hans sjukjournal hela tiden.Ingen åkare som man saknar precis.

Låter som att Axel Ekström ligger närmast till hands att få en landslagsplats. Nämns till och med före Thorn angående nästa generation åkare.

Vilka tänker du främst på då?
– Jens Burman, Oskar Svensson och Axel Ekström.

http://www.expressen.se/sport/langdskidor/maste-ta-krafttag-over-hela-skid-sverige/

Inte oväntat direkt, men ändå riktigt trist att Johan Olsson lägger av. Han känner väl att kroppen inte orkar med längre, och de senaste två misslyckade säsongerna talar väl för det. Svårt att motivera sig så klart när sjukdomar och skador sätter käppar i hjulet gång efter annan.

Ändå hade jag gärna sett att han gjort en sista helhjärtad satsning mot OS, för att få ett roligare och mer värdigt avslut än han fick nu. Det hade han förtjänat. Men grattis till en fantastisk karriär, Johan, och tack!

Jag är nog yngre än de flesta här och fick aldrig uppleva några lopp med Wassberg, Gunde, Mogren eller Elofsson. Skidåkningen började jag följa på riktigt 2010 och därmed har jag upplevt hela Johan Olsson glansperiod.

Det starkaste minnet är ju självklart femmilen i VdF. Den förändrade de långa masstarterna för alltid. Det är sällan en åkare kan kopplas så starkt till en enskild prestation. Jag hoppas att den fina traditionen att uppmärksamma 3 mars fortsätter här på Flashback.

Annars är ju skiathlonen och stafetten 2010 stora höjdpunkter. Utan Olssons heroiska insats i snömodden på stafetten hade det med all sannolikhet inte blivit guld. Det blev, för att citera Blomman, en av de bästa dagarna i mitt liv. Skiathlonen får man ståpäls bara av att tänka på. Det är otroligt stort, jag blir så otroligt varm i hjärtat.

I OS 2014 var han inte riktigt lika bra som året innan, men åkte trots det hem med silver på 15 km och guld i stafetten. Även om Olsson blev rejält slagen av Cologna på 15 km och inte var den mest framträdande åkaren i stafettlaget, så kommer jag för alltid minnas 13-16 februari 2014, då Sverige tog 5 OS-medaljer, varav två stafettguld. Samtidigt fick Norge nöja sig med ett brons.

I Falun var Olsson återigen bäst av alla. Han räddade, precis som 2013, det svenska herrlagets ära. Utan honom hade det knappast blivit någon medalj i stafetten. Den sträckan han gjorde var bland det mest imponerande jag har sett. Vad slog han Tönseth med, 45 sekunder? Vid femmilen hade jag och många andra Olsson som favorit. Det är för övrigt, tillsammans med stafetten i Sochi, nästan enda gången jag har haft en svensk som favorit. Tyvärr ställde snöfall till det. Med individuell start eller bättre förhållanden för att gå ensam hade han nog vunnit det loppet.

Det som saknas i hans karriär är ju det där individuella OS-guldet, det som skulle ha kommit på 15 km 2014. Hade han vunnit det och femmilen i Falun hade han blivit helt odödlig.

Förutom de fantastiska mästerskapsloppen håller jag de tre världscupsegrarna 2011/12 väldigt högt.


Var ska Olsson då placeras in i historien?

Gunde, Sixten och Wassberg är ju före. Mot Mogren är det relativt jämnt. Olsson har ju ett OS-guld i stafett mer och dessutom ett gäng individuella medaljer. Å andra sidan är Mogrens VM-facit lite bättre. Båda två har ju blivit synonyma med ett enskilt lopp. Det har i alla fall varit ett sant nöje att få följa Olsson under fem fantastiska år 2010-2015. Tack för showen, Johan!

Stora varma hyllningar till Johan. En ikon och levande legend.


Tyvärr inga totala WC-segrar. Så där faller det mot Molle. Håller nog även Per Elofsson före om jag måste välja.

(Detta är ingen text ni behöver läsa. Den handlar om hur nästa års kvoter till världscupen hade sett ut om FIS hade behållit sina regler från förra säsongen. Men jag tycker ändå det är intressanta mått på ländernas spets, bredd och framtid så därför redovisar jag ändå hur resultaten kunde sett ut i en galax långt, långt borta…)

I ett parallellt universum, närmare bestämt på den gröna skogsplaneten Filione, har ett gäng skogsvarelser nu sammanställt årets resultat och zonkofonerat dem ner till oss här på jorden. Vi börjar med herrarna.

