En till synes enkel fråga men desto svårare att finna ett enkelt svar.
I ett kapitalistiskt samhälle kan man med enkelhet finna en röd tråd för varför olika typer av produkter och tjänster har ett visst pris: Utbud och efterfrågan. Men vad är det som gäller för lönesättning i förhållande till det yrke man har? Att motivera varför ett visst yrke ger en viss lön är en sak, men att däremot komma fram med en röd tråd, en formell, till varför ett visst yrke ger en viss lön är desto mer problematiskt.
Utbud och efterfråga - Det råder en stor efterfrågan på gymnaiselärare och utbudet är uppenbarligen bristfälligt, likväl är detta allt annat än högavlönande (trots mångårig universitetsudbildning). Detta med en VD för storföretag, Volvo, Eriksson, har gigantiska löner trots att det finns gott om folk som kunna kvalificera sig för rollen och för en mycket lägre lön därtill - enormt utbud och minimal efterfrågan i detta fallet.
Hög utbildningsnivå / intelligens - Finns gott om yrke som kräver minst fem års universitetsstudier men som likväl inte ger en högre ingångslön än en simpel snickare som troligen inte ens pythagoras sats.
Jobba hårt och effektivt - De allra slitsammaste jobben ger oftast sämst löner medan de högst avlönade posterna inte ens kräver 40 timmar effektivt arbete per vecka.
Ovan nämnt är tre konkreta faktorer jag i min värld anser skulle kunna vara logiska grunder för hur lönen förhåller sig till yrkesutövandet. Men icke. Såtillvida man inte kan formulera ett begrepp som står sig i kapitalistiska samhällen, oavsett kultur, region eller tidsepok, så vill jag hävda att lönesättning är en irrationell process, något jag skulle hävda vara negativt. Det är snarare slumpen, girighet och förmågan att kringgå / närma sig gråzonen som skapar lönesättningar.
Hur påverkar detta samhället? Ta en promenad längst med Strandgatan och motivera för mig varför dessa människor har en attityd som om de vore bättre än andra, och faktiskt får ett mer kvalitativt liv än många andra, trots att de inte ens kan styrka sin ekonomiska status genom att hänvisa till; hårt arbete, hög intelligens eller att besitta ett yrke med litet utbud och stor efterfrågan.
I ett kapitalistiskt samhälle kan man med enkelhet finna en röd tråd för varför olika typer av produkter och tjänster har ett visst pris: Utbud och efterfrågan. Men vad är det som gäller för lönesättning i förhållande till det yrke man har? Att motivera varför ett visst yrke ger en viss lön är en sak, men att däremot komma fram med en röd tråd, en formell, till varför ett visst yrke ger en viss lön är desto mer problematiskt.
Utbud och efterfråga - Det råder en stor efterfrågan på gymnaiselärare och utbudet är uppenbarligen bristfälligt, likväl är detta allt annat än högavlönande (trots mångårig universitetsudbildning). Detta med en VD för storföretag, Volvo, Eriksson, har gigantiska löner trots att det finns gott om folk som kunna kvalificera sig för rollen och för en mycket lägre lön därtill - enormt utbud och minimal efterfrågan i detta fallet.
Hög utbildningsnivå / intelligens - Finns gott om yrke som kräver minst fem års universitetsstudier men som likväl inte ger en högre ingångslön än en simpel snickare som troligen inte ens pythagoras sats.
Jobba hårt och effektivt - De allra slitsammaste jobben ger oftast sämst löner medan de högst avlönade posterna inte ens kräver 40 timmar effektivt arbete per vecka.
Ovan nämnt är tre konkreta faktorer jag i min värld anser skulle kunna vara logiska grunder för hur lönen förhåller sig till yrkesutövandet. Men icke. Såtillvida man inte kan formulera ett begrepp som står sig i kapitalistiska samhällen, oavsett kultur, region eller tidsepok, så vill jag hävda att lönesättning är en irrationell process, något jag skulle hävda vara negativt. Det är snarare slumpen, girighet och förmågan att kringgå / närma sig gråzonen som skapar lönesättningar.
Hur påverkar detta samhället? Ta en promenad längst med Strandgatan och motivera för mig varför dessa människor har en attityd som om de vore bättre än andra, och faktiskt får ett mer kvalitativt liv än många andra, trots att de inte ens kan styrka sin ekonomiska status genom att hänvisa till; hårt arbete, hög intelligens eller att besitta ett yrke med litet utbud och stor efterfrågan.