I templet så var det två maestros och två shaman lärjungar samt en av lärjungarnas fru och jag.
Jag fick en relativt liten dos, mindre än ett finger i glaset (min standarddos är ca 1,3 fingrar). Jag funderade dock inte så mycket över det, då jag hade druckit ett finger senast och hade bra effekt.
Efter en tid så började kvinnan att kräkas och shamanen att sjunga.
Vid det läget så borde jag ha känt någon effekt, men den uteblev helt. Jag väntade ett par sånger till innan jag bad efter mera ayahuasca. Jag uppskattar det till ca ett halvt finger.
Efter en tid så infann sig DMT-känslan och jag började känna mig allt svagare i kroppen. Äntligen, tänkte jag. I samma veva slutade shamanen att sjunga och det blev helt tyst i templet.
Jag hade då redan lämnat kroppen och var på väg mot en mörk destination. En dimension av total ensamhet, tystnad och mörker.
Jag började tvivla igen. Typ ångrade mig att jag hade tagit påfyllning och ville tillbaka till templet, men det var såklart försent. Jag var redan inne i den mörka grottan.
Det enda jag kunde se var totalt mörker. Kolsvart med vissa ännu mörkare skuggor som rörde sig dansliknade i periferin.
Jag började tveka igen, jag ville inte se detta, inte vara här.
Varför är det så tyst? Det skrämmer mig.
Jag blev paranoid och projicerade mitt eget mörker på shamanerna. Tänkte att de såg något som inte jag gjorde. Tänkte att något var fel. Jag försökte att kontrollera mina tankar för att inte freaka ur av rädsla. Försökte aktivt att ta kontroll av tankeflödet, men hittade mest massa ursäkter. Tex att jag borde dricka med andra shamaner några gånger. Jag vill inte vara ensam och rädd i mörkret.
Tystnaden drev mig nästan vansinnig, och jag tvivlade på om jag skulle kunna ta mig tillbaka, då det kändes som att jag bara gick djupare och djupare in i denna dimension. En inre kamp mot min egna rädsla och paranoia utspelade sig. Det kändes som att jag var här i en evighet, men jag höll de under kontroll denna gång.
Och sedan kom sången tillbaka.
Den färdade mig till ett vackert landskap av ljusbågar och vackra mönster i starka färger. Blått, violett, rosa och vitt starkt ljus. Det var fantastiskt vackert.
Ovanför mig stod tre inka-kvinnor, eller änglar, som gav mig lugn och trygghet.
Det visade mig att jag var inte ensam, de fanns alltid där vakandes och tillgängliga som guider.
Jag tittade på dem under en tid och jag fylldes av säkerhet och lugn i kropp, sinne och själ.
Medan jag beundrar det otroligt vackra landskapet och änglarna (se http://www.debernardivision.com/magic-serpent/ för en galet bra visualisation) kommer en stor jaguar med gapande käft, fortfarande som änglarna vakar över mig.
Jag kände ingen som helst rädsla, och förstod snabbt att jaguaren hade kommit för att ge mig styrka, mod och målmedvetenhet. Den pulserade av kraftfulla energier som jag absorberade.
Jag fick också klart för mig att jag har många besök kvar i de mörka domänerna och att jag fick styrkan och modet för att besegra bataljerna som skall utkämpas där.
Sedan gick jag och bajsade.
Jag kände att något subtilt hade utspelat sig i min hjärna och själ, och om än inte en stor seger eller batalj, så hade negativa och mörka energier skrapats bort från mitt hjärta, och dessa spolades nu bort i toalettröret.
Insikten var otroligt stark och givande och förståelsen om att jag måste längre in i den mörka grottan gav mig nästan lust att resa tillbaka till mörkret.
Men moder ayahuasca tyckte att det räckte för ikväll, och hon hade nog rätt.
Allt kändes solklart.
Jag var strax tillbaka i min kropp och i templet tillbaka i ordinär verklighet och processade den information jag hade fått.
Med mod och målmedvetenhet hade jag blivit totalt medveten om min egna misstänksamhet mot andra samt mina paranoida tankar.
