Finns det någon reell anledning att fokusera på moralfilosofiska teorier?

Jag har läst etik/moralfilosofi på akademisk nivå men har ändå aldrig förstått anledningen till att fokusera på moralfilosofiska teorier à la dygdetik, utilitarism och kantiansk/deontoligisk etik. Trots att jag har frågat föreläsarna har jag aldrig fått ett bra svar på den viktiga frågan "varför?". De verkar acceptera att det är som det är och det ska man inte ifrågasätta.

De moralfilosofiska teorerierna har ingenting med verkligheten att göra. Om en person skulle basera hela sitt liv på att enbart tillämpa en teori skulle jag betrakta den människan som psykiskt sjuk. Alla följer en kontextualistisk moralisk värdegrund. Frågor av typen "skulle du döda en människa för att rädda tusen" är helt avskild från verkligheten och helt och hållet kontextuell. Svarar man inte "det beror på" har man antingen inte förstått allvaret i frågan eller så ljuger man (eller är psykopat). Du dödar inte ditt barn för att tusen våldtäktsmän ska få leva. Om du ändå tvekar, säg att de tusen personerna har våldtagit dig och din familj utan att du har gjort dem något ont.

Motalfilosofiska teorier undervisas det om i gymnasiet. Varför? För att man ska analysera sitt eget beteende? Finns det inte bättre, praktiskt fokuserade, teorier som är kopplade till faktiskt mänskligt beteende?

Allt annat än praktisk moralfilosofi är "bortslösad tid" på människor som inte uppskattar eller har den kognitiva förmågan att förstå och ta lärdom av rent teoretiska filosofiska teorier och anledningen till att diskutera dessa.

Gör som många av oss andra filosofistudenter gör - hänge dit åt determinismen och gör vad du vill. Mord, stöld och våld är löjeväckande enkelt att rättfärdiga med rätt filosofisk grundinställning. Moral och allomfattande determinism är ändå inte förenliga, så alla dina handlingar är. Rätt och fel är sociala konstruktioner i samma kategori som religion - konstruerade för att kontrollera befolkningar.

Det är mycket inom akademin som inte har med verkligheten att göra. Språk, religion, litteraturvetenskap, etc., etc. är alla ämnen som snarare än verkligheten har med människan att göra. Jag tror man gör rätt i att sätta in moralfilosofin i samma typ av kategori. Dessutom finns det inom moralfilosofin teorier vilka menar att moral inte finns. Naturligtvis komplicerar detta frågeställningen.

Varför tror du dina lärare lät dig komma undan med det?


Här har vi svaret, du hänvisar till moralfilosofiska teorier/impulser i ditt svar.


Har du något förslag?


Låt mig vara ärlig; du är en idiot. Du använder de verktyg du förväntats förstå till ett angrepp mot verktygen och tankarna bakom verktygen.

Jag vill minnas att i första sidan av boken om moralfilosofi som står i min bokhylla så finns det ett svar på frågan vad moralfilosofi handlar om. Ett citat av vår käre Platon får nöjet att finna sig som utgångspunkten. Nämligen hur man ska leva.

Ditt exempel är ett tankeexempel. Målet är att resonera över varför du handlar som du handlar. Inte nödvändigtvis komma fram till något rätt eller orätt.

Du slingrar dig när du ändra försöker omformulera frågan genom att ställa upp egna antaganden. Frågan är konkret, ja eller nej. Därefter ska du motivera ditt ställningstagande.

Jag tror inte att tanken är att man ska följa den idé som tilltalar en bäst till punkt och pricka likt en extremist följer sina källor till hundra procent i alla lägen.

Tanken är nog snarare att väcka tankar, som det gjort hos dig oneup. Går det att hitta en algoritm för ens moral? Är det alltid det som känns rätt som verkligen är rätt? Är ens moral genomtänkt? Osv osv. Själv är lutar jag mot utilitarism men tycker givetvis att det skulle vara helt åt skogen att plocka organ ur en frisk människa för att rädda flera i behov av organtransplantation exvis. Det beror på kontext och ingen idé har alla svar i alla lägen i avseende på hur en ska agera.

Syftet med moraliska teorier är att hitta en beslutsmetod. En beslutsmetod som kan avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Etiskt tänkande genomsyrar hela samhället och detta får självklart konsekvensen att det formar samhället. Vilka medborgare som ska betraktas som brottslingar, vilka lagar och riktlinjer vi har, värdet på ett människoliv, vad som är ett bra samhälle et cetera.

Kanske ska du fråga dig: ska staten (eller medborgarna som helhet) döda oskyldigt liv - säg ett tiotal - för att rädda – säg ett tusental? Får staten behandla brottslingar hur som helst? Vilka befogenheter ska polis och militär ha? Hur stort får statens våldsmonopol vara?

Man kan sedan gå djupare och fråga sig om det faktiskt finns någon moral. Finns det moraliska fakta oberoende människan? Själv tycker jag denna typ av frågeställning – den metaetiska - är betydligt intressantare än den normativa etiken.

Så vad anser du?

Visst jag har noll filosofisk skolning men är det inte döfött att diskutera moral oberoende människan? Vad avser du med detta? En moral som även återfinns hos djur? Eller avsåg du en moral oavsett vilken människa man avser?

Jag tror vi gör det vi uppfostrats till. Men jag har själv uppfostrats delvis omoraliskt av en tjuv till far. Men nör jag växte upp kände jag aldrig njutning av samma kvalitet när jag stal som när jag sedan frigjorde mig från min fars dåliga inflytande och blev hederlig. Njutningen i att göra gott är så mycket större än njutningen i att göra fel. Fast det kanske är pga den omgivande kulturens förakt mot tex stöld eller annan brottslighet? Fast utan lag o rätt skulle det inte finnas mycket till kultur som kunde verka moraliskt styrande... men att få ett barn att le tror jag ger större tillfredsställelse hos alla än att få samma barn att gråta, så någon slags moral tror jag finns i bygd i oss, grundad i våra egna erfarenheter av lidande samt i kombination med förmåga till empati.