Sinnens sammankoppling

Jag menar när något nuddar nåt annat.

Okej. Så när du känner en doft, då ser du en färg?

Nej inte alltid, men är den skarp nog så kan jag göra det.
Skarp så att jag backar tillbaka.

För mig låter det som TS pratar om synestesi. Det är ett verkligt fenomen som inte är helt förstått.

Den generella beskrivningen är ungefär så här: När hjärnan utvecklas under den mänskliga morfogenesen kopplas vissa delar av hjärnan "fel", dvs vissa kopplingar sker till delar som inte borde ha koppling.

Jag känner exempelvis metallsmak i munnen om jag stöter ett knä eller slår en hammare på tummen och många människor känner likadant. Det är klassiska exempel på synestesi. De allra flesta människor upplever någon form av synestesi men tror att det är helt normalt. Vissa får dock väldigt udda former av fenomenet: de kan se färger på bokstäver eller lukta på ljud.

De allra flesta sinnesintryck är vagt kopplade till varandra, vissa mer vissa mindre, för vissa personer mer, för andra mindre. Givet att hjärnan är den mest komplexa konstruktionen vi känner till i kosmos är det oundvikligt att sinneseffekter "smittar" i hjärnan.

Det kan inte vara på något annat sätt. Vår hjärna är grytan där allt blandas. Sinnena måste interagera.

Pro.

Det mesta du skriver är vettigt förutom påståendet att det inte kan vara på något annat sätt. Varför inte? Kanske var Gud inte nykter när han skapade den mänskliga hjärnan, men det betyder ju inte att det inte hade gått att konstruera en felfri produkt om han tagit jobbet på större allvar.

Hjärnan består utav av färgade trianglar, så det kan nog ligga något i det.

Det här är en djup och bra fråga (jag kommer att byta ut "gud" mot det naturliga urvalet eftersom jag är en ateist).

Varför inte på ett annat felfritt sätt?

För det första, allt som du upplever händer i hjärnan. Alla sinnesintryck kommer förr eller senare till hjärnan som information om dig själv och omvärlden. Hjärnans uppgift är att göra det bästa av det den får serverad. Om någon tilltalar mig vid namn bland en grupp av människor tenderar jag att automatiskt använda mina två öron för att avgöra var rösten kommer från och sedan synen för en mer precis lokalisering. Jag använder inte mitt luktsinne för en precis lokalisering.

För det andra, om det är värdefullt att identifiera avsändare av information (vilket det är) måste min hörsel och syn interagera på något sätt i hjärnan: någon pratar, var är han eller hon? Hörseln ger mig en generell riktning och hjärnan kopplar automatiskt in synen i den riktningen för att få bekräftelse från fler än ett sinnesorgan.

Hjärnan använder även lukt, smak och känsel för att identifiera vad som händer omkring oss. Hörsel och syn har längst räckvidd. Lukt smak och känsel handlar om vad som händer mycket nära: det vi kan ta på, smaka på och lukta på.

Hjärnan måste avgöra vad som är viktigast i varje situation och kopplar då in sinnena i den ordning informationen kommer in till hjärnan. Sinnesorganet som är först skriver det första generella "utkastet" till resten av hjärnan och skickar ut det i ditt neurala nätverk. "nått har hänt ... gissar ungefär ditåt ... skicka mer information, det är bråttom".

Tänk på det ungefär så här. Ett rum med tjugo personer har inget annat sätt kommunicera än med en anteckningsbok. Personerna representerar olika sinnen och kroppsdelar. Något händer, den som är närmast boken skriver en kort notis, näst på tur läser notisen och modifierar texten och så vidare. Vid varje tidpunkt kan alla personer läsa den senaste bulletinen och välja att modifiera innehållet.

Ingen har befälet eller någon slags VD beslut om innehållet i boken. Det blir i någon mån ett demokratiskt beslut om innehållet. Innehållet ändrar sig hela tiden. När någon (eller flera) av personerna misstolkar innehållet i boken och byter ut exempelvis "smak" mot "färg" har du synestesi.

