Swans

swans är ju bara bäst, tycker jag. jag förstår varför de inte slått stort på grund av texter och känslan osv. det är ju inte direkt lätttillgänglig musik. Men borde de inte ha byggt upp tillräckligt med mystik omkring sig nu för att få världens uppsving och bli jäkligt inne? kontroversiell musik har ju en tendens att normaliseras.

finns det några som uppskattar swans här på musikforumet och i så fall, hur tänker ni?

jag kan passa på att kasta in frågan; vad har du för relation till swans också för alla tycks ha en väldig speciell sådan, till just swans.

länkar:
http://www.younggodrecords.com/

Jodå, det finns andra som fatsnat för Michael Giras röst.
Swans är lysande i lagom doser och om man är på rätt humör.
Lyssnar man för länge på dem kan det dock bli nästan psykiskt påfrestande. No cure för the lonely och God damn the sun är nog favoritlåtarna.

just god damn the sun är ju underbar.

great annihilator är en skiva jag inte kan lyssna på. den är för mörk.

kul att fler gillar.

någon mer?

Min relation är att jag en gång för många år sen, slutet på 80-talet, hörde Swans version av Joy Division låten Love will tear us apart på radion och konstaterade mycket förvånat att de är en av få som kan göra en cover överhuvudtaget bättre än orginalet. Och då var jag ändå ganska stor fan av J.D

Jag tycker f ö det samma fortfarande

Den hade jag på vinyl en gång i tiden (undra vad som hände med den?) Jag gillade Swans men tyckte nog innerst inne att just den 12:an var det bästa de gjorde. Kanske dags att återupptäcka dem?

Aldrig hört denna, men den covern var ju riktigt svängig. Kanske borde lyssna in mig på dom.

Jag sprang och köpte den direkt efter att ha hört den och den står kvar i sin röda fina vinyl och fodral fortfarande bland mina andra vinylskivor

Var dessutom tvungen att lyssna på den igen nu och den är verkligen bättre än orginalet. Skumt nog lyckas de nästan göra gladpop av en depplåt, trots att den inte skiljer sig så mycket från orginalet.

Det konstiga är att jag bara ser ett gäng sitta vid en cowboylägereld och spela låten

Oj, höll på att missa denna tråden! Swans är ett av mina favoritband, alla kategorier. De tre skivorna White Light From the Mouth Of Infinity, Love Of Life och The Great Annihiliator är i mitt tycke den starkaste "trilogi" som något band överhuvudtaget presterat; kanske med konkurrens från Ramones tre första plattor. Framför allt White Light... knäcker mig varje gång, därför kan jag inte lyssna på den särskilt ofta. För mig och min sambo har The Miracle Of Love från den skivan utvecklats till "vår" låt. När vi nyss hade träffats 1999 åkte hon i väg en längre period till Afrika på biståndsjobb. Jag skickade med henne ett par blandband med min favoritmusik, och just den låten fastnade hon speciellt för p.g.a. dess titel och Giras röst. Så det blir alltid ett speciellt ögonblick när den åker på stereon.

Jag såg Swans redan 1984, på deras första (tror jag) Europaturné. Jag och en polare spenderade några sommarveckor i London och skulle gå och se The Fall på f.d. gayklubben The Heaven. Förbandet var de för oss okända Swans, och deras brutalt malande monotoni och aggressiva framtoning golvade mig totalt... och skrämde skiten ur mig, törs jag nästan säga. Det dröjde många år därefter innan jag började kolla upp deras skivor. Såg sedan bägge deras konserter på Studion i Sthlm under avskedsturnéerna 96-97. Minns att Gira var på ett särdeles gott humör på den sista av dessa spelningarna; han fyllde år den kvällen och bjöd in fans backstage där vi drack cognac med honom och förbandet Panasonic. Därefter har jag bevistat en uppläsning av Gira under en spoken word-festival 1998, och nu senast solokonserten på Södra Teatern förra hösten. Nu fattas bara att Angels Of Light kommer till Sverige, sen är lyckan fullständig...

great annihilator växer ju fram som ett totalt och förbehållslöst mästerverk för mig här och nu. verkligen helt enormt bra. det är kanske lite fult, men jag gillar verkligen att de aldrig blev sådär skitstora. de passar så väl in i hur exponeringen ser ut såhär nu och efteråt.

verkligen fantastiskt.

hur var dom live? en tillbakadragen scenshow eller drog på på ordentligt?

De hade ju ingen direkt scenshow att tala om, utan musikerna stod rakt upp och ned och spelade, så på så sätt var det ganska återhållet. Däremot drog de på i själva spelandet; det blev en mäktig, nästan religiös, stämning eftersom musiken framfördes på hög volym och ofta byggdes upp till enorma crescendon. Nästan så att jag får gåshud bara jag tänker tillbaks på det.

den är tråden måste bumpas.

det finns så mycket med swans som är bra. låtarna utvecklas ständigt för mig. personliga favoriter är power and sacrifice, blood promise, miracle of love, helpless child, sound, blind, saved osv.

senaste angels of light är ju sjukt bra den mé. har på lp och omslaget är ju grymt nice som dekoration.

Mohnomishe verkar ha levt ett bra liv. Jag är avundsjuk.

Jag har ännu bara lyssnat på White Light och The Great Annihilator, men gillar det som fan. Det kan dock bli en aning för melodramatiska texter för min del, men bra är det ändå.