Svenskar på Oxford, Cambridge, Harvard, MIT, Yale med fler - hur kom de/ni in?

Mitt blygsamma bidrag till tråden är en text av Björn af Kleen publicerad i DN för ett par år sedan.
Rubriken är "Ett nederlag av allra värsta sort".

Är lite kluven till killen men här är han i alla fall klädsamt självkritisk, och skänker dessutom en inblick i det som tråden handlar om:

"Detta var hösten efter gymnasiet. Jag hade pluggat mig till hyfsade betyg. Jag drömde om framstående universitet i England och USA. Klotband och medeltida valv. Förstahandsvalet blev Magdalene College i Cambridge.

En gråbrun stenbyggnad som motsvarade min bild av anglosaxisk lärdom. När jag kallades till antagningsintervju trodde jag saken var klar. Ett lyckligt liv bland böcker skulle snart ta sin början.

– Jaha, när är det berättigat att använda våld i internationella konflikter?

Professorn som inledde intervjun hade ögonbryn buskiga som murgröna. En plågsam tystnad tog vid. Jag improviserade, utan riktning:

– Ja... om jag utgår från mig själv...

Han bet omedelbart ifrån.

– I det här fallet tror jag inte att du ska utgå från dig själv...

När intervjuerna var över hade jag inför tre olika Cambridgelärare grundligt misslyckats med att lösa Israel-Palestina-konflikten och definiera humanism. Jag hade heller inte lyckats övertyga om att jag, en 20-årig rumpmas utan kunskap om världen utanför Dalarna, skulle bidra till det intellektuella samtalet vid ett av västvärldens mest ansedda universitet."

För den som vill läsa resten, som handlar om romanen "Stoner", kommer länken här:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bjo...a-varsta-sort/

Jag använde Callthere för att komma i kontakt med studenter vid Harvard och Stanford. Fick många bra tips!

För vanliga svenssons så är dessa universitet oftast ouppnåeliga direkt från gymnasiet. Jag gick två år på community college där jag maxade antal units under höst, vinter, vår och sommar terminer och såg till att få bra betyg, kontakt med professorer för rekommendationer, tog ledarskapspositioner och var aktiv i massor av olika organisationer. Sen skriva en bra ansökan och uppsats. Kom in på alla skolor jag sökte, bl.a Columbia University, Northwestern University, UPenn, UCLA, UC Berkeley, USC. Om man följer de stegen jag tog så är dessa universitet inte alls supersvåra att komma in på.

Dessa är ju dock inte av samma kaliber som Harvard, Yale eller Stanford, sökte inte heller dessa medvetet då de tar in så pass få transfers att det kändes som att det var bättre att lägga energi på de andra skolorna. De svenskar jag vet om som läst där för sin bachelor degree har gått på någon av de få gymnasieskolor vi har i Sverige som kan anses lite mer prestige och haft föräldrar som vart väl införstådda med vad som krävs utöver bra betyg sen barnen var små.

För masterstudier sökte jag och kom in på Oxford, Cambridge, LSE mfl. Igen, det är inte supersvårt, gäller att i förväg ta reda på vad de söker och se till att passa in för det.

Jag känner ett-par tre stycken som pluggat vid Oxford och Harvard. Personen jag känner som pluggat i oxford fick toppbetyg under hela sin universitetstid, blev antagen som doktorand vid ett av Sveriges mer kända universitet och gjorde sedan halva sin PhD i Oxford.

Personen jag känner som läste grundutbildning vid Harvard läste faktiskt ett spetsprogram i humaniora på gymnasiet och var samtidigt aktiv i typ ett ungdomsting om jag minns rätt. På grund av spetsutbildningen hade personen då varit inskriven på en svensk högskola redan som sexton-åring och pluggat något amerikanerna upplevde som väldigt prestigefyllt. Hans övriga meriter vägde för övrigt också tungt.

Pluggar själv på LSE så kan bara tala för den skolan. Jag tycker det känns som att många har en bild av att det är svårare att komma in på masternivå än vad det faktiskt är.

Att komma in som masterstudent på LSE är ungefär lika svårt som att komma in på en Master på Handels (Förutom om du ska plugga MSc Finance eller MSc Economics som är lite svårare att komma in på). Vissa av de lite mjukare utbildningarna kräver inte ens GMAT/GRE.

Bachelor på LSE är en annan historia, speciellt om man har vanliga gymnasiebetyg. LSE verkar ha svårt att godta svenska gymnasiebetyg även om de ligger på 22.5. Med IB runt 40 poäng och relevanta ämnen ska det dock gå att komma in.

Jag kom in på min utbildning genom att få bra betyg på min grundutbildning och skriva runt 700 på GMAT. Detta är något de flesta normalbegåvade kan klara av om de bara orkar lägga ner lite tid på pluggandet. Grejar du detta så har du väldigt goda chanser att komma in.

Gissar att det är ganska mycket lättare rent generellt att komma in på avancerad- eller forskarnivå. På grundnivå har ju bland annat inte de som håller i antagningsprocessen lika bra kunskap om hur skolsystem och betyg fungerar i alla länder som på högre nivåer där det är mer samstämt länder emellan pga Bolognaprocessen. Vet man med sig att man vill plugga utomlands på ett toppuniversitet innan man börjar gymnasiet är det ju givetvis en väldigt stor fördel att välja IB-programmet om det ges där man bor. Dessvärre valde jag inte det själv, men vet inte hur stor skillnad det skulle gjort då jag struntade rätt mycket i betygen i gymnasiet och hade nog haft rätt svårt att komma in utomlands i vilket fall.