sjukligt självgod?

Jag börjar tro att jag är sjukligt självgod. Det hela överrumplade mig när man syster påpekade det och jag började tänka igenom det hela.

Jag tror stenhårt på att de som inte tycker om mig gör inte det för att de känner sig hotade utav mig och avundar mig. Jag har toppbetyg utan ansträngning i en svår linje. Mitt utseende överensstämmer med vad samhället anser som vackert och trots små skavanker (tex lite smalare lår, lite större bröst osv) så tycker jag att jag ser bättre ut än de flesta. Jag har lätt att prata inför folk och pratar mycket och gärna och är en av dem som alltid märks. Folk lägger mitt namn på minne fort efter att de träffat mig. Varför? Ja, varför inte skulle jag säga.

Dock så har jag svårt att läsa av andra människor. Jag säger saker och ting rakt ut, och märker först på tok för sent när jag trampat över gränsen. Jag idiotförklarar människor som påstår sådant som i mina ögon är helt befängt. Jag är väl medveten om att många utav motsatt kön tittar på mig och gillar vad de serrent allmänt, men just i det ögonblicken någon försöker få min uppmärksamhet lägger jag itne märke till sådant. En person som sitter och tittar på mig och diskret flörtar med mig enligt ngn annan lägger inte ens jag märke till såvida den inte har skäl att fånga min uppmärksamhet.

Så till problemet, löser sig självupptagenheten utav att jag nu blivit medveten om den? För en person som är otroligt egenkär, kanske narcisstisk har väl ändå ingen sjukdomsinsikt?

En kvinnlig David Brent i vardande? (Alltså den dryge chefen i the Office.)

Den gestalten har precis samma "charmiga" medvetenhet om sin förträfflighet som du har, det är ju liksom en del av narcisissmen.

Men det går väl att ändra sig. Om du är under 24 det vill säga, annars är det nog för sent att växa upp för dig....

Så 24 är en sån där gränsålder. Den du är vid 24 kommer du vara resten av livet. Så vis 23 års ålder är det bråttom att förändra något som man inte gillar med sig själv.
Har iaf hört att den musiksmak du har vid 24 kommer du att ha kvar resten av hela ditt långa lyckliga liv.

Det är relativt vanligt att unga människor/ungdomar uppvisar ett "falskt självförtroende" som kan gränsa till narcissism.Detta har ofta sin grund i osäkerhet samt ovana, dvs oförmåga att se sig på ett adekvat sätt i förhållande till andra.

Detta brukar dock klinga av med ökad mognad och ersättas av en mer genuin självkänsla. Alla