Jag var häromdagen uppe på akutpsykiatrin för att jag helt enkelt inte orkade med någonting längre. Helt förlamad i mitt mående. Ångest,oro,förföljelsemanier,paranoia,sömnproblem och självmordstankar. Jag har en långvarig psykisk problematik och har vårdats på många olika sätt sedan barndomen. Är runt 25 år och har dessutom vistats på anstalt/rättspsykiatri. Har frivård nu och inskriven hos öppenvården. Har inga drog/alkoholproblem.
Lite bakgrundsinfo.. Var alltså uppe och berättade om mitt nuvarande mående, berättade om självmordstankarna och min impulsiva bakgrund. Att även om jag oftast inte vill dö och inte går runt och planerar på något självmord så vet jag samtidigt att jag är impulsiv och förklarade att jag var rädd att jag skulle göra något drastiskt utan att reflektera över konsekvenserna.
Svaret blev att jag behöver inte läggas in? Att jag har en långvarig och allvarligare problematik och att mitt mående skulle förvärras av inläggning. Jag blev lite paff faktiskt. Känns konstigt när man hela sitt liv vägrat vård och aldrig varit ärlig med läkare/psykiatriker/psykologer osv, och så är man det för första gången i sitt liv. Man tar modet till sig att frivilligt uppsöka akutpsyk, sitta och vänta i timmar för att sedan droppa bomben att man hatar sig själv och sitt liv och funderar på att avsluta skiten. Och så hänvisar de till öppenvården, samma mottagning som fortfarande inte tillskrivit mig en läkare efter ett halvår.
Psykiatrisk vårdjouren ringde två gånger efter mitt besök och frågade om mitt mående blivit värre eller inte, det var allt.
Är detta standard inom vården? Gjorde de rätt? Vad ska jag göra?
Lite bakgrundsinfo.. Var alltså uppe och berättade om mitt nuvarande mående, berättade om självmordstankarna och min impulsiva bakgrund. Att även om jag oftast inte vill dö och inte går runt och planerar på något självmord så vet jag samtidigt att jag är impulsiv och förklarade att jag var rädd att jag skulle göra något drastiskt utan att reflektera över konsekvenserna.
Svaret blev att jag behöver inte läggas in? Att jag har en långvarig och allvarligare problematik och att mitt mående skulle förvärras av inläggning. Jag blev lite paff faktiskt. Känns konstigt när man hela sitt liv vägrat vård och aldrig varit ärlig med läkare/psykiatriker/psykologer osv, och så är man det för första gången i sitt liv. Man tar modet till sig att frivilligt uppsöka akutpsyk, sitta och vänta i timmar för att sedan droppa bomben att man hatar sig själv och sitt liv och funderar på att avsluta skiten. Och så hänvisar de till öppenvården, samma mottagning som fortfarande inte tillskrivit mig en läkare efter ett halvår.
Psykiatrisk vårdjouren ringde två gånger efter mitt besök och frågade om mitt mående blivit värre eller inte, det var allt.
Är detta standard inom vården? Gjorde de rätt? Vad ska jag göra?