Citat:
Ursprungligen postat av
Steff83
Det tar tid att ändra sin nationella identitet. Se bara på Sverige..Vi ser oss ännu som ett sorts världssamvete..lite före och med sundare värderingar än andra..och på någon vänster ännu tro att vi är någon sorts välfärdsförebild trots att vi är frånsprungna av flera sen länge på flera områden.
Visst, den svenska synen på sig själva som moralisk stormakt men utan att vilja odla någon egen nationell/kulturell identitet (och utan att någonsin orka sätta ner foten mot destruktiva inflytanden) är samma slags självbedrägeri, om än med litet andra orsaker.
Och om Sverige lever i en tro att svenskar är vänliga och jämlika av naturen och att "om andra länder begrep så skulle de också bli som vi" så tror Brexit-sidan av England gärna t ex att
- Demokrati och frihet är i så hög grad en del av brittiskt DNA att man inte ens behöver en skriven författning, sådant är bara till för elever och efterapare i demokratins skola, men i England klarar vi oss galant utan (förvirringen kring hur man politiskt ska hantera Brexit är delvis en frukt av detta att man inte har någon fixerad författning, bara en mix av gamla och nya
parliament acts plus praxis. Och dessutom av ett tvåpartisystem och
First past the post-system som har överlevt sig själva.)
- Klassamhället är charmigt och har aldrig någonsin skadat UK eller befolkningen där, det är bara i andra länder som klass och ingrodda privilegier för överklassen blir otrevliga och olidliga på riktigt (åtminstone inom "hard Brexit"-falangen finns det en förväntan på att det här är chansen att kunna sätta ett bortre parentestecken kring
post-1945 Britain, genomföra radikala sociala nedrustningar och återställa ett nybonat klassamhälle)
- UK kan alltid räkna med att USA visar förståelse och bjussar på sin plats i världen, så att "our two great Anglo-Saxon nations" kan leda världen, något som många britter ser som en närmast gudagiven ordning (varning för ett hårt uppvaknande vare sig det är Trump eller någon annan som sitter i Vita huset efter 2020)
