Lika sannolikt att tiden rör sig bakåt

Vi betraktar tiden som ett rum genom vilket vi ständigt färdas framåt. Bildruta för bildruta ser vi rörelser och utveckling.

Vi ser ett frö som spricker, en knopp som reser sig, en blomma som slår ut och slutligen en växt som vissnar.

Av detta drar vi slutsatsen att tiden (eller i vart fall vi) rör oss framåt.

Men varför skulle inte tiden lika gärna kunna röra sig bakåt? Invändningen mot det är att vi har minnen. Vi minns att det först var ett frö, sen att det sprack och slog ut en blomma och sen att den vissnade.

Men om tiden rör sig bakåt rör sig ju våra minnen också bakåt.

En 80-årig man sitter just i detta NU och minns 80 år. Han kommer utifrån sina minnen dra slutsatsen att han färdats framåt i tiden med 80 år. Men går tiden bakåt kommer han om minus ett år precis lika säkert dra slutsatsen att han färdats framåt i tiden med 79 år efterssom han har minnen av det, sedan 78 år osv.

Kanske är det så att jord blir en vissen växt som blir en ståtlig blomma som blir en knopp som blir ett frö. Och ett lik blir en 80-åring som minns sitt 80-åriga liv, som sedan blir en 79-åring som minns sitt 79-åriga liv...

Minnen är alltså inget bevis för i vilken riktning tiden går. De är bara den information som finns i hjärnan vid ett visst tillfälle.

Vad vi vet är alltså att vi befinner oss i ett nu med ett viss information i våra huvuden. Men det säger inget om vilket håll tiden går.

Folk antar ju att tid är strikt progressionen mellan orsak och verkan. Men. I själva verket, från ett icke-linjärt och icke-subjektivt synhåll, så är det i det närmaste en stor boll av hoppigt-stoppiga, tidigt-glidiga... saker...

Termodynamikens andra lag säger oss att entropin för ett isolerat system alltid måste öka. Detta brukar definiera en tidspil, som följer ökningen av entropin... Utan att använda fakmannamässiga termer.

Åker bilar framåt eller bakåt?

Lagen är bara statistisk och Ludvig Boltzmann spekulerade själv i ett periodiskt universum där tiden vartannat gick framlänges och vartannat baklänges. Och då skulle sannolikheten vara lika stor åt båda hållen.

Men med upptäckten av att universums accelererande expansion antar vi att tiden inte kan vända. Tidens riktning kan då definieras så att universum alltid växer i storlek.

Det där är bara ett annat sätt att säga "tiden rör sig framåt för vi har minnen av att ha observerat en utveckling".

Universum kan lika gärna dra sig samman. Just nu observerar vi ett universum som expanderat 30 miljarder år, om en miljard år observerar vi ett universum som expanderat i 29 miljarder år. I båda fallen kommer vi dra slutsatsen att universum expanderar och tiden rör sig framåt.

Vi kan helt enkelt inte använda våra observationer och våra minnen för att bestämma åt vilket håll tiden rör sig. Däremot kan vi konstarera att vi har minnen av en rörelse framåt, men även om tiden rörde sig bakåt skulle vi ha det. Vi skulle bara minnas en allt kortare tidsrymd.

jag undrar alltid över, att allt som vi ser utspela sig på vår himmel, har hänt faktiskt för så många år tillbaka, att vi inte ens var en liten lort på vår egen planet? Det fascinerar mig oerhört, att vi bara är et litet lager i bergen. kanske bara någon liten millimeter?

Så visst drar vår tid bakåt, eftersom vi är så långt ifrån , tidsmässigt, det andra som kanske är flera 100.000tals år, längre fram, eller back, som vi är?

Hela frågan är så suspekt, och vi kan inte förstå den. Varför måste vi absolut förstå? Räcker det inte att bara titta på himmeln, och ställa samma frågor som man ställde för 1000tals år sedan? Varför måste vi veta?

Och om man nu, över all förväntning, skulle hitta något, då är det ju så många ljusår från os, att vi aldrig kommer att uppleva det? Då skall det ju ha hänt något otroligt, för så länge sedan, att de måste ha kommit till en punkt, där inte vi har varit på årtusende/ miljoner?

Jag har bara ljusåren att ta mig till, vet inget annat.s

Rent filosofiskt, tror jag nog, att varje generation medverkar till ett x antal millimeter i jordskiftet, för framtida forskare så klart, men tiden i himmelen, kommer vi aldrig att knäcka. Den är som den är, utöver vårt förstånd!

När vi "rör oss genom tiden" tycks det som att tiden både rör sig mot oss och bort från oss samtidigt medan vi befinner oss mitt emellan. Men om det vore sant så skulle tiden antingen vara obegränsad och omätbar eller fly från oss och lämna oss i ett oföränderligt nu-tillstånd. Dock så är tiden inte omätbar och inte heller flyr tiden ifrån oss i bokstavlig mening. Vi påverkas av tiden men tiden försvinner inte. Istället märker vi tiden på oss själva och i vår upplevelse i förhållande till varandra. Vi är tiden som går. När vi mäter tid mäter vi helt enkelt oss själva. Därför finns det inget "nu" det finns bara vi.

Tiden är ju en på hittad typ cykel . Jorden snurrar.

En klocka är ju bara en eletromagnetisk energi.

Rätt cool tanke att vi är i exakt samma tid plast där vikingarna en gång vandra.

Är inte detta (att hävda att tiden lika gärna kunde gå baklänges, med våra minnen verkande i samma riktning) ungefär detsamma som att påstå att Celciusskalan (med 0 vid vattnets fryspunkt och 100 vid dess kokpunkt) lika gärna kunde varit upp-och-nedvänd (vilket den ursprungligen förefaller ha varit)?

Frågan är egentligen: kan skillnaderna mellan de två beskrivningarna iakttas inifrån det beskrivna systemet?

Dessutom utgår frågeställningen ifrån att det existerar en yttre skillnad, vilket det inte heller tycks göra. Att från ett yttre perspektiv fråga vad som är framåt eller bakåt är lika meningslöst oavsett vilken dimension vi talar om.