Detta gjorde att jag kunde ta några beslut på direkten om hur hantera vissa situationer och viktiga frågor som skulle komma dagarna efter. Och jag kände i hjärtat att det var rätt beslut. Jag behövde inte tvivla mera. Bara tillåta att lyssna på mitt hjärta och ha mot att genomföra det.
Efter ceremonin så pratade jag någon timme med shamanen och det var ett fantastiskt samtal på många sätt.
Han menade på att han inte kunde sjunga under tiden vi befann oss i den mörka dimensionen, utan han hade behövt kämpat i mörkret mot onda krafter och andar. När de var besegrade kom sångerna tillbaka till honom, och han hade då börjat sjunga igen.
Han berättade att detta inte var något ovanligt, då det finns många mörka krafter därute, och många fler bataljer kommer att utspelas..
Han berättade hur under en annan ceremoni en annan gång demoner hade tagit sig in genom fönstret till templet, men en blödande sjuk bäbis med horn i pannan. Satans barnunge.
De hade bett om hjälp att rädda livet på bäbisen.
Gud hade då sagt till honom att inte i barnet, att avfärda dem.
För shamanen hade det varit ett svårt beslut, då barnet var döende, men hade gjort som han blev tillsagd. Och de försvann.
Senare hade dock massvis med soldater och krigare kommit rusande mot templet, stannat utanför och dragit sina vapen. Han hade fått utkämpa en batalj med pilar och spjut skjutna mot honom, då en ängel plötligt hade satt sig på hans axel. Guds röst genom ängeln sa att han hade vunnit. Han hade besegrat dem.
Han hade fått en guldkrona på sitt huvud av ängeln, och samtidigt hade soldaterna och krigarna dragit tillbaka sina vapen, och vänt ryggen emot honom. De hade radat upp sig ståtliga som en mur runt hela templet.
Deras uppgift var nu att skydda shamanen och framförallt de heliga templet från onda andar och mörka krafter.
Och sedan den dagen hade han aldrig blivit besökt av den mörka sidan igen, skyddad av krigarna och soldaterna som ståtligt stod i mur utanför.
Jag fick en relativt liten dos, mindre än ett finger i glaset (min standarddos är ca 1,3 fingrar). Jag funderade dock inte så mycket över det, då jag hade druckit ett finger senast och hade bra effekt.
Efter en tid så började kvinnan att kräkas och shamanen att sjunga.
Vid det läget så borde jag ha känt någon effekt, men den uteblev helt. Jag väntade ett par sånger till innan jag bad efter mera ayahuasca. Jag uppskattar det till ca ett halvt finger.
Efter en tid så infann sig DMT-känslan och jag började känna mig allt svagare i kroppen. Äntligen, tänkte jag. I samma veva slutade shamanen att sjunga och det blev helt tyst i templet.
Jag hade då redan lämnat kroppen och var på väg mot en mörk destination. En dimension av total ensamhet, tystnad och mörker.
Jag började tvivla igen. Typ ångrade mig att jag hade tagit påfyllning och ville tillbaka till templet, men det var såklart försent. Jag var redan inne i den mörka grottan.
Det enda jag kunde se var totalt mörker. Kolsvart med vissa ännu mörkare skuggor som rörde sig dansliknade i periferin.
Jag började tveka igen, jag ville inte se detta, inte vara här.
Varför är det så tyst? Det skrämmer mig.
Jag blev paranoid och projicerade mitt eget mörker på shamanerna. Tänkte att de såg något som inte jag gjorde. Tänkte att något var fel. Jag försökte att kontrollera mina tankar för att inte freaka ur av rädsla. Försökte aktivt att ta kontroll av tankeflödet, men hittade mest massa ursäkter. Tex att jag borde dricka med andra shamaner några gånger. Jag vill inte vara ensam och rädd i mörkret.
Tystnaden drev mig nästan vansinnig, och jag tvivlade på om jag skulle kunna ta mig tillbaka, då det kändes som att jag bara gick djupare och djupare in i denna dimension. En inre kamp mot min egna rädsla och paranoia utspelade sig. Det kändes som att jag var här i en evighet, men jag höll de under kontroll denna gång.
Och sedan kom sången tillbaka.
