GAD + ADHD förhållande

Jag har GAD och min pojkvän förmodad ADHD. Vi har stora kommunikationsproblem. Vi är som jing och jang. Han har nästintill en lite narcissistisk personlighet, pratar mycket om sig själv, dålig inlevelseförmåga för andras känslor, ganska egoistisk i sitt tänk, blir lätt irriterad om saker går sakta eller om någon är klumpig. Samtidigt otroligt allmänbildad,generös, kärleksfull och omhändertagande, bryr sig mycket om sina vänner och familj. När han är bra har jag nog aldrig kännt mig så uppskattad och älskad som med honom även om det tog länge innan jag faktiskt insåg att han var kär i mig trots sitt ibland burdusa sätt.

Jag är försiktig, empatisk, konflikträdd, har GAD och emellanåt mycket ångest.

Ångest är en känsla min kille inte kan identifiera och det blir ofta bråk då han tycker att jag ger han skit när jag tex blir ledsen över att han kan säga eller göra något som sårar mig, han är också lättretelig och visar sitt missnöje när jag glömmer något, fumlar med nyckeln i låset osv.
Han har också väldigt stor sexlust och är dominant i sängen och förstår inte att jag inte har någon lust när jag har en ångestsvacka.

Jag känner att han inte respekterar mig, vilket han verkligen säger att han gör.

Jag älskar killen men vet inte om vi någonsin kommer få det här att funka. Någon annan som har varit i samma situation?

Jag har nog i perioder varit lik din kille med tanke på att förminska partnerns eventuella oro eller behov och varit ganska egoistisk.

Killen verkar (om ni inte kan prata om det och det inte går in i hans skalle) behöva mogna mentalt och få känna på sin egen "medicin" för att få större förståelse och medlidande för andras känslor.

Har haft Gad i ca 2 år. Hade lätt att få ångest innan diagnosen, men efter ett ganska otrevligt förhållande kände jag mig mer osäker och otillräckligt vilket till gjorde att jag kände konstant ångest (dvs gad började visa sig).
Tjejen jag var med hade en stark och dominant sida där det skulle gå hennes väg. Om man protestera mot något vart det en otroligt stark och långvarig fientlighet mot en. Är själv den som gärna undviker konflikter och kan se saker från flera håll och spela med. Men ibland kan man inte vara med på samma bana helt enkelt.
Men i korthet, om man inte tyckte eller gjorde likadant som henne blev det helvete.
Men jag drogs ju till henne för hennes "styrka", när hon var trevlig och bra (främst i början av förhållandet) var det underbart.
Fast jag insåg tillslut att jag inte kunde leva med henne. Mer och mer försökte jag trycka undan mina känslor och bara försöka få allt bra. Men det var aldrig tillräckligt bra för henne, hon var snabb peka ut ens fel och förstärka sig själv som i princip perfekt.

Jag känner inte din kille, men när någon saknar empatiförmåga levar man farligt. Kanske inte "bli mördad farlig" men ens psykiska hälsa tar stryk tills man inte klarar det mer. Man kan bara ge men man kan inte förvänta sig att få.

Som det låter känner jag att jag bara har ett bra tips, vilket är att försöka distansera dig från honom.

Det är det svaret ingen vill höra, även om ens förhållande vore hemskt är tanken på att göra slut och sluta träffa ens ex nästan en värre tanke.

Jag hoppas det kommer gå bra för dig, kan föreställa mig vad du går igenom även om allt kanske inte är exakt. Men känns och låter alltför bekant när jag läser.

Tack för ditt svar. Hade ditt ex någon diagnos eller var hon bara jävlig? Med min kille känner jag att han egentligen inte vill mig något illa, han har bara inte förmågan att se saker ur mitt perspektiv. Som tur är kommer vi nu ha ett distansförhållande då jag börjar studera så kanske får mer klarhet i saker då.

Har du någon diagnos eller var du kanske bara lite ung? Jo jag har prövat sagt att jag ska göra likdant som han i vissa situationer så får han se hur det känns. Då blir han jättesur och tycker jag är genuint elak...

Det är jättefint att du har en dokumenterad bokstavskombination som du kan gömma dig bakom när det dyker upp problem på horisonten, samma visa kan dras med opiatmissbrukare eller bara missbrukare per praxis - det beror på det och det, det är inte mitt fel, du fattar inte vad jag har gått igenom, du förstår inte etc etc

Men har ni försökt att samtala om vad ni som partners kunde göra för varandra i rutinmässiga problemsituationer?

För där finns egentligen bara två saker som vi som däggdjur kan göra, tillföra medkänsla(vara till hands, försök att fylla ett behov) eller agera passivt och låta det gå fem minuter och se om inte den ångestfyllda nyckelhålssituationen kan lösas genom att tiden går sin gilla gång.

Men du kanske har rätt i vad du försöker säga, fokus borde ju självklart ligga på killens okunskap i att försöka förstå dig bättre än vad du förstår dig själv..

