Citat:
Ursprungligen postat av
Proprioception
Du ger tråden ett mycket utförligt svar. Jag insisterar att jag är en idiot i området. Tänk på det när du läser resten av mitt svar ;-)
Tror du inte att publiken skulle förvänta sig musik i ett anförande om musik?
Det finns en risk att du skjuter långt över huvudet på publiken. Är det något du är oroad av?
Uppenbarligen är du inte oroad av min fråga ;-)
Jag känner att jag verkligen borde sätta mig in i detta för att kunna svara. Känner mig jättekorkad just nu. Jag är inte helt obildad om filosofi men känner mig helt förlorad av din deklaration.
Om jag går på en föreläsning om ett ämne jag kan noll om vill jag bli förförd. Det bästa sättet att göra det är att ta en smal strimma av ämnet, smalare än ett hårstrå egentligen -- ett "problem" låt säga, ett "fenomen" kanske -- och med det exemplet visa att man kan tänka längre och djupare än vad vi normalt gör.
Dra inte människor in i din ide värld med våld, lura in dem som om det var en lek ... "hej, kolla det här ... hur kommer det sig att vi tänker si och så".
Det jag säger är att du förväntar dig alldeles för mycket av publiken.
Hoppas du inte blir irriterad av mitt svar. Jag svarar som en novis som tycker att ämnet låter intressant. Håll föreläsningen på en enkel nivå och introducera en eller två idéer med exempel. Om jag var väldigt inläst på området låt säga, skulle jag ändå uppskatta musikaliska exempel för att titta på en eller två ideer.
Edit: stavning.
Tack för svaret.
Nu skriver jag satans snabbt, så får ursäkta språket och strukturen. Sitter och skriver "manuskript" och massa annat samtidigt som jag skriver detta svar, så du får ha överseende med inlägget. Men ditt input uppskattas - och jag bryr mig inte om du har koll på ämnet. Du ger fina bidrag ändå. Jag är ingen ekspert på detta själv, utan hade bara läst Goodmans Languages of Art för 2 år sedan, och mindes hans teorier som riktigt tankeväckande, men roliga och irriterande på samma gång.
Jag är oroad för att skjuta förbi målet, ja. Har upplevd det innan, när jag skulle prata om ett problem inom medvetandesfilosofin till studerande, och där fanns en del som inte kände till saker som jag av någon anledning antog folk kände till. Man blir lätt blind för sånt. Samma sak när man som utomstående vill lära spelregler till något spel, och någon då börjar babbla utan att göra klart hur man vinner eller så - för att han/hon ser det som uppenbart eller förutsatt. Vill undvika det scenariet imorgen. Eller positivt: Jag vill att folk ska fatta vad jag babblar om. Kommer inte säga något "svårt", så att säga, utan risken är mer att folk inte vet hur de ska orientera sig. Och hela poängen är att ge någon sorts snapshot av ämnet. Som du säger, ska det vara ett smalt utsnitt, men där man kan skymta horisonten bortom det specifika problemet.
Jag kan kanske säga lite mer specifikt vad jag kommer berätta om. Helt kort, så vill jag berätta om viktigtheten av musikontologi för vetenskapen som teoretisk projekt. Här simplificerar jag lite, men kommer anföra vetenskapens mål som, i grunden, att ge en korrekt beskrivning av vad som finns i vår värld och hur fan sakerna då fungerar. Det pratas t.ex. om "TOE" som ett mytologiskt djur inom fysiken, där man letar efter en teori som kan förklara saker som p.t. faller under mutually inconsistent teorier, typ relativitetsteori och kvantefeltsteori. Här indikerar jag behovet för ett stycke filosofisk teori för att "close the gap" mellan en TOE och en beskrivning av allt som finns. Efter som fysikens ontologi omfattar, typ, elementarpartikler, deras konstituenter och de olika forces, och efter som Mozarts Requiem inte är ett foton eller liknande, så krävs en teori om vilka sorters saker musikaliska värk är "gjorda av" för att få till TOE som en teori om allt. Det blir då, inom ramarna av fysikalism, en teori om det allt är GJORT av. Hur saker inom andra domän är gjord av dessa saker, eller vad det vill säga att de är gjort av fundamentalt "stuff", är ett klassisk problem för filosofin. Grejen är att detta mest bara är menad som en karikerat "kolla, därför är det spännande" för folk som verkligen inte känner till filosofi. Det ska inte vara helt rigidt och kommer blunda för nuanser. Det ska bara vara typ en 5 min. intro. Men något i den stilen kommer jag att lägga ut med. Bara en pop-intro som inte ska tas utan en skopa salt.
