Jag gick i gymnasiet och ett stort intresse för droger hade fostrats i mig under denna tid, främst för mer psykedeliska droger men jag var öppen för allt, och i just opiater fanns det en viss dragningskraft som fick tag i mig. Det var attraktivt dels för att jag tyckte om den mentala bilden av mig sittandes skyhög i klassrummet, noddandes och allt, men även för att jag var nyfiken på hur det skulle få mig att känna. Efter att ha läst en del på internet om droger av liknande slag visste jag att jag skulle tycka om oxyns effekter. Dock låg mycket av attraktionen i uppmärksamheten det skulle ge mig. Att det var annorlunda och chockerande för mina klasskamrater att bevittna var något jag visste skulle ge mig njutning.
The deep web, en välsignelse för oss som inte är etablerade droganvändare, försedde mig med fem stycken gula 40mg's piller. Köpet gick förvånansvärt enkelt till, men jag var tvungen att övertala säljaren att skicka med rekommenderad post för att undvika att föräldrarna skulle upptäcka detta dödsknark i brevlådan, adresserat till mig. Redan samma kväll började jag mixtra med pillerna, skrapade av det gula ytterlagret, virade in det kritvita pillret i en bit a4-papper, och krossade det med handtaget på en morakniv. Sedan blev det att försöka smula ner det till ett fint pulver, göra en bomb utav det, och förvara det under natten.
På fredagsmorgonen vaknade jag ungefär vid 7-tiden och förberedde mig för dagen enligt rutin - frukost och tandborstning i min egen sega takt. Precis innan jag började röra mig mot skolan svepte jag ner min oxybomb med ett glas vatten. Syftet var att precisera intaget så att effekterna skulle börja manifesteras samtidigt som min första lektion började. Allt gick som planerat då jag började känna mig seg och någorlunda påverkad så fort jag satt mig ner på kemilektionen. Ingen eufori än så länge, bara en viss grötighet i skallen, ungefär som vid en stimulantkrasch. Kompisen bredvid mig, "D", märkte dock en skillnad - hon såg mina hängande ögonlock och frågade om jag hade tagit något. Hon var mästerlig på att upptäcka sådana detaljer. Jag hade ingen anledning att ljuga för henne, då vi var bra kompisar och hon inte hade några problem med mitt droganvändande. Tvärtom, hon var intresserad av det. "Oxy" sa jag, med ett halvt utmanande leende. Jag hade förklarat vad det var förut, då jag hade pratat med henne om att testa det. "Som heroin..." hade hon fått höra, "... fast inte like starkt".
Hon blev påtagligt upphetsad av faktumet, på ett förväntansfullt sätt - hon ville se hur det påverkade mig. Även om hon själv inte tagit något var hon på något sätt en del av mitt rus, som en drogpartner. Hon ville veta hur det kändes och frågade jämt och ständigt. Vid det här laget hade fler känslor börjat överösa mig. Jag liksom myste med en mjuk tomhet inombords, som fick mig att känna mig nöjd. "Mmm... skönt" förklarade jag för D, och sjönk ihop över bordet framför mig. Jag kände mig som inlindad i ett varmt och tjockt täcke på en vintermorgon, med en sån där sömnig eufori som bara får en att vilja stanna kvar. Allting kändes fräscht och nytt och underbart. Effekterna hade smugit på mig, snart låg jag däckad och dreglandes över mitt och hennes gemensamma bord.
"G" kom springandes från den främre bordsraden. Kaos inträdde i klassrummet då läraren tillfälligt hade lämnat det. "Vad gör ni?" sa G, och puttade till min nästintill livlösa kropp. "Vakna!" skrek hon. "Sover du...? Sover han?”
Jag lyfte på huvudet och stirrade rakt ner i bordet. Jag kände mig så extremt sömnig men mådde så extremt bra samtidigt. Jag vände min trötta knappnålspupillsblick mot G och precis när jag skulle svara henne rullade ögonen bak bakom mina hängande ögonlock och jag somnade till igen. En lätt eufori kunde finnas i detta halvsovande stadie som var beroendeframkallande skönt. Jag befann mig i en annan värld när jag började drömma, kroppen min försvann liksom gradvis, och en massa olika scenarion spelades upp i mitt sinne. Varje gång jag vaknade till och huvudet studsade tillbaks upp kände jag en väldigt påtaglig vibrerande kroppslig eufori. Det var himmelskt avslappnande.
G hängde förstås med i svängarna. Hon hoppade och skrattade lite. D förklarade lugnt ”han har tagit oxy”. ”Vad är det?” undrade G. ”Som heroin typ”.
När läraren återvände till klassrummet återställdes ordningen ögonblickligen. Plötsligt var jag den enda som stod ut från resten av klassen. Läraren gav mig en underlig blick och frågade framför alla vad det var med mig. ”Jag är trött” svarade jag, och påstod att jag inte hade sovit något hela natten. Om han visste att det i själva verket var av andra anledningar jag såg drogad ut var för mig okänt, men för tillfället kunde jag inte bry mig mindre. ”Skärp dig nu” beordrade han mig.
Det gjorde jag inte. Efter lektionen snortade jag 40mg till på toaletten. D smakade nervöst på pulvret (hon var rädd för att bli påverkad av det) men avböjde min erbjudan att ta det med mig, då hon var mer ordentlig av sig både i skolan och i privatlivet. Dock satt hon bredvid mig när jag noddade något rejält nästa lektion också. Nu var det extremt uppenbart för omgivningen att jag var påverkad, men konstigt nog kommenterade varken elever, förutom dem som kände mig och var mer positivt inställda till det, eller lärare det. Trots att jag inte kunde gå fem meter utan att halvt sjunka ihop i en noddning. Trots att jag sprang ut ur klassrummet och återvände med spya i andedräkten.
