Kära medresenärer,
"Bill Hicks - It's Just A Ride":
https://www.youtube.com/watch?v=KgzQuE1pR1w
Textat:
Tänk om allt bara är en "åktur", som en berg och dalbana? Allt är "bara" upplevelser, ett äventyr. Jag menar, varför har vi ett medvetet medvetande om det inte är meningen att vi ska uppleva världen, universum? Skulle vi inte lika gärna kunna vara livlösa, självgående robotar (fast det är vi väl redan, om man kollar på samhället, i och för sig), ur en praktisk synvinkel för universum?
Är livet en "lek", en dans? Allting pekar väl på det motsatta med tanke på lidandet i världen, i sig själv, och så? Men om allt är odelbart: vad har vi att oroa oss för, egentligen? Vår egen rädsla? Man kan väl rent intellektuellt föreställa sig att allt tillhör alltet – döden t om, men vi känner inte att det är så, och därför är vi inte övertygade? Är inte döden lika naturlig som födseln? Man säger att första och sista andetaget är det mesta intima – början och slutet.
Har vi valet att se världen som kärlek eller fasa i varje ögonblick?
Med vänliga hälsningar,
Windom 'Medresenären' Earle31
"Bill Hicks - It's Just A Ride":
https://www.youtube.com/watch?v=KgzQuE1pR1w
Textat:
Citat:
“The world is like a ride in an amusement park, and when you choose to go on it you think it's real because that's how powerful our minds are. The ride goes up and down, around and around, it has thrills and chills, and it's very brightly colored, and it's very loud, and it's fun for a while. Many people have been on the ride a long time, and they begin to wonder, "Hey, is this real, or is this just a ride?" And other people have remembered, and they come back to us and say, "Hey, don't worry; don't be afraid, ever, because this is just a ride." And we … kill those people.
"Shut him up! I've got a lot invested in this ride, shut him up! Look at my furrows of worry, look at my big bank account, and my family. This has to be real." It's just a ride. But we always kill the good guys who try and tell us that, you ever notice that? And let the demons run amok … But it doesn't matter, because it's just a ride. And we can change it any time we want. It's only a choice. No effort, no work, no job, no savings of money. Just a simple choice, right now, between fear and love. The eyes of fear want you to put bigger locks on your doors, buy guns, close yourself off. The eyes of love instead see all of us as one.
Here's what we can do to change the world, right now, to a better ride. Take all that money we spend on weapons and defenses each year and instead spend it feeding and clothing and educating the poor of the world, which it would pay for many times over, not one human being excluded, and we could explore space, together, both inner and outer, forever, in peace.”
"Shut him up! I've got a lot invested in this ride, shut him up! Look at my furrows of worry, look at my big bank account, and my family. This has to be real." It's just a ride. But we always kill the good guys who try and tell us that, you ever notice that? And let the demons run amok … But it doesn't matter, because it's just a ride. And we can change it any time we want. It's only a choice. No effort, no work, no job, no savings of money. Just a simple choice, right now, between fear and love. The eyes of fear want you to put bigger locks on your doors, buy guns, close yourself off. The eyes of love instead see all of us as one.
Here's what we can do to change the world, right now, to a better ride. Take all that money we spend on weapons and defenses each year and instead spend it feeding and clothing and educating the poor of the world, which it would pay for many times over, not one human being excluded, and we could explore space, together, both inner and outer, forever, in peace.”
Tänk om allt bara är en "åktur", som en berg och dalbana? Allt är "bara" upplevelser, ett äventyr. Jag menar, varför har vi ett medvetet medvetande om det inte är meningen att vi ska uppleva världen, universum? Skulle vi inte lika gärna kunna vara livlösa, självgående robotar (fast det är vi väl redan, om man kollar på samhället, i och för sig), ur en praktisk synvinkel för universum?
Är livet en "lek", en dans? Allting pekar väl på det motsatta med tanke på lidandet i världen, i sig själv, och så? Men om allt är odelbart: vad har vi att oroa oss för, egentligen? Vår egen rädsla? Man kan väl rent intellektuellt föreställa sig att allt tillhör alltet – döden t om, men vi känner inte att det är så, och därför är vi inte övertygade? Är inte döden lika naturlig som födseln? Man säger att första och sista andetaget är det mesta intima – början och slutet.
Har vi valet att se världen som kärlek eller fasa i varje ögonblick?
Med vänliga hälsningar,
Windom 'Medresenären' Earle31
__________________
Senast redigerad av WindomEarle31 2016-05-01 kl. 17:41.
Senast redigerad av WindomEarle31 2016-05-01 kl. 17:41.