Hur får man sämre moral???

Ja, jag ska givetvis inte moralisera över strategier du använder dig av. Men får en uppfattning om att ondska är ett mycket präglande begrepp. En etikett som utgör en referensram över en annans beteende, vilket kan betyda att det blir mycket svårt att förändra referensramen till följd av ett förändrat beteende.

Som sagt ser jag det som en mycket effektiv strategi för att förhålla sig aktiv i relation till den "ondsinte". En ond människa är ett givet mål för ens attack. Själv råkar jag vara bland dem som skiljer mellan handling och person. Jag jobbar dock på att förändra detta försanthållande, med förhoppning om att lyckas etablera ett liknande synsätt som du har. Genom att förneka påståendet om en essentiell ondska som måste bekämpas så blir ju den logiska följden att förstå de "onda" handlingarnas utgångspunkt. En mindre rationell strategi (kan dock vara mycket fruktbar väl man lyckas "förstå" sinnet bakom handlingen) med hänsyn till aktion - reaktion.

Mjo, men de människor som jag betecknar som onda är endast de som begått oförlåtliga handlingar. Och vissa handlingar är, enligt min livsåskådning, oförlåtliga. En pedofil som begår övergrepp mot barn, mot sin vilja, styrd av den starkaste drift som vi människor har; sexualdriften, och som inser det fruktansvärda i sina handlingar och gör allt som står i h*ns makt för att förtrycka denna del av sig själv, förtjänar inte epitet ond. Men en pedofil som istället bejakar denna delen av sig själv, spelar in sina gärningar på video och sprider vidare till andra pedofiler har däremot gjort sig förtjänt av det. Men - den värsta formen av ondska är den person som inte är pedofil, men som ändå spelar in och säljer filmer på övergrepp mot barn, endast för att tjäna pengar. Pedofilen i andra exemplet kan jag ha ett visst mått av överseende med, en störd individ som bör hållas borta från samhället för gott (och då menar jag för gott), men personen i tredje exemplet är en person som måste bekämpas, och dödas. Även om personen skulle förändra sitt beteende, så skulle jag fortfarande beteckna personen som ond, eftersom h*n begått oförlåtliga handlingar. Det är i övrigt ett av skälen till att jag avskyr religion; skitsnacket om att alla kan bli förlåtna bara de ångrar sig. Jag skulle aldrig förlåta en sådan människa. Har man begått en sådan handling en gång, så innebär det att man kan göra det igen. Det är endast i teoretiska exempel som en sådan handling kan rättfärdigas (om han inte gör det dör 1 miljon barn), i praktiken finns det inte en chans i helvetet. Det är sant som terrieterrie säger, jag tror inte på en inneboende godhet i människan, jag tror att vi är djur, och vissa exemplar av vår art är defekta, och bör sorteras bort ur genpoolen för gott.

Jag kände bara att jag behövde förtydliga mig en aning, då jag ger epitetet ond till ytterst få människor och inte någonting som jag lättvindligt delar ut till höger och vänster.

Men, jag är inte säker på att jag håller med om att om man förkastar begreppet essentiell ondska så måste man förstå det ondas utgångspunkt. Eller vänta, kan du förtydliga det här en aning? Jag är inte säker på att jag är med.

Pja själv har jag arbetat med personers vars handlingar snabbt för en utomstående skulle kunna klassas som onda. Detta arbetes utgångspunkt har ju att skilja mellan handlingen och individen. Alltså man kan etikettera handlingar som goda/onda beroende på handlingens mål och konsekvenser. Det arbete jag utförde vilade på grundantagandet att en individ aldrig är ond, men att en individ kan utföra onda handlingar.

Genom att förneka någon essentiell ondska som präglat individen (En ondsint kärnpunkt eller liknande) så flyttas ju med nödvändighet fokus för intervention mot att förstå det sinne som tolkade och handlade med handlingar som uppfattats som onda.