Jag upplever att du redan slagit huvudet på spiken: ni har kommunikationsproblem.

Ytterligare kan jag säga att jag vet att det gör saker extra svårt för personer som har psykiska problem. Det är förövrigt svårt för alla andra också. I ert fall blir det ändå rätt akut eftersom era känsloliv lättare kolliderar och får svårare konsekvenser. Med andra ord är kommunikation extra viktigt just för er. Det vet jag av av personliga skäl (så ja, jag har varit i liknande situationer).

Du har GAD och på detta är du konflikträdd och försiktig. Han har svårt att ha tålamod, känna in och vara uppmärksam, vilket många kan vara, men ifall han har ADD blir det extra mycket så.

Jag tror att det bästa du kan göra är att samla allt mod och all energi du har (en vecka då ångesten är på semester) och ha en riktig pratstund med din partner. Jag förstår att det blir svårt när han är lättprovocerad och du konflikträdd, men det är förmodligen enda lösningen. Kanske kan du prata igenom allt i förväg med en god vän som kan hjälpa dig förbereda det du behöver säga och hur.

Mina förslag på hur ni kan försöka börja prata (förlåt för något så trist som en punktlista):

• Inled med att förklara hur du gärna vill ta upp en grej, men att du är konflikträdd, och be honom försöka lyssna klart. Var tydlig med att du vill prata om er kommunikation, inte kritisera eller svartmåla någon. Du lär märka redan där ifall det är ett bra tillfälle att prata även för honom.
• Använd ord som "jag känner [så här]" istället för "det är [så här]".
• Ta saker bit för bit och fråga ofta "Hur känner du?", "Hur resonerar du kring det här?" Försök att lyssna och bekräfta gärna: "Okej, du känner [så här], ..." innan du fortsätter.
• Berätta om hur ångesten påverkar dig och om vad som upprör dig. Var tydlig med att du vet att din sinnesstämning gör dig extra känslig ibland och att du är rädd för att inte bli respekterad.
• Försök så gott det går med att undvika situationer där han kan känna sig trängd och sätta sig på tvären. Försök undvika "du gör si och så" och istället fokusera på "jag upplever saker si och så".
• Undervärdera för den sakens skull inte dina egna känslor. Det spelar ingen roll om din reaktion är helt "rimlig" eller extra laddad med ångest: han vet om dina problem och måste också i sin tur förhålla sig till dem. Han har ändå valt dig, precis som du har valt honom. Fråga hur han tror att han bäst kan göra det. Fråga hur han tycker att du bäst kan kommunicera det som oroar dig.

Jag förutsätter med detta att han vill respektera dig och att ni älskar varandra, men att det är kommunikationen er emellan och dina tvivel (delvis resultat av hans lynniga reaktioner) som sätter käppar i hjulen för er. Om ni vet att ni "egentligen" är säkra på att ni vill ha den här relationen (när ni känner er stabila), fundera på ifall parterapi kan hjälpa er. Det kan vara bra att ha en tredje person i rummet, som kan fördela ordet och förhindra att onödig konflikt utbryter. Det är lätt att reagera aggressivt när man känner sig trängd och naken inför någon annan.

Om du upplever att ni inte kan prata om detta alls, om era försök att förstå varandra bara leder till konflikt om och om igen, då kanske just denna relation inte är en bra idé just nu. Man får inte mindre ångest av att lägga den energi man har på gräl och problem och till syvende och sist måste man sätta sitt psykiska välmående först.

Jag hoppas att något av det jag skrivit kan hjälpa litet grand och att ni kan sätta er ner och få rätsida på detta. Kommunikation är inte lätt för någon, men i och med att ni tampas med olika psykiska problem har ni kanske större självinsikt om hur ni oftast reagerar och varför, eftersom den balansgången blir en del av vardagen. Använd det till er fördel!

Lycka till med allt och ta hand om dig!!

Så lite så, hjälper med det jag kan.
Neh hon var inte diagnoserad med något. Men jag fick höra talas om något jag misstänker hon har. Narcissistisk personlighetsstörning. Fick höra det från en vän och jag läst på mig det. Och det stämde allt för väl in på henne.
Jag är ingen psykolog, men jag tror starkt på att hon har det. Det gjorde mig både lättad och ledsen på samma gång. Glad att inse de hon gjorde mot mig inte var mitt fel. Ledsen dock för att de inte finns något "botemedel" mot det. Det går med hjälp av en terepet att lära dem att handskas och agera på ett "behagligare" sett. Men det är något de måste gå med på egen vilja och någon med en sådan diagnos tror inte de är något fel med dem utan alla andra som har fel. Sen kan dem aldrig lära sig få en riktig empati förmåga. Någon som aldrig haft empati kan aldrig få det. Det något inom barndomens ålder som behöver utvecklas.
Det låter bra det, jag hoppas det blir bättre snart .

Man ska inte blanda bokstavskombinationer säger jag bara. Det räcker med en kombination.