Noob på psykadelika

Jag, den enda intresserad av droger, tre av mina "vänner" och en bilfärd mot skog och fiske.

Det var dags, den gången vi alla hade tagit ledigt från våra slavjobb för att njuta av alkohol och frihet. Jag planerade detsamma fast med extra krydda. Psykadelisk upplevelse.

Bilresan i fem timmar kändes olidlig även med en promille på över två pulserande i mitt blod. Pissepauser blev allt kortare och jag längtade efter något annat. Vi kom fram mitt i natten, försent och för full för droger tänkte jag. Den bästa tanken som jag fick på hela fyra dagar.

"Framme" var ett hus i skogen med en granne minst en mil bort. Perfekt tänkte jag på morgonen. Jag hade öl, mat och sovplats. Så jag tog ett par rc-droger som skulle ge mig det jag hade eftersökt.

'Vi måste handla öl' säger min reskamrat efter ett par timmar.
'När skall vi åka?' säger min andra.
'Vi åker nu' säger den tredje.
Fuck säger jag för mig själv. Skall jag följa med eller inte ha mat eller öl efter två dagar. Jag hade, i mitt försvar, trott att vi skulle vara i huset minst trettiosex timmar innan vi behövde fylla på proviant och dryck. Men planerna ändras alltid med alkohol.
'Jag följer med' sa en självsäker röst. Det var min.

Bakfyllan började lämna min kropp och sinne. Känsla av frånvarande från nuet och förstärkt medvetenhet om min egna kropp, kom smygande. 'Japp, nu börjar det' tänkte jag för mig själv och öppna en öl och försökte skratta till ett skämt jag inte ens hade uppfattat början, mitten eller slutet på.

Paus. Det var pissepaus. Vi gick ut och kollade på en fors. Min känsla i magen började säga att nu är det försent att vända "hem". Mitt förnuft försökte säga att det tåget hade gått för flera timmar sen. Men vem fan lyssnar på förnuft? Jag tar lite caannabis för att lugna mig. Mina alkoholkamrater tyckte inte om cannabis. Men va fan bryr jag mig om det och sög i mig lite mer.

Och resan gick vidare, fast med lite mer ansträngd stämning. Mina medresenärer blev mer och mer tystare. Jag fick känslan av att de väntade på vad jag skulle säga. Skämten dog bort i bilen. Jag kände skamen, som den ende jävla "pundaren" i bilen. Och det var jag, samt resan var inte ens slut....

Vi stannade i första bästa by som sålde mat och hade ett systembolag. Det var varmt och solen fick mig att ångra mina svarta kläder som jag hade valt dagen innan. "Vännerna" ville till bolaget, jag följde med. Deras misstänkta blickar fick mig må mer och mer dåligt.
Bilden i mina ögon blev "mjuka". Varken huset som systembolaget inhystes i eller bussen framför hade raka linjer.

" Ta mitt kort och handla" sa jag. "Jag kommer ändå inte få köpa" och gav mitt bankomatkort till en av de "misstänksamma". Jag tittade och tittade på allt som inte stämde överens med hur det brukar vara. Och jag njöt. Det kändes som en evighet fast det var bara i en kvart.
Sen kom ångesten...

In på ICA var nästa mål. Så tänk dig en långhårig, skäggig, bakfull, påtänd med syra och 'röka'. Ja, personalen var på mig innan jag ens hade kommit in genom de automatiska dörrarna. "Uppmärksamhetslarmet" som varnar de anställda att nu är det snattare i butiken tjöt. Och naturligtvis föll allas blickar på mig.

För mig var det bara en utväg. Jag gick förbi köer med människor, som jag upplevde, stirrade på en äcklig "untermenchen". Jag sprang till parkeringsplatsen och väntade vid bilen som jag trodde var min enkla biljett bort från allt ont bara för att upptäcka att jag var ensam förutom den heta solen som fick mig att svettas. Svettet flöt av mig som min självkänsla, min stolthet och en bit av mig själv. Kan säga att än idag har jag problem med för många människor och att vara i centrum. Fast det har jag nog alltid haft.

Mina fiskarvänner kom. Deras blickar var nog värre och mer dömande än jag någonsin upplevt.