Det är ju detta antagande som bl.a. utgjort grunden i att vi har t.ex. rehabiliterande kriminalvård, lämnat kroppsstraff o.s.v. Motsatsen är att påstå att det finns en essentiell ondska, en drivkraft som genomsyras av förstörelselusta, sadism o.s.v. Om man då klassificerar en människa som ond. Så är det människans existens som är de ondsinta handlingarnas ursprung. Då inriktar sig skyddsåtgärderna mot mer aggressiva taktiker, som långvarig inlåsnng, kroppsstraff, utfrysning o.s.v. Den senare taktiken är mer fruktbar då den bevarar och kanske t.o.m. förstärker en förenklad bild av tillvaron. Den senare uppfattningen manar till aktion snarare än till kontemplation.

Mja, så var står du?

Det var det dummaste! När du nu har gjort den mycket kloka insikten att man bör skilja på handling och person, att man bör sträva efter förståelse istället för attack, så håll för jösse namn fast vid den insikten! Du har därmed nått en insikt som vissa aldrig når, och den ska du väl då inte motarbeta?? Vad tror du att du kan uppnå genom att bli en människa som "attackerar" istället för "förstår"? Tror du verkligen att de människor som gör så lever mer tillfredsställande liv än du själv? Enklare kanske, javisst, men knappast lyckligare! Med det resonemanget blir ju följden att man slår hellre än resonerar, fäller hellre än friar, dömer istället för att försöka förstå. Är ett sådant samhälle verkligen vad du eftersträvar och drömmer om?
mvh
Terrieterrie

Tänk att du kommer att leva i tre år till. Tro på det.

Att förlåta betyder inte att man rättfärdigar. Det betyder bara att man ger en människa en chans att bättra sig. Av det följer ju inte att man tycker att handlingen var helt OK. Alla människor är kapabla till både det onda och det goda. Och i det samhälle som jag vill leva i, får alla möjligheten att förverkliga det goda inom sig. Jag håller med dig om att det finns svårt skadade människor som borde hållas undan från oss andra för vår säkerhets skull ... men man får inte döma ut dem för gott och avfärda dem som onda för all framtid. Vi bär alla inom oss förmågan till både det fantastiska och det fasansfulla.

Sedan undrar jag över det här du återkommer så ofta till: Människan är bara ett djur. Ser du ingen fara i att hävda det? Är DET inte ett rättfärdigande av människors onda handlingar.... hon är ju "bara" ett djur. Borde vi inte ställa mer krav på oss själva än att bete oss som rovdjur, styrda av instinkt och hunger? Vi har ju uppenbarligen förmågan att ställa oss över våra instinkter, att känna medlidande, att visa barmhärtighet, att hjälpa andra så gott vi kan etc .... borde vi inte använda den förmågan då?
Du som säger att du tror på naturvetenskapen .... finns det något i naturen som inte är ändamålsenligt? Varför har människan medfödda gåvor om det inte var meningen att hon skulle använda sig av dem?
mvh
Terrieterrie

Min ambition är att uppnå en form av balans mellan de två ytterligheterna. I nuläget strävar jag dock mot 'attack', snarare än dess 'förståelse'. Detta måste dock ses som ett uttryck för min bakgrund, och är inte nödvändigtvis något jag kommer hålla fast vid i framtiden.


Problemet är att när man praktiserar 'förståelse' mot någon så lämnar man en bit utrymme för denne person att definiera en bit verklighet. Man avstår m.a.o. från sin makt till förmån för det subjekt man praktiserar sin förståelse på. Denna interaktion är en omtålig process, där man siktar på att bygga något gemensamt med det subjekt som är i fokus. Genom en ömsesidig formulering i och med den lyckade "förståelsen" och där subjektet i fokus förmår internalisera den gemensamma formuleringen och göra den sin "egen" så har uppdraget lyckats.

För min egen del gick det någonstans snett. Min önskan att förstå min omgivning blev istället omgivningens invasion av mig. Plötsligt fann jag mig själv ständigt försöka uppfylla andras önskningar istället för att ge näring åt min egen vilja. Det som var en naiv vilja att förstå blev istället en öppning för att utnyttjas. Sakta lämnade jag min egen förmåga att definiera och formulera mig till förmån för andras tolkningar och uppfattningar. Till sist hade jag givit bort allt och ändå krävdes det mer av mig.

Jag är nu i en process att återfinna min vilja och min egen tolkning. Jag skyr andras blickar, håller mig undan från människor. Är som ett trängt djur som visar tänderna.

