Utan minsta tvivel vänstersympatisörer. Vi pratar om ett folk som blir kränkta över Kalle Anka eller att Vita Huset inte är både svart och vitt.
Har du något exempel när någon som är vänster klagat på att vita huset är vitt? Eller hittar du bara på? Tycker annars att det är högern som blev otroligt kränkta av att Disnet klippte i kalle Anka.
Vänstermänniskor blir kränkta över sanslöst många onödiga småsaker och Hitlerfolket blir endast kränkta över att vi tar emot för många invandrare. Frågan är ju om 100000 myror är fler än 1 elefant.
Både höger och vänster känns jävligt kränkta i dagens läge. Vi har "ny-vänstern" med sin intersektionalitet och besatthet av feminism och ras, de blir kränkta av de mest otippade småsakerna, som bakverk, plåster etc. På andra sidan har vi dessa skitnödiga konservativa och liberaler som minsann måste anmäla till do pga av ett företag söker någon "rasifierad". Men måste man bestämma vilka som är mest lättkränkta blir det onekligen feministerna.
Överlag så upplever jag att kränkthet har blivit uppmuntrat och fått en ny mening i alla samhällets och politikens hörn. Dock så tenderar de nutida s.k. liberalerna som faktiskt tror på klassisk liberalism att luta mer åt höger, alltså liberalkonservatism. Vänstern blev förgiftad under 70-80-talet av marxismen och en förtryckarkulturen i mycket större omfång än högern och man hittar de mer extrema fallen ofta till vänster. Det kallas The Regressive Left av en anledning.
För några år sedan hade jag med stor marginal sagt vänster, men SD-sidan (röstar själv SD) har börjat knappa in.
Förr kunde vi skratta åt folk som ville förbjuda saker som att ha pepparkaksgubbar i Luciatåg, vi diskuterade gärna saken, kallade andra sidan dumma i huvudet och PK-hjärntvättade, men nu skrattar vi inte längre, utan blir kränkta, obstinata och griniga. Distansen till tokerier börjar försvinna, vi går direkt in i försvarsläge och blir koleriska. Något vi anammat från vänster och själva börjar bli duktiga på.
Jag skulle ha svårt att kalla högern för lättkränkta alls. Det är ett drag av vänstern att kalla högern lättkränkt för att själva framstå som det motsatta. En tydlig poststrukturalistisk idé om att språket kan forma verkligheten. En del inom högern framstår som mer än lovligt förbannade men det är inte samma sak.
Kränkt är du om du tar något personligt; förbannad blir du över externaliteter: Antag att mittbacken i ditt favoritlag konsekvent slår bollen på motståndaren. Är du väldigt lättretlig kanske du förr eller senare blir förbannad på honom - men knappast kränkt - över hans dåliga spel. Förbannad kan du förstås även bli över förolämpningar riktade mot dig, även om du inte tar dem personligt.
Att vara lättkränkt är ett uppenbart svaghetstecken: en människa som är så emotionellt klen att hon låter okända människor påverka hennes sinnesstämning med ord, ibland utan att orden ens är riktade mot henne är naturligtvis inte eftersträvansvärt. Just därför kallar vänstern alla andra lättkränkta: "eh, vadå lättkränkt? det är ju etablerat att vita medelålders män som röstar på SD är lättkränkta!".
När jag talar om vänstern avser jag den postmodernistiska vänstern, alltså inte den traditionella arbetaren som i regel är långt ifrån lättkränkt. Vi har att göra med en vänsterrörelse som inte längre blickar mot öst utan snarare väst och amerikanska "liberals" och som adopterar idéer som: safe-spaces; trigger warnings; positiv särbehandling; censur etc.
En idéströmning som är så relativistisk att det är fullt acceptabelt att helt enkelt hitta på att en kriminell handling har begåtts mot en minoritet: "det sker ju ändå så många sådana handlingar dolt som aldrig uppmärksammas!"
Nej vänstern är tveklöst mest lättkränkt och högern mest förbannade över var de tycker samhället är på väg.
Personligen tycker jag att ju längre ut åt något håll ju mer lättkränkt blir man. Oavsett vilket. De värsta vänsterdräggen och de värsta nazisvinen är ju nästan exakt likadana i beteende...
Jag tycker att somewhereupnorth för tydlighetens skull bör definiera vad han menar med lättkränkthet. Som jag uppfattar det så kan man nämligen tolka ordet på två sätt. Det första är att man med lättkränkthet syftar på att den kränkte antingen blir ledsen eller arg eller att den kränkte bara blir ledsen. Använder man den första definitionen kan man nog tolka det som att den mer långtgående högern (och då menar jag inte den som är särskilt nära mitten) får en lätt övervikt på kränkthetsvågen, medan den andra definitionen endast passar för vänsterns reaktioner. Vänstern är ju till skillnad från den mer långtgående högern alltid blödiga, vilket i sin tur de som är rejält åt höger aldrig är.