(Orkar inte skriva mer nu på min telefon. Jag kan fortsätta om någon vill. Den här tripp-rapporten handlar nog mer om min bearbetning av mig själv än något annat. Jag tar fortfarande droger och psykadeliska, fast med mycket mer bättre "setting". )

Ta droger med människor som du litar på. Gärna riktiga vänner.

Låter intressant, men du behöver skriva vilken drog du tog.

Niombe-25 (?) och något annat som skulle förstärka det. Jag vet inte vad drogerna heter. Det var några rc-droger som jag tog vid ett tillfälle jag inte tyckte om mig själv så mycket.

Fast det gör jag inte ens idag. Jag har aldrig velat leva.

Undvik RC-droger. Du har ingen aning om hur de påverkar dig. Av den uppenbara anledningen att det är RC-droger. Otestat. Man vet vad som händer, varken kortsiktigt eller långsiktigt.

Varför tar du inte LSD eller något liknande istället för sån skit? Om du nu ens ska ta något innan du besökt psykolog. Gör du det?

Tack för omtanksamheten. Håller med dig om rc, det gör jag, fast då sket jag i det. Som sagt, jag var självdestruktiv.

Visste dussin som sålde "lsd", så det var lika säkert att köpa rc.

Jag har varit på psykakuten ett par gånger. Alltid slutat med imovane och stesolid och en taxi hem. Ingen uppföljning, inget ingenting.

Polaren fick exakt samma resa som mig, idag har han fått ect via privat psyk.

Fast jag vet att jag borde söka vårdcentralen först. Jag bryr mig bara inte längre hur jag mår. Mår jag dåligt, så tror jag att jag mår bra.

Så säger du, men jag tror att du skulle må bättre av att må bra. Ring vårdcentralen och boka tid bara. Inte mer än ett samtal på 5 minuter bort. Det är mer professionella där än vad det är på psyk. Tro mig, det kommer att vara värt det om du verkligen tar tag i det. Nästa sommar kan du vara en helt annan människa om du jobbar bra.

Jag gillar ditt osammanhängande sätt att skriva på, fick lite fear and loathing känsla över det hela.
men rapporten var på tok för kort! Jag vill läsa mer

Håller med. Bra skrivet och fortsätt gärna att berätta vad som hände.

Fortsätt historien, jag vill också veta mer

Ursäkta nekro-tråden från 2016, fast återigen så är detta en bearbeting av mig själv, mitt liv samt mitt mående. (det har tagit tre år sen sist så minnet kan nog svikta...)


...återigen, vi var på pakeringen utanför ICA;

nja, det var inte riktigt på ICA´s pakering, utan mer typ som Edsby centrum pakering.

Jag fann bilen vi hade färdas i, så det var lugnt. Fast bilar tar inte människor som har ångest utan förare.Och jag var inte en förare. Jag hade inte ens nycklar till att lägga mig ner i bilen. Djupt inne i den varma, heta bilen och slippa folks stirrande blickar mot mig. Nej jag fick sitta utanför i mina svarta kläder, när alla gick i vita, ljus färger köpta på HM eller Dressman.

Minns fortfarande hur mödrar drog tillbaka sina barn från min närhet när de såg mitt desperata försök att hålla en någorlunda standard... Det var som de sa; "Så skall det inte gå för dig mitt barn". Som om jag var en pestsmitta.

En pestsmitta som vill härifrån och fly....

Äntligen kom mina resekamrater (med föraren till farkosten från min ångest), skrattande, högljuda och jag kunde nog känna lite, nja, ganska stort förakt mot mig.
Skratten dog ut när de såg mig och fnissandet började. "Vad gjorde du på ICA?", "Varför gick du bara?", "Vi leta efter dig" och "Skulle inte du handla mat".
Som om mat var det jag behövde.
Deras tysta blickar mot varandra efter att jag inte hade tilltalat dem samt att de sa att nu åker vi tillbaka till skogen var som en stor punkt. De såg mitt lidande. Men jag visste att de aldrig skulle kunna förstå.

Bilresan började bra från Edsbyn. Jag försökte prata med en resekamrat som tog emot min invit. Vi prata en stund om mig. Det fick mig att känna bättre, men insåg att RC-skiten börja avta. Min flickvän ringde och frågade hur det var. "Jättebra och skoj" var mitt svar, fullt av bara lögner...