Det som stör mig mest är att det är jag i interaktionen som går över ån efter vatten, när jag för fram mina uppfattningar i kontrast till den fördömande människan. Jag gör mitt liv svårare, min tillvaro mer komplicerad, mig själv mer maktlös. Har ibland suttit och lyssnat på mycket små män som med stora ord förkastat det som för dem har tett sig annorlunda och hotande. Genom sina reptilsnabba omdömen, sina hänsynslösa skjuta-från-höften påståenden och sin tillgjorda självsäkerhet har jag funnit mig utgå från deras påståenden när jag argumenterat mot dem. Redan i och med utgångspunkten i deras befängdheter har jag frångått mitt initiativ. Förljugenheten i att självsäkert framkasta fördömanden åtnjutandes lagens skydd och civilisationens tyglande av den rena aggressionen, som i frånvaro av de ovanstående två dimensionerna hade gjort att den lilla mannen med de stora orden hade varit slav åt dennes motsats.

Ja, nu förstår jag bättre vad du menar. Naturligtvis måste man skydda sina egna gränser och sin integritet. Det är min ganska krassa erfarenhet att människor beter sig precis så illa mot dig, som du själv låter dem göra Ju mer du låter dem ta av ditt utrymme, desto mer tar de, ända till du säger stopp. Jag har till min mer eller mindre fasa upptäckt att även jag själv besitter detta negativa karaktärsdrag, men sedan jag blev medveten om det, så kan jag kontrollera det bättre. Eftersom jag blev helt osynliggjord under min uppväxt, utvecklade jag sedermera tekniker för att bli sedd .... en av dessa tekniker innebär att jag har en svada av guds nåde, och pratar omkull nästan vem som helst bara på min självsäkerhet. Ungefär en sådan som du beskriver ovan När jag var yngre så trodde jag att varje gång jag vann en argumenation så betydde det att jag också hade rätt. Men med tiden insåg jag att jag kunde vinna argumentationer där jag i själva verket hade fel, bara för att jag var bättre på att argumentera än min motdebattör. När jag hörde människor säga: Ja, du har rätt! ... fast det i själva verket var DE som hade rätt ... fick jag mig en tankeställare. Nu försöker jag tänka mig för lite mer och inte gå fram som en ångvält över dem som inte har behövt utveckla samma förmågor som jag själv. Att hitta balansen mellan ytterligheterna är inte lätt, och kanske måste man låta pendels svänga rejält åt båda håll, innan man landar på mittlinjen? Tänk bara på att du är ung fortfarande och har många år på dig att hitta den! ... och det går!
mvh
Terrieterrie

...man har betett sig som en idiot för att ta del av de... eeh... "fördelar" och "möjligheter" som andra idioter, cp:n och "bad boys" får ta del av.
Och visst, jag har fått vad jag velat sökt, men hur lycklig blev man av det?
Sänka ribban bara för att få en tillfällig, men meningslös "kick"?
Självföraktet växer snabbt då.
Jag drog mig ur.
mer eller mindre i tid.
lärde mig en läxa: att jag mår bättre av att vara jag även om jag inte alltid är nöjd. så slipper jag ånger och skam och skämmas inför mina riktiga vänner och min familj...
Bättre att vara stolt över sina handlingar och glädjas över att det man får (förhoppningsvis) är något riktigt och något man verkligen vill ha.

Känner många som gått för långt, som inte stannat upp i tid o tänkt efter. De har fallit långt ner, mer eller mindre hårt, under kortare eller längre perioder; börjat dricka, knarka, gråta för att de inte förstår vad de håller på, totalt tappat självrespekten, gett upp, blivit levande zombies, och tillslut brytit ihop totalt med sjukskrivningar, antidepp-piller och samtalsterapi...

Hoppas du hittar rätt och kommer på vad du vill innan det går så långt för dig...

Lycka till!

Jag tackar för alla inlägg och kan lika gärna erkänna att jag inte är ute efter att får en moralisk dekadens. Jag var på en föreläsning idag om moral och teorier om hur folk rättfärdigar sej. Denna tråd gav tyvärr inte så mycket kött på benen inför denna men tack alla ändå.

Skitsamma,lönlöst att yttra sig.