Det här är nog ett av de mest skakande kvinnomordsfallen jag läst om. Hans våld mot henne den där tidiga morgonen var ju helt ofattbart. Det finns bilder på hans händer och ansikte i materialet, och bilder på det blodiga byxbenet med hårstrå fortfarande kvar, de säger det mesta. Förutom då de mycket noggrant redovisade förhören med samtliga poliser och vårdpersonal som har haft med ärendet att göra. Och obduktionsprotokollen, och alla andra förhör. Det finns väldigt mycket material. En sak som slår mig när jag läser är att han verkar ha otroligt lätt att fullkomligt kasta sig in i en våldshandling. Det går på nolltid från det han uppfattar som en provokation, till att det smäller.
Hans livshistoria är dyster läsning. Redan i skolan var han våldsam, enligt en artikel i Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/martin-jonssons-valdsamma-liv/. Och som det sammanfattas någonstans: Han slog män han inte kände och kvinnor han var tillsammans med. Ändå verkar han ha haft lätt att få flickvänner och vänner. Jag blir helt förbluffad över att denne man, som suttit inne i sammanlagt många år sedan 17-årsåldern, verkar ha gott om vänner som bland annat lånar ut lägenheter, erbjuder skjuts och hjälper till att snickra ihop utemöbler. Har de inga problem med att han slår alla kvinnor han är ihop med, och att han slagit ganska många män, i ett fall med dödlig utgång? En ledtråd till lösningen på den gåtan får man från den tidigare anställda på Hall, som beskriver honom som charmerande och övertrevlig. När han inte var rasande och hotade eller slog var han tydligen hur trevlig som helst, och generös dessutom. Jag kan förstå att han i förhör vägrar berätta om sin uppväxt, som gammal erfaren våldsdömd brottsling vet han att allt han säger blir offentligt. Han verkar ju faktiskt vara genuint förtjust i sin mormor, kanske det är henne han vill skydda från den plåga det skulle vara att läsa om hans barndom - för jag tvivlar inte på att den var hemsk.
Lotta framstår på beskrivningarna som en i grund och botten snäll och hygglig tjej. Alla grannar har bara gott att säga om henne. Däremot verkar hon ha haft uselt självförtroende. Man får ingen förklaring till det, men kanske hennes barndom inte var så trygg den heller, det finns antydningar om det. Jag blir beklämd när jag läser om kritik som riktas mot henne här (det är därför jag skriver). Det finns ju många sidor i materialet som visar att hon var i en djup existentiell kris redan innan hon träffade Martin. Hon var inflyttad från Härnösand till Stockholm, hon hade en del nära vänner men inte så många och det var 45 mil till släkten. Hon längtade efter barn men förstod att det började bli tveksamt om det skulle bli några. Kanske hade hon svårt att bli gravid. Hennes sista år i livet verkar ha varit tungt för henne rent psykiskt. Och så träffar hon denne övertrevlige charmante man, som överöser henne med blommor och romantik. När första smällen kommer är hon emotionellt fast redan, tänker jag.
Den parallella flickvännen Angeli*a är intressant eftersom hon faktiskt också verkar ha fastnat för honom och stannat kvar trots att han slog henne. Hans psykologiska grepp om kvinnor verkar ha varit betydande. En förklaring till det kan ju ha varit att han växlade våldsamt och snabbt mellan misshandel och hot å ena sidan och uppvaktning och liknande å den andra. Jag slogs av hans pendling mellan dessa två ytterligheter i en beskrivning av en misshandel av just A. Först lyfte han upp henne och slängde henne två gånger, plus en del annat, sedan jämrade han sig ångerfullt och hjälpte henne plocka upp sina saker. Det låter som en klassisk good cop/bad cop, och det finns ett skäl till att den metoden är effektiv. Det får kvinnan, i det här fallet, att helt tappa balansen mentalt.
En del kritik har riktats mot Lotta för att hon inte sade sanningen till släkten, till exempel. Men jag tycker det verkar vara så att både hon och Angeli*a har gjort samma sak: efter den första misshandeln eller lite senare har de berättat för sina nära att mannen är våldsam, svartsjuk och svår. Sedan har de ändå fortsatt träffa honom och det har de inte velat skylta med. Jag tror skammen och oförmågan att förklara sitt handlande leder till att de håller tyst. Det är väldigt olyckligt för då blir det svårare för andra att hjälpa till. Även i övrigt verkar dock hans enorma kontrollbehov ha gjort det svårt för dem, i synnerhet Lotta, att upprätthålla en normal kontakt med de närmaste. Han vaktade som en hök och blev svartsjuk på alla sociala kontakter hon hade med andra än honom. Det ständiga kravet på att förklara sig och på något sätt be om hans tillstånd (vilket hon inte fick) att ringa människor och vara aktiv på Facebook måste ha varit förödande för henne, särskilt som hon redan var utmattad, sov dåligt och så vidare. Ju mer ansträngda hennes relationer till andra blev, desto mer beroende blev hon av honom, efter vad jag sluter mig till. Det bör också ha varit hans avsikt, även om det kanske inte var helt genomtänkt utan mer djupt instinktivt från hans sida. Även detta är en klassiker i kvinnomisshandelssituationer, att isolera kvinnan socialt.