----------

Vi skulle sova två nätter till i stugan, fulla, odrägliga och ha roligt, men inte jag.

----------

Jag kunde inte sova. Jag kunde inte slappna av. I efterhand förstår jag att mitt dopamin gick på högvarv, men inte då.

----------

Jag måste förkorta denna historian om mig för den handlar mest om fiske, förakt och ingen sömn.
Detta pågick i två dagar och nätter. Ingen sömn på 72 timmar var för mycket för mig samt mycket alkohol. Det enda jag kan berätta är att jag förstod och vet än idag vilka vänner man har. Även om man är ett skitstövel.

----------

Resan 50 mil från stugan, hem var olidlig. Jag hade inte sovit, ätit eller varit omtyckt på över 72 timmar. Det sista var jobbigaste, så när jag gick ur bilen framför min uppgång, sex timmar senare, så såg jag isoleringen och ensamheten som det bästa på jorden. Nu har jag frid från alla onda tankar och kan sova. Eller nej.

Jag kunde inte slappna av, det var som all ångest kom hela tiden mot mina sinnen. Jag fick panik.

Hur f-n skall jag sova om alla vet vad jag gör och har gjort. Jag fick för mig att mina grannar lysnade vad jag gjorde, även om det endaste jag gjorde var att jag gick fram och tillbaks på samma ställe.

Ring taxi till psyk.

...och det gjorde jag, en söndagsnatt vid 23. Vi skulle mötas utanför kvart över.
Jag var där i tid.
Fem minuter.
Ingen taxi.
"Vad konstigt det låter där borta"
Ingen taxi.
"Nej, det är det är bara inbillning"
Ingen taxi.
Trettio minuter senare.
"Det är folk som iakttar mig".
"De är efter mig. Upp i lägenheten igen."

Ringer ny taxi.
"Oj dig har jag glömt bort. Vi skickar en ny inom fem minuter!"
Jag går går ner och finner en taxi.

"Vart ska vi?"
"Sahlgrenska, jag mår dåligt."

Min resa mot lösningen på mina inre demoner började underbart.
Taxi-föraren pratade om mjuka enkla saker och jag känner mig till freds.
Som om jag lämnar min paranoia och ser ett friskt liv framför mig.

Helt plösligt ser jag i taxins bakspegel en piketbuss.
"Är de efter mig igen?"
"Är taxi maskopi med polisen?"
"Varför vill de jaga mig?"
Paniken och nojorna går på högvarv tills de viker av mot en annan gata.

Väl vid Sahlgrenska blev det väntrummet som väntade.
Jag såg mig omkring på de andra vårdtagarna och tyckte att jag var nog inte så dålig som dem.
Jag såg slitna, trasiga, övergivna människor och insåg nog då att jag hörde hemma där.

Hos undersköterskan blev det en kort visit. Hon tog pulsen, jag frågade om jag var döende. Och hon skrattade; "Nej, det är du inte. Du är fullt normal. Men du får åka till Östra till psyk."

Det blev taxi igen genom stan, fast inte med så mycket nojor kvar.
Jag visste att jag existera och blivit bemöt vänligt men bestämt, av någon som skratta med mig, istället för mot mig.

På Östra blev det lite av en chock. Jag trodde jag skulle bli inlagd. Men istället blev det några stesolid och imovane, sen taxi hem.
Väl hemma så visste jag att imovane var för sömn, men det fanns inga imovane i påsen. De måste ha glömt dem. Nojorna började "tugga" inom mig, men jag tog en stesolid eller två och somnade gott.

---------

Dåligt skrivet av mig på slutet, ja, eller hela allt.
Men, jag har skrivit för mig själv för att må bättre och berätta sånt som jag har velat dölja.
Idag är jag genuint lycklig, inga droger och ingen ångest.

Jag hoppas att ni gör det också!
Ta droger om ni vill och mår bra av det, för jag kan det inte.

Fan vad skönt att höra att du mår bra idag! Jag är väldigt glad för din skull. Skönt att höra attt du tar avstånd från droger om du inte kan leva med dom, riktigt startk jobbat.
En bra rapport, lite annorlunda skrivet men på ett bra sätt.
Hoppas allt fortsätter vara liv o harmoni för dig.
Mvh, Goof