OBS inte menat att vara en så jätteseriös rusrapport, bara kände för att dela med mig om den första gången jag testade det. Jag menar, det finns inte så mycket att säga om upplevelsen egentligen.
The deep web, en välsignelse för oss som inte är etablerade droganvändare, försedde mig med fem stycken gula 40mg's piller. Köpet gick förvånansvärt enkelt till, men jag var tvungen att övertala säljaren att skicka med rekommenderad post för att undvika att föräldrarna skulle upptäcka detta dödsknark i brevlådan, adresserat till mig. Redan samma kväll började jag mixtra med pillerna, skrapade av det gula ytterlagret, virade in det kritvita pillret i en bit a4-papper, och krossade det med handtaget på en morakniv. Sedan blev det att försöka smula ner det till ett fint pulver, göra en bomb utav det, och förvara det under natten.
På fredagsmorgonen vaknade jag ungefär vid 7-tiden och förberedde mig för dagen enligt rutin - frukost och tandborstning i min egen sega takt. Precis innan jag började röra mig mot skolan svepte jag ner min oxybomb med ett glas vatten. Syftet var att precisera intaget så att effekterna skulle börja manifesteras samtidigt som min första lektion började. Allt gick som planerat då jag började känna mig seg och någorlunda påverkad så fort jag satt mig ner på kemilektionen. Ingen eufori än så länge, bara en viss grötighet i skallen, ungefär som vid en stimulantkrasch. Kompisen bredvid mig, "D", märkte dock en skillnad - hon såg mina hängande ögonlock och frågade om jag hade tagit något. Hon var mästerlig på att upptäcka sådana detaljer. Jag hade ingen anledning att ljuga för henne, då vi var bra kompisar och hon inte hade några problem med mitt droganvändande. Tvärtom, hon var intresserad av det. "Oxy" sa jag, med ett halvt utmanande leende. Jag hade förklarat vad det var förut, då jag hade pratat med henne om att testa det. "Som heroin..." hade hon fått höra, "... fast inte like starkt".
Hon blev påtagligt upphetsad av faktumet, på ett förväntansfullt sätt - hon ville se hur det påverkade mig. Även om hon själv inte tagit något var hon på något sätt en del av mitt rus, som en drogpartner. Hon ville veta hur det kändes och frågade jämt och ständigt. Vid det här laget hade fler känslor börjat överösa mig. Jag liksom myste med en mjuk tomhet inombords, som fick mig att känna mig nöjd. "Mmm... skönt" förklarade jag för D, och sjönk ihop över bordet framför mig. Jag kände mig som inlindad i ett varmt och tjockt täcke på en vintermorgon, med en sån där sömnig eufori som bara får en att vilja stanna kvar. Allting kändes fräscht och nytt och underbart. Effekterna hade smugit på mig, snart låg jag däckad och dreglandes över mitt och hennes gemensamma bord.
"G" kom springandes från den främre bordsraden. Kaos inträdde i klassrummet då läraren tillfälligt hade lämnat det. "Vad gör ni?" sa G, och puttade till min nästintill livlösa kropp. "Vakna!" skrek hon. "Sover du...? Sover han?”
Jag lyfte på huvudet och stirrade rakt ner i bordet. Jag kände mig så extremt sömnig men mådde så extremt bra samtidigt. Jag vände min trötta knappnålspupillsblick mot G och precis när jag skulle svara henne rullade ögonen bak bakom mina hängande ögonlock och jag somnade till igen. En lätt eufori kunde finnas i detta halvsovande stadie som var beroendeframkallande skönt. Jag befann mig i en annan värld när jag började drömma, kroppen min försvann liksom gradvis, och en massa olika scenarion spelades upp i mitt sinne. Varje gång jag vaknade till och huvudet studsade tillbaks upp kände jag en väldigt påtaglig vibrerande kroppslig eufori. Det var himmelskt avslappnande.
G hängde förstås med i svängarna. Hon hoppade och skrattade lite. D förklarade lugnt ”han har tagit oxy”. ”Vad är det?” undrade G. ”Som heroin typ”.
När läraren återvände till klassrummet återställdes ordningen ögonblickligen. Plötsligt var jag den enda som stod ut från resten av klassen. Läraren gav mig en underlig blick och frågade framför alla vad det var med mig. ”Jag är trött” svarade jag, och påstod att jag inte hade sovit något hela natten. Om han visste att det i själva verket var av andra anledningar jag såg drogad ut var för mig okänt, men för tillfället kunde jag inte bry mig mindre. ”Skärp dig nu” beordrade han mig.
Det gjorde jag inte. Efter lektionen snortade jag 40mg till på toaletten. D smakade nervöst på pulvret (hon var rädd för att bli påverkad av det) men avböjde min erbjudan att ta det med mig, då hon var mer ordentlig av sig både i skolan och i privatlivet. Dock satt hon bredvid mig när jag noddade något rejält nästa lektion också. Nu var det extremt uppenbart för omgivningen att jag var påverkad, men konstigt nog kommenterade varken elever, förutom dem som kände mig och var mer positivt inställda till det, eller lärare det. Trots att jag inte kunde gå fem meter utan att halvt sjunka ihop i en noddning. Trots att jag sprang ut ur klassrummet och återvände med spya i andedräkten.
OBS inte menat att vara en så jätteseriös rusrapport, bara kände för att dela med mig om den första gången jag testade det. Jag menar, det finns inte så mycket att säga om upplevelsen egentligen.
.