Tävlingarna i Sydkorea gjorde att en hel del kvoter drog iväg. Ryssland fick ihop flest poängplockare och hela fyra länder fick ihop minst 9 åkare i både sprint och distans. Vi kan konstatera att Schweiz som under Hetlands ledning svämmade över av sprinters för några år sedan nu har dubbelt så många poängplockare på distans, detsamma gäller Tyskland. Schweiz är också det femte landet som når full kvot i distans. En liten besvikelse breddmässigt tycker jag det franska laget är. Med så många U23-framgångar man haft på senaste tiden borde man ha en bredare bas att bygga från. På distans är tre länder i särklass medan Finland har lika många poängplockare som Sverige i sprint. På ungdomssidan är det bara Sverige som kan få ihop ett helt stafettlag, vilken delvis kan förklaras med att hyggliga ryssar och norrmän i den åldern som kunde tagit poäng inte platsar i världscupen. Men utifrån denna listan ser det bra ut för Sverige. Vi når inte Ryssland och Norge, det har vi aldrig gjort, men vi har en bred bas att bygga ett nytt lag runt. Nu gäller det bara att förädla detta.

Skulle man plocka in Ebbas VM-lopp skulle vi haft lika många poängplockare som Norge, vilket stärker bilden av att breddmässigt är vi på norsk nivå, bara att deras toppbredd är ett par nivåer vassare. U23-klassen delar vi segern men hade även här vunnit med Ebbas VM-lopp. Distanscupen vann vi i vart fall, samtliga svenskor som tog poäng gjorde det på distans förutom Dahlqvist. Hennes norska motsvarighet är KÖ Slind som var den enda att inte ta poäng i sprint. Ryssland fixade också full kvot vilket även Tyskland gjorde på distans och USA och Finland i sprint, de sistnämnda med skidskyttehjälp. Längre ner i listan kan vi se att Slovenien och Kanada fick två unga poängplockare och att Australien och Sydkorea denna säsong kom med i protokollet.

Hur hade stafetterna slutat om man tävlade i ålderslag? Jag har räknat ut snittet på varje ålders 4 bästa åkare och satt ihop dem till ett lag efter bästa förmåga. För de äldsta och yngsta lagen har jag slagit ihop ett par åldrar för att få ihop 4 åkare. När det gäller sträckorna för de yngsta lagen har jag ganska dålig koll, jag satte fransmännen på tredje sträckan och resten där det fanns plats över. Jag har inte rensat bort åkare som är avstängda eller ska sluta.

1986 toppar fortsatt med det enda kompletta laget, trots avsaknad av Jaks, Chernousov och framförallt Northug. Den ojämna 92-laget, med stafettens två bästa åkare tillsammans med två svagare kort. Efter dem följer alla lag födda 1987-1991 så man kan säga att det är 25-31 års ålder vi hittar största delen av eliten just nu på distans. För de yngre lagen har inte tillräckligt många hunnit slå igenom medan det för de äldre lagen börjar falla ifrån allt fler åkare

På damsidan är det nu 90-91 som tagit över tronen från tidigare dominanten 87. Det är 91 som har allra bäst ranking men då Falla har sämre punmkter än kapacitet hade nog en stafett blivit bra mycket jämnare. 93 är hack i häl, delvis tack vare Nilsson men än mer tack vare St¨urz som halverat sina punkter i Alpen cup och andra smålopp jämfört med världscupen.
https://data.fis-ski.com/dynamic/athlete-biography.html?sector=CC&competitorid=170996&type= result&category=ALL&season=2017&sort=points&discip line=ALL&position=&place=&Submit=Search&limit=50

Sen följer 88-89, där Johaug drar ner 88-laget rejält mot normalt, tillsammans med 83 som består av 3 långloppor. Så grunden på damsidan finns just nu alltså i spannet 87-93, med undantag för 92 som går hopplöst dåligt (vart tog Zhukova vägen efter OS?). Äldre än så finns det bara 1-2 dugliga världscupåkare per årgång medan de yngre ännu inte är klara för senioreliten.

Damn! Ett inlägg i min smak. Trots avsaknaden av den eminenta stafettspekulationstråden lever fantasifulla utsvävningar vidare.

Kittlande tanke med Kalla mot Stina på andra med en flock andra tuffa nötter att knäcka.

Ja, jädrans vad usla 92;orna är på damsidan.

Något år framåt i tiden har vi tuffa matcher mellan 93;orna och 97;orna att vänta helt klart.