Att manuset ofta är klichéartat och förutsägbart håller jag definitivt med om. Mycket ”I’m not the monster… you are” och likande lättgissade repliker, som till slut framstår som löjliga. Det finns en viss charm i det arketypiska ”hero vs villain”-språkbruket, men kan vid överanvändning också ses som ett tecken på lathet. Oavsett vad så räddas det av en nyskapande storyline som sällan känns varesig klichéartad eller förutsägbar. De har knappast legat på latsidan när de kommit på hur hela detta universum fungerar och hänger ihop, invävd i dramaturgisk logistik, så de har gjort sig förtjänta av att låta karaktärerna snacka som klassiskt coola actionfigurer då och då. Samma språkbruk används trots allt i princip alla berömda aktionproduktioner någonsin.
Eddie var en fin karaktär vars död faktiskt kändes inombords. Ännu en i mängden väntade offer dock. Det är alltid de älskvärda men ej viktiga karaktärerna som plockas, ungefär som med Bob i säsong två, med undantag för Dr. Brenner vars död faktiskt överraskade. Trodde den skulle vara sparad till den avslutande säsong fem, likt de flesta mer centrala dödsfallen förmodligen är. Väldigt snygg dödsscen dock, där Elevens splittrade känslor illustreras på ett lysande sätt. Hon var märkbart berörd men bar samtidigt så mycket hat och ilska att hon vägrade lyda hans sista önskan, och bara lämnade med ett simpelt adjö. Effektfullt är bara förnamnet.
Men jag har alltid haft känslan av att det ska vara själva grejen med serien. Att den ska vara klichéartad just för att den utgår ifrån nostalgin från 80-tals filmer.
Jag menar, säsong 1 är ju full av klichéer. Eller alla säsonger till och med.
Det menar jag inte på ett dåligt sätt, eftersom det ändå ska spela på nostalgin.
Mycket roligt att få höra Master of Puppets i finalen. Jag hade ändå mina aningar om att något från den skivan skulle spelas med tanke på att den släpptes 86, att The Four Horsemen spelades i bakgrunden i första säsongen och med tanke på Eddies look och karaktär.
En annan grej, var det bara jag som var helt hundra på att detta var sista säsongen? Jag har för mig att jag läst det någonstans.
Men jag har alltid haft känslan av att det ska vara själva grejen med serien. Att den ska vara klichéartad just för att den utgår ifrån nostalgin från 80-tals filmer.
Jag menar, säsong 1 är ju full av klichéer. Eller alla säsonger till och med.
Det menar jag inte på ett dåligt sätt, eftersom det ändå ska spela på nostalgin.
Mycket roligt att få höra Master of Puppets i finalen. Jag hade ändå mina aningar om att något från den skivan skulle spelas med tanke på att den släpptes 86, att The Four Horsemen spelades i bakgrunden i första säsongen och med tanke på Eddies look och karaktär.
En annan grej, var det bara jag som var helt hundra på att detta var sista säsongen? Jag har för mig att jag läst det någonstans.
Det är så jag också uppfattat det. Att de har en nostalgisk glimt i ögat, och att det därför funkar. Däremot kan det ibland upplevas som så pass mycket pastisch att man som tittare tas ur upplevelsen litegrann; att fler originella och ej förutsägbara repliker i actionscenerna hade förstärkt känslan av att det faktiskt händer i verkligheten. Trots den övernaturliga grundidén har de ju faktiskt kommit på en rimlig bakgrundshistoria med en del vetenskaplig förankring och trovärdigt agerande från amerikanska och ryska myndigheter.
Citat:
Ursprungligen postat av fearreaper
Vem ?
Antar att det är Eleven som åsyftas. Tycker faktiskt hon var en riktigt söt tjej i långt hår, att de på labbet tvingade henne raka av allt hade ju endast med hjärnscanningen att göra.
__________________
Senast redigerad av BaronVonHelsing 2022-07-02 kl. 14:28.
Kanske det, intressant tanke Eftersom systern Kali, 008, inte synts alls i säsong 4 är jag säker på att hon dyker upp i nästa säsong och joinar dom i slutstriden.
När man ser sista avsnittet i s04 fattar man hur genomtänkt allt varit från första början, hur allt hänger ihop. Kul t ex att få förklarat varför "The Shadow" i säsong 2 påminde om en spindel i utseendet.
