Citat:
Ursprungligen postat av
justina
Fast där håller jag inte med dig. Precis som du skriver är antidepressiva mediciner mycket vanliga i Sverige, och jag liksom alla andra känner många som använder/har använt antidepressiva. Det betyder inte att de människorna slutar fungera eller slutar fatta beslut. När man är längst nere i en depression kan man ju inte fungera normalt alls, men i det tillståndet var inte Lotta: hon tränade, skötte sin kropp och sitt utseende, träffade folk etc. I en djup depression klarar man inte sånt utan brukar tillbringa dagarna i sängen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Sizematter
Nja... tycker jag om ditt resonemang, jag tror inte att Lotta var så under isen som du verkar tro, då hade hon inte alls varit så aktiv som hon var, om hon var i så låg form så hon knappt orkade dagen så orkade hon märkligt mycket saker, har egentligen inget bra svar då ditt resonemang inte stämmer med vad som skrivs om henne, skulle mer säga att hon inte riktigt visste vad hon ville med sitt liv, det blev rörigt och trassliga relationer som i sin tur ökade på hennes ångest och dåliga mående, kan ju också vara så att hon alltid varit en ångestfylld deppig person som sedan inte har lyckats skapa den stabilitet som behövs i livet för att må bra och även varit i behov av stämmingshöjande trots att livet är stabilt (vilket jag har för mig att jag läst i FUPen) men omdömet påverkas inte i så hög grad av dem så att hon inte förväntas klara av att ta ansvar för sitt handlande.
Att vara deprimerad, ha ångest och/eller annan livskris, innebär inte att man ligger i sängen och kvider, för alla. De flesta av oss håller uppe fasaden, så långt det går. Men man får kämpa för det, och det sliter på psyket. Därför söker man hjälp och får då oftast antidepp samt erbjudande om samtalskontakt.
Hittar inte var det framgår vad för antidepp Lotta gick på, eller när hon hamnade där. Men det gjorde hon tydligen innan hon träffade Martin. Var snäll och kalla inte antidepp stämningshöjande, för det är det inte. Det är snarare dövande.
Tråden har handlat väldigt mycket om Lottas eventuella egna ansvar i att säga stopp. Min teori angående det är att hon pga. sitt allmäntillstånd och antidepressiva inte var sig själv. Man blir ofta avtrubbad av dessa tabletter, och tar beslut som man kanske inte kan stå för när man tittar i bakspegeln (vilket Lotta tyvärr inte kan göra nu).
Jag har själv gått på dessa tabletter under en period i mitt liv då jag mådde dåligt pga. flertalet dödsfall i min närhet. Under hela tiden höll jag mig och hemmet fräscht, lyckades dölja mitt mående för de jag inte ville delge det. Men tog konstiga beslut, som jag aldrig skulle gjort annars, då jag var blasè av medicinerna och känslomässigt avtrubbad. Som väl var, så sökte jag inte män, eller tog andra livsavgörande beslut. Men det jag gjorde, var illa nog.
Att Lotta, som trots sitt aktiva liv med träning, umgänge och deltidjobb trots allt ansåg sig behöva dessa tabletter. Tyder ju på att hon verkligen var på botten. En sund själ som hon stoppar inte i sig saker för att det är kul. Hon drack ju knappt alkohol. Jag tror att hon mådde riktigt dåligt när hon träffade Martin och att han såg henne som ett lätt offer.
Typisk kommentar från Martintyper (ur domen s. 37):
Martin Jonsson till Anncharlott Rudholm: ”Sant ju vad ska jag säga är ju blyg över
dig du är för vacker för mig vågar ju knappt krama dig längre”
Anncharlott Rudholm som svar till Martin Jonsson: ”Men… Jag gillar dig, och vill
gärna ha dig i min närvaro hela tiden”.
Framåt kvällen och natten kom sms:en dock att handla om vem som inte ringde vem
och andra prioriteringar, men inget som kan ha gjort att Anncharlott Rudholm har
behövt känna sig särskilt orolig för att släppa in Martin Jonsson i sin lägenhet just
denna gång, se ovan angående att inget tydde på att Martin Jonsson hade ett
avsiktsuppsåt. Hon har inte på ett rimligt sätt kunnat ha någon beredskap om vad
som skulle komma att hända henne och således varit skyddslös.