Den färdade mig till ett vackert landskap av ljusbågar och vackra mönster i starka färger. Blått, violett, rosa och vitt starkt ljus. Det var fantastiskt vackert.
Ovanför mig stod tre inka-kvinnor, eller änglar, som gav mig lugn och trygghet.
Det visade mig att jag var inte ensam, de fanns alltid där vakandes och tillgängliga som guider.
Jag tittade på dem under en tid och jag fylldes av säkerhet och lugn i kropp, sinne och själ.
Medan jag beundrar det otroligt vackra landskapet och änglarna (se http://www.debernardivision.com/magic-serpent/ för en galet bra visualisation) kommer en stor jaguar med gapande käft, fortfarande som änglarna vakar över mig.
Jag kände ingen som helst rädsla, och förstod snabbt att jaguaren hade kommit för att ge mig styrka, mod och målmedvetenhet. Den pulserade av kraftfulla energier som jag absorberade.
Jag fick också klart för mig att jag har många besök kvar i de mörka domänerna och att jag fick styrkan och modet för att besegra bataljerna som skall utkämpas där.
Sedan gick jag och bajsade.
Jag kände att något subtilt hade utspelat sig i min hjärna och själ, och om än inte en stor seger eller batalj, så hade negativa och mörka energier skrapats bort från mitt hjärta, och dessa spolades nu bort i toalettröret.
Insikten var otroligt stark och givande och förståelsen om att jag måste längre in i den mörka grottan gav mig nästan lust att resa tillbaka till mörkret.
Men moder ayahuasca tyckte att det räckte för ikväll, och hon hade nog rätt.
Allt kändes solklart.
Jag var strax tillbaka i min kropp och i templet tillbaka i ordinär verklighet och processade den information jag hade fått.
Med mod och målmedvetenhet hade jag blivit totalt medveten om min egna misstänksamhet mot andra samt mina paranoida tankar.
Detta gjorde att jag kunde ta några beslut på direkten om hur hantera vissa situationer och viktiga frågor som skulle komma dagarna efter. Och jag kände i hjärtat att det var rätt beslut. Jag behövde inte tvivla mera. Bara tillåta att lyssna på mitt hjärta och ha mot att genomföra det.
Efter ceremonin så pratade jag någon timme med shamanen och det var ett fantastiskt samtal på många sätt.
Han menade på att han inte kunde sjunga under tiden vi befann oss i den mörka dimensionen, utan han hade behövt kämpat i mörkret mot onda krafter och andar. När de var besegrade kom sångerna tillbaka till honom, och han hade då börjat sjunga igen.
Han berättade att detta inte var något ovanligt, då det finns många mörka krafter därute, och många fler bataljer kommer att utspelas..
Han berättade hur under en annan ceremoni en annan gång demoner hade tagit sig in genom fönstret till templet, men en blödande sjuk bäbis med horn i pannan. Satans barnunge.
De hade bett om hjälp att rädda livet på bäbisen.
Gud hade då sagt till honom att inte i barnet, att avfärda dem.
För shamanen hade det varit ett svårt beslut, då barnet var döende, men hade gjort som han blev tillsagd. Och de försvann.
Senare hade dock massvis med soldater och krigare kommit rusande mot templet, stannat utanför och dragit sina vapen. Han hade fått utkämpa en batalj med pilar och spjut skjutna mot honom, då en ängel plötligt hade satt sig på hans axel. Guds röst genom ängeln sa att han hade vunnit. Han hade besegrat dem.
Han hade fått en guldkrona på sitt huvud av ängeln, och samtidigt hade soldaterna och krigarna dragit tillbaka sina vapen, och vänt ryggen emot honom. De hade radat upp sig ståtliga som en mur runt hela templet.
Deras uppgift var nu att skydda shamanen och framförallt de heliga templet från onda andar och mörka krafter.
Och sedan den dagen hade han aldrig blivit besökt av den mörka sidan igen, skyddad av krigarna och soldaterna som ståtligt stod i mur utanför.
__________________
Senast redigerad av ayawhat 2016-06-30 kl. 06:07. Anledning: rättstavning
Senast redigerad av ayawhat 2016-06-30 kl. 06:07. Anledning: rättstavning