Jag önskar att han får ett mycket, mycket långt fängelsestraff och när jag läser förundersökningen får jag intrycket att polis och åklagare önskar detsamma. De har verkligen dokumenterat allt. Noga. Inklusive de sönderslagna IKEA-borden. Det enda de missade var att ta prov på hennes eget hår, det som fortfarande satt på huvudet, men den akuta livräddande vårdinsatsen måste ju ha kommit i första hand. En eloge till dem för det minutiösa arbetet.
Hans livshistoria är dyster läsning. Redan i skolan var han våldsam, enligt en artikel i Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/martin-jonssons-valdsamma-liv/. Och som det sammanfattas någonstans: Han slog män han inte kände och kvinnor han var tillsammans med. Ändå verkar han ha haft lätt att få flickvänner och vänner. Jag blir helt förbluffad över att denne man, som suttit inne i sammanlagt många år sedan 17-årsåldern, verkar ha gott om vänner som bland annat lånar ut lägenheter, erbjuder skjuts och hjälper till att snickra ihop utemöbler. Har de inga problem med att han slår alla kvinnor han är ihop med, och att han slagit ganska många män, i ett fall med dödlig utgång? En ledtråd till lösningen på den gåtan får man från den tidigare anställda på Hall, som beskriver honom som charmerande och övertrevlig. När han inte var rasande och hotade eller slog var han tydligen hur trevlig som helst, och generös dessutom. Jag kan förstå att han i förhör vägrar berätta om sin uppväxt, som gammal erfaren våldsdömd brottsling vet han att allt han säger blir offentligt. Han verkar ju faktiskt vara genuint förtjust i sin mormor, kanske det är henne han vill skydda från den plåga det skulle vara att läsa om hans barndom - för jag tvivlar inte på att den var hemsk.
Lotta framstår på beskrivningarna som en i grund och botten snäll och hygglig tjej. Alla grannar har bara gott att säga om henne. Däremot verkar hon ha haft uselt självförtroende. Man får ingen förklaring till det, men kanske hennes barndom inte var så trygg den heller, det finns antydningar om det. Jag blir beklämd när jag läser om kritik som riktas mot henne här (det är därför jag skriver). Det finns ju många sidor i materialet som visar att hon var i en djup existentiell kris redan innan hon träffade Martin. Hon var inflyttad från Härnösand till Stockholm, hon hade en del nära vänner men inte så många och det var 45 mil till släkten. Hon längtade efter barn men förstod att det började bli tveksamt om det skulle bli några. Kanske hade hon svårt att bli gravid. Hennes sista år i livet verkar ha varit tungt för henne rent psykiskt. Och så träffar hon denne övertrevlige charmante man, som överöser henne med blommor och romantik. När första smällen kommer är hon emotionellt fast redan, tänker jag.
Den parallella flickvännen Angeli*a är intressant eftersom hon faktiskt också verkar ha fastnat för honom och stannat kvar trots att han slog henne. Hans psykologiska grepp om kvinnor verkar ha varit betydande. En förklaring till det kan ju ha varit att han växlade våldsamt och snabbt mellan misshandel och hot å ena sidan och uppvaktning och liknande å den andra. Jag slogs av hans pendling mellan dessa två ytterligheter i en beskrivning av en misshandel av just A. Först lyfte han upp henne och slängde henne två gånger, plus en del annat, sedan jämrade han sig ångerfullt och hjälpte henne plocka upp sina saker. Det låter som en klassisk good cop/bad cop, och det finns ett skäl till att den metoden är effektiv. Det får kvinnan, i det här fallet, att helt tappa balansen mentalt.
En del kritik har riktats mot Lotta för att hon inte sade sanningen till släkten, till exempel. Men jag tycker det verkar vara så att både hon och Angeli*a har gjort samma sak: efter den första misshandeln eller lite senare har de berättat för sina nära att mannen är våldsam, svartsjuk och svår. Sedan har de ändå fortsatt träffa honom och det har de inte velat skylta med. Jag tror skammen och oförmågan att förklara sitt handlande leder till att de håller tyst. Det är väldigt olyckligt för då blir det svårare för andra att hjälpa till. Även i övrigt verkar dock hans enorma kontrollbehov ha gjort det svårt för dem, i synnerhet Lotta, att upprätthålla en normal kontakt med de närmaste. Han vaktade som en hök och blev svartsjuk på alla sociala kontakter hon hade med andra än honom. Det ständiga kravet på att förklara sig och på något sätt be om hans tillstånd (vilket hon inte fick) att ringa människor och vara aktiv på Facebook måste ha varit förödande för henne, särskilt som hon redan var utmattad, sov dåligt och så vidare. Ju mer ansträngda hennes relationer till andra blev, desto mer beroende blev hon av honom, efter vad jag sluter mig till. Det bör också ha varit hans avsikt, även om det kanske inte var helt genomtänkt utan mer djupt instinktivt från hans sida. Även detta är en klassiker i kvinnomisshandelssituationer, att isolera kvinnan socialt.
Jag önskar att han får ett mycket, mycket långt fängelsestraff och när jag läser förundersökningen får jag intrycket att polis och åklagare önskar detsamma. De har verkligen dokumenterat allt. Noga. Inklusive de sönderslagna IKEA-borden. Det enda de missade var att ta prov på hennes eget hår, det som fortfarande satt på huvudet, men den akuta livräddande vårdinsatsen måste ju ha kommit i första hand. En eloge till dem för det minutiösa arbetet.
, men fick inte ihop detta med sparkar mot huvudet utan skor.
så med det sagt så väljer man själv om man ska få hjälp eller ej. Det är I alla fall inte samhällets fel att det blev som det blev.