Ni som tycker man ska lämna missbrukare, hur tänker ni?

Här skriver du ju själv att det främst rör sig om missbrukare som har ett beteende som skadar omgivningen.

Annars består nog mycket i resonemanget på premissen att man inte alltid har kapacitet att hjälpa andra, så att istället för att båda ska lida så räddar man sig själv.. egoistiskt? tja kanske...
Fel? Jag vet inte, det är nog från fall till fall.

Jag säger bara att jag har tur att mina nära är mer kärleksfulla och förstående än du.
Ingen människa är perfekt och även fast det kanske är extremt att jämföra med missbruk så är verkligheten så att mitt missbruk är diskret och jag har det under en kontroll så det inte drabbar dom så mycket.
Såklart det inte är deras ansvar på samma sätt det inte är ett ansvar att ta hand om en deprimerad eller handikappad nära men man gör det ändå pågrund av kärlek och uppskattning av personen

Missbruk är självförvållat. Jag kan förstå att man fastnar i missbruket och behöver hjälp utifrån, men den hjälpen ska komma från professionell rehabilitering, inte från familj och vänner.

Ser du inte att du lägger över ansvaret över DIN livssituation på dina nära och kära? Vad har de för skyldighet att hjälpa dig när du i gengäld endast håller dig på en "dräglig" nivå? Hade jag varit din partner hade du fått välja mellan mig och droger. Och med mig skulle mitt allra djupaste stöd vara inkluderas så länge du håller dig hundra procent drogfri, på egen hand eller med professionell hjälp.

Jag har läst flertal trådar som handlar om missbrukare och de närstående till dom där majoriteten av folket verkar tycka att är man i ett förhållande eller vän/familj med en missbrukare ska man lämna dom eller bryta kontakten.
Hur fan tänker ni?
En människa som redan är nerbruten och har hemska dagar konstant vill ni "läka" genom att svika dom och lämna dom med ännu färre val än dom redan har.
Har själv ett missbruk och det har varit väldigt illa vissa gånger, jag hade aldrig klarat av att dra ner det till en "dräglig" nivå utan min familj och flickvän.
Blir rakt igenom arg när jag läser om hur man ska "lämna manipulativa pundare" eller "Egoistiska fega knarkare".
Även fast det flesta blir sämre personer till dom runt sig när man är fast i ett grovt missbruk så är inte alltid så fallet.
Jag har till exempel aldrig behandlat dom runt mig dåligt eller snott saker bara pågrund av pundet, det enda sättet jag skadar mina nära på är väl ekonomiskt och att dom får oro men trots detta mår min familj och flickvän bra samt accepterar vad jag är fast i men stöttar alltid och försöker hjälpa mig tillbaka, trots åren som går.
Det är en helt annan sak om man börjar bete sig dåligt, slutar fungera socialt med skola/jobb/barn men då är det individens fel att den inte kan "hantera" sin sjukdom/destruktiva beteende.
Så frågeställningen är, tycker du det är moraliskt okej att lämna en missbrukare och bryta kontakten oavsett hur den individen beteer sig och klarar sin vardag?

Att det är självållat är väl sant men med det logiken ska man lämna överviktiga trots att dom äter sig själv till döds och från början fick det dåliga kortet att ha det genetiskt. Har hört att missbrukar tendeser också kan ligga delvis i genetiken även fast det också är ett medvetet val.
Man kan inte bli frisk först psyket är redo och ibland funkar inte det trots ultimatum, som att sätta ultimatum på någon som har spindel fobi som också går att övervinna men sjukt svårt ibland

Fast skulle någon i min närmsta omgivning äta eller svälta sig själv till döds så hade även de fått ett ultimatum. Ta emot min hjälp eller lämna mig ifred. Jag tvingar ingen till nånting så länge det handlar om myndiga, normalt funtade personer.

Jag har aldrig sagt att det är lätt att bli drogfri, men jag tänker inte se på medan någon jag håller kär inte är villig att skaffa den hjälp hen behöver. Då går jag hellre, med gott samvete och energi kvar att lägga på någon annan. Eller helt enkelt på mig själv.

Jag skiter fullständigt i om missbrukartendenser kan sitta i genetiken. Bullshit ursäkt som är löjeväckande. Droger är ett val, det finns ingen gen som styr handlingen att bruka.

Fast en handikappad eller deprimerad person injicerar inte 'handikapp' eller 'depression'. Man bestämmer sig inte en dag för att bli handikappad till skillnad från det aktiva valet att införskaffa och bruka droger.

Å ena sidan säger du att din omgivning påverkas ekonomiskt och psykiskt, å andra sidan säger du att du lever precis som en vanligt utan social påverkan. Stämmer det sista så skulle åtminstone inte jag sätta dig i kategorin missbrukare. Brukare eller beroende förmodligen, men har ditt levene ingen påverkan över ditt eller din omgivnings liv så skulle jag inte säga att du missbrukar.

Oh boy,

Gör dig själv tjänsten att inte dra paralleller till individer som är handikappade eller deprimerade. Anser du själv att det är en rättvis jämförelse?

Du vägrar konsekvent att inse den skadeverkan som ditt drogberoende har på din omgivning. Fine. Är du säker på att din definition av "inte drabbar dom så mycket" är lika väl förankrad i din omgivning?

Men vet du vad, fortsätt gärna att ansvarsbelägga din omgivning med dina drogproblem och gör dem till medberoende. Givetvis ska de känna skuld när du gått lite för hårt på knarket och då slås av tanken: "Det är mitt fel, jag borde ha daltat mer med honom".

Allvarligt talar, gör dig själv tjänsten och bli kvitt med dina drogproblem. Gamla floskler som "missbruk i släkten" osv. kan du slänga ut genom fönstret. Vänd på perspektivet, bli drogfri för att visa kärlek mot din omgivning istället för att knarka och suga kärleken av andra. Livet utan droger är bättre, vilket du innerst inne är väl medveten om.

Tänker väl fan inte förstöra mitt eget liv bara för att inte svika någon patetiskt skitunge som knarkar hela dagarna... Lever väl inte för att enbart tillfredsställa andra, och absolut inte de som håller på och missbrukar