Era tankar om mina tankar, på rätt spår för tillfrisknande från psykisk ohälsa?

Hej! Jo det är som så att jag är på väg känner jag att komma på lösningen på mina psykiska bekymmer. Jag vill ha lite perspektiv på mina tankar så jag ber er att ge mig era tankar och idéer om det ni läser.

Jag är/har varit narkoman, jag vet inte riktigt vad jag ska säga där, för jag vill ju ändå påstå att jag inte lider av något sug i alla fall just nu av droger. Det känns lite som att när man säger att man är något så söker man en identitet, och genom att säga att jag ÄR en narkoman så definierar jag mig väldigt strikt och det blir en väldigt begränsad bild av min identitet. Jag har sysslat en del med upplysning som ni kanske kan gissa genom att läsa det jag delar med mig här. En grej man brukar säga inom det ämnet är ju "Jag är", alltså att man är allting och ingenting. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre. Jag är ingen professor inom spiritualitet direkt, men jag har ändå förstått vad det handlar om rätt bra. Ibland har jag mer koll och ibland faller jag tillbaka i gamla beteendemönster (mitt ego) och då förstår jag ingenting in princip .

Jag går just nu på AA/NA men jag vet inte riktigt om jag kommer att fortsätta göra det, för jag är lite orolig att man bygger upp förväntningar genom att tro på trosystem som är baserade på rädsla. Får höra rätt ofta att "Tar jag en drog så är jag tillbaka", "Vissa kommer aldrig tillbaka efter ett återfall" och vad jag tror det gör är att man bygger upp en plan på hur det ska gå till, och det blir en självuppfyllande profetia tänker jag. Dessutom ännu ett argument till att inte identifiera sig i ordet "narkoman" med tanke på att ordet har ett visst bestämt trossystem bakom det vilket kanske också skapar den där självuppfyllande profetian som jag nämnde tidigare. Jag vet inte riktigt om jag är rätt på spåren där, men jag upplever det kan vara farligt att tro på sådana där tankar.

Det jag gör just nu är ganska simpelt egentligen. Jag mediterar mycket och tystar mina tankar, känner mitt inre energifält (det är det som tystar ner tankarna) och därmed vilar jag min intuition (magkänsla). Sen när jag vilat upp min intuition så utsätter jag mig för rädslor, men jag lyssnar alltid på magkänslan. Jag var nyss på ett möte men jag gick mitt i mötet, det var någon som sa att jag fick sitta kvar och vänta tills mötet var slut men jag sa att jag hade panikångest, efterhand så förstår jag att jag kände panik och behövde komma därifrån bara. En fight or flight reaktion helt enkelt.

Brukar göra så här numera oftare, innan har jag t.ex. på gymmet kunnat känna mig färdig med träningen men sen har jag pushat mig själv till att göra klart träningspasset ändå trots att magkänslan skriker inombords "ta mig härifrån". Jag lyssnar numera på den här känslan och lyder. Resultatet spelar ingen roll som det gjorde förr, då jag prioriterade resultatet före mitt eget välbefinnande.

Som exempel: Jag är på gymmet, har 10 övningar jag ska göra, känner efter 5 övningar panik över att vara där, jag pushar mig själv och gör de sist 5 övningarna (slarvligt) innan jag går, väl hemma känner jag mig totalt utbränd..

Numera: Jag är på gymmet, har 10 övningar att göra, känner efter 5 övningar panik över att vara där, jag går där ifrån och känner att jag varit duktig ändå som gjort mitt bästa.


Så är jag rätt på spåren? Något jag kanske bör göra annorlunda? Jag vill utvecklas och ber om ärlighet. Kritik eller uppmuntran, vad det än må vara.

Tack för ni tog er tid att läsa och tack på förhand för era tankar om ni väljer att dela med er.

MVH

Varför kände du panik av att vara på mötet eller gymmet?

Det funkar nog att utsätta sig för fobier. Hjärnan förändras, det är så den lär sig. Precis som att man kan lära sig att 1+1=2 så kan man lära sig att något inte är så farligt som man trott, eller ändra sitt tankemönster.

Har isolerat mig själv under längre tid, flyktbeteende förknippat med drogande. Blev rädd för världen.. Har social fobi, och känner mig inte trygg när jag inte är hemma, så det är en utmaning bara att gå utanför dörren, men det börjar bli bättre och bättre

Jo tack jag märker det..

Samma här. Det där med drogerna, isoleringen och flyktbeteendet. Försöker bättra mig, och är på hyfsad väg (tror jag). Har i alla fall fått en hyfsad överblick över min situation. Har känt mig ganska deppig dock. Men jag "känner efter" lite väl mycket ibland, antar jag. Vana.

Ah, men då förstår jag varför du kände dig rädd. Själv är jag ganska social, men har isolerat mig för att kunna ta drogerna. Och drogerna tog/tar jag för flykt.

Då får jag önska dig lycka till. Jag är väl också egentligen rätt social, men all den förmågan försvann när jag började isolera mig själv, men det verkar som den kommer tillbaka rätt fort.

Ang det där med att vara deppig så har jag också varit det och kan fortfarande bli det ibland. Jag upplever att det som hjälper bäst är att utmana rädslor för det får mig att känna mig levande men också meditation så man får tid att återhämta sig.

Upplever det är bra att gråta med, men ställer mig lite tveksam ändå för det bästa är väl att acceptera istället för att lägga tid på att älta varför saker blev som de blev. Men så sägs det ju också att det är en del av sorg-processen så jag är lite oklar på den punkten.