Sen kommer jag fokusera på Goodmans teori. Av flera anledningar. Dels är det ett mikrokosmos av klassiska filosofiska problem, dels är det en inflytelsesrik teori, och sist, är den riktigt provocerande. Så tänker att den är bra som utgångspunkt.
Kommer ignorera Goodmans mer subtila bakgrundsteser, t.ex. hans nominalism, och hans teori om notational systems/reference. Kommer dock smyga in av bakvägen vissa saker han accepterar. Men det väsentliga är att det, enligt Goodman, finns musical works och performances of musical works, där "a musical work is a musical score", och en "musical score determines for all sound events whether or not it belongs to the work" (i.e. om det är en instans av verket). Sen, och det är viktigt, varje soundevent uniquely determines a musical score.
Detta låter egentligen bra nog. Men det har konsekvenser. Om man förtolkar ett nummer hemskt, så är det likväl en framförelse av det verket. Men om man tolkar det perfekt, men spelar bara en ton fel, så är det inte det! Detta ses som ett reductio av teorin. Goodman anförer då, vilket jag tror kan fixas till på ett snyggt aha-sätt, att om man vill medge en performance som medlem av ett verk, även fast det avvikar med så mycket som en ton från vad som är noterat, då är det en katastrof för musical theory. Därför att denna perfomance, ex hypothesis, bestämmer en score, S, som avvikar från den score, S*, som man försökte framföra, i.e. avvikelsen är en enkelt nod. Som verk är de identiska. Sen kör vi samma resonemang på S och S**. Osv. Resultatet blir att alla verk är identiska med varandra, alternativt någon ad hoc gräns för avvikelser från S*.
Så å ena sidan är teorin kontraintuitiv, å andra sidan är förnekelsen av den (inom ortodoksa ramar) lika hemsk vad angår konsekvenser. Eller värre.
Jag framlägger då en mindre korrektion av teorin som hanterar "one-wrong-note-paradokset", samt indikerar för intresserade en filosof som har skrivit något i den riktningen.
Jag avslutar med att visa, hur Goodman egentligen attackerar en rad problem som har utgjort fokus för filosofin sedan innan Platon, och drar några lite suspekta kopplingar till vetenskapsfilosofin mer generellt.
Målet är inte att ge en helt seriös genomgång, men mer att ge ett kort sample av vad som rör sig inom filosofin, hur musikfilosofi kan se ut, samt hur problem inom dessa, till synes avgränsade områden, egentligen drar trådar ut till några av våra största problem, och hur riktigt spännande filosofiske/teoretiska problem dykar upp och undersöks i de mest osannolika disciplinerna. Men alltså, har bara 20 minuter, och publiken är inte fackfilosofer, så det är klart att det mest blir lite pseudofilosofi. Kommer dock hålla mig så trogen mot problemet som formatet tillåter, men med fokus på att sälja in analytisk musikfilosofi som ett led i en lang vetenskaplig tradition innehållande riktiga problem som förtjänar uppmärksomhet och som fortfarande levar i bästa välmående.
Angående det du säger om musik: De vet inte att jag ska prata om musik. Det är ett offentligt arrangement, typ en litteraturfestival. Så jag ska bara prata om konst. Hade tänkt mig att prata om poesi, men tänkte att musik är lättare för fantasin så att säga. Talaren innan mig kommer att prata om hur filosofi alltid är "poesi", inte att jag fattar vad som menas. Jag ville då ge ett alternativ, mer orienteret mot filosofin som "vetenskap". Så folk båda får ett sådär meta/självreflekterande framförande om filosofin, och sen också ett filosofisk framförande OM konst.