Nåt jag inte förstod var vad det var för moln/storm som som ryssarna hade instängt i en glasbox...eller vad som hände med det sen.
Synd att Eddie dog. Söt och kul kille. Dom kunde gärna ha offrat tråkiga Jonathan istället. Eller Robin.
Gillade också rollfiguren Eddie. Särskilt efter gitarrspelet. Vågar man hoppas på att han överlevt på något sätt.
Den där killen som ser ut som en ung Dale Cooper från Twin peaks och Elevens pojkvän är så jävla menlösa karaktärer, de står rakt upp och och ner och har ingen funktion och skulle väl inte kunna gå på dass utan att någon håller dom i handen
Gillade också rollfiguren Eddie. Särskilt efter gitarrspelet. Vågar man hoppas på att han överlevt på något sätt.
Nja, det verkade definitivt vara godnatt på riktigt för hans del, och det var väl rätt väntat. Gillade honom också, och det är just därför. De vill såra där det känns för tittaren, men inte där någon central del tar stryk. Av just den anledningen kommer Max däremot utan tvekan vakna från sin koma.
Citat:
Ursprungligen postat av Tompa81
Så ännu en säsong som är exakt som första... crtl-c ctrl-v.
Första säsongen var ganska ok. Resten som sagt, kopia. Urtråkigt.
Säsongerna har kraftigt varierande storylines så jag vet inte alls vad du menar med det. De återkommer ju ofta till samma fenomen men använder de till sin fördel på nya sätt ju mer erfarenhet de samlar på sig, vilket är helt rätt tänkt av författarna. Kommunikationen mellan världarna är helt briljant i den här säsongen, till exempel, medan alla satt som frågetecken vid lamporna i den första säsongen. Allt det kringgående förändras rätt dramatiskt mellan säsongerna och kniporna de hamnar i är sällan av samma karaktär, då Vecna provat på olika metoder, ett fundament vi inte hade någon aning om innan säsong fyra.
Citat:
Ursprungligen postat av Bret-Hart
Den där killen som ser ut som en ung Dale Cooper från Twin peaks och Elevens pojkvän är så jävla menlösa karaktärer, de står rakt upp och och ner och har ingen funktion och skulle väl inte kunna gå på dass utan att någon håller dom i handen
Håller med om att både Mike och Will är rätt värdelösa. Will bidrar inte med någonting utom att hamna i trubbel de övriga måste fixa, och Mike är en narcissistisk gnällspik som verkar tänka betydligt mer på sina egna känslomässiga bekymmer än på sina vänner och sin familj. Jäkligt taskig och up his own ass en stor del av tiden, något som inte känns igen från säsong ett. Inte heller Lucas har bidragit med mycket annat än en negativ attityd och genererande av allsköns problem och konflikter genom hela seriens gång. De är egentligen bara användbara för att speeda upp processen (fler kommunikatörer som kan vara på olika ställen samtidigt), och för att skriva till fler storylines, men egentligen är det bara Eleven, Dustin, Hopper, Joyce, Murray, Steve, Jonathan och Nancy som varit fundamentala komponenter i det hela.
__________________
Senast redigerad av BaronVonHelsing 2022-07-03 kl. 02:03.
Dom har varit duktiga på att knyta an till grejer som hänt i tidigare säsonger. Undrar om Elevens "syrra" kommer glida in i finalen och hjälpa till att rädda världen.
De vågar dem inte. Den delen fick sjukt mycket kritik men inte för hennes syster, de va bara hela grejen.
Jag är ändå positivt överraskad. Det är helt klart den bästa säsongen tillsammans med säsong 1.
Jag hade förväntat mig non-stop bög, negerhjälte och rasblandningspropaganda konstant från minut ett tills att det tog slut med tanke på omständigheterna men det blev inte i den absurda mängd som jag hade förväntat mig. Det hade helt klart kunnat blivit sju resor värre.
Efter fyra säsonger så har jag följande att säga: Mike, Jonathan, Max, Robin och Lucas är väldigt meningslösa och tråkiga karaktärer. Jag får god lust att spola fram så fort de dyker upp. Till och med den där cheerleadern som dog i början kändes intressantare och hon var bara med i ett (?) avsnitt.
Scenerna med Dustin, Steve, El och Jim är det som lyfter denna serie. Eddie kändes också som ett lyft.