Det är min tolkning av fenomenet.

Nästa fråga är varför misstolkning sker. Det här är ett system som ständigt, inkrementellt, ändrar sig på grund av naturligt urval. Överlevnaden av en människa apa eller rådjur är beroende av av att alla sinnesorgan alltid är satt till maximal känslighet. De som har rätt kalibrering för situationen överlever. Men det betyder också att vissa individer får en misstolkning från ett sinne till ett annat (variation är ett fundament för naturligt urval).

Det finns inget överlevnadsvärde för mig personligen att känna metallsmak när jag stöter ett knä eller slår tummen med en hammare. Det räcker att det gör ont kan man tycka. Men det som sker i min interna bok gör det klart att detta är katastrofalt och andra sinnen får en signal på maximal volym. Du ser stjärnor när du slår huvudet, känner smak, lukt eller ringande ljud av en hammare på tummen.

Min tolkning.

Pro

Intressant.

Men om du tänker dig att de råa intrycken för syn eller hörsel broadcastas in i ett neuralt nätverk där det matchas mot liknande intryck, så tror jag att det är en för enkel modell. Våra synintryck är i pixelformat och varje gång vi ser samma person är de flesta pixlarna annorlunda mot förra gången, beroende på perspektiv etc. Och hör vi en röst så består den av ett frekvensband överlagrat med diverse annat brus. Går heller inte att matcha mot några tidigare minnen.

För att intrycken skall gå att använda krävs först avancerad signalbehandling. I pixlarna från ögonen skall hjärnan hitta strukturer som kan tolkas till meningsfulla abstraktioner som ansikten etc. Frekvenserna från öronen skall analyseras och tolkas till fotsteg, röster, ord och andra abstraktioner som saknar fysikaliska motsvarigheter.

Både intrycken och tolkningen av dessa är en flaskhals. Vi kan t.ex. bara se skarpt åt en riktning åt gången men behöver ändå vara medvetna om vad som finns i alla riktningar runt omkring oss. Därav tror jag mer på simuleringsmodellen där hjärnan kontinuerligt simulerar de relevanta objekten i vår närmsta omgivning. Simuleringen arbetar enbart med abstrakta objekt, aldrig med rå indata som pixlar eller frekvenser. Parallellt med simuleringen pågår analysen av nya intryck och resultatet används för att korrigera den pågående simuleringen så att den bättre stämmer med verkligheten.

Ställ dig i en hiss full med främlingar. Personerna runt om kring dig försvinner inte ur ditt medvetande bara för att du blundar eller håller för öronen. För i simuleringen finns de kvar tills du har sett dem gå ut.

Synestesi skulle kunna bero på någon form av överhörning mellan olika hjärncentra. Om syncentrat alltid rapporterar rött när vi hör grannens röst så kommer vi att associera grannen med rött. Precis som om han var röd när vi såg honom.

Jag tror du har helt rätt om överhörningen mellan olika hjärncentra. Men jag tror inte på simuleringsteorin. Jag köper den om simuleringen hela tiden är den teori om nuet som hjärnan arbetar med, inte om den är något som sker i bakgrunden, separerat från det direkta tänkandet och som senare kommer med ett dekret om "vad som egentligen händer".

Mitt sätt att se det är att den enda simuleringen/behandlingen av input sker i realtid där alla sinnesorgan har tillgång till både input och output av det gemensamma utkastet av vad som händer just nu. Det finns ingen annan simulering annat än det utkast hjärnan ständigt reviderar.

Jag tror du missuppfattar mig. Simuleringen är vårt medvetande och de simulerade abstraktionerna våra tankar. Det finns inget annat innanför pannbenet.

Alla däggdjur simulerar realtiden. Men människan har utvecklat tekniken längst av alla. Vi kan simulera vad som skall hända imorgon. Eller vad som skulle ha hänt om vi gjort annorlunda. Det kallar vi för att tänka.

Ja jag håller med, och ibland ger det upphov till överhörning mellan sinnen så att vi får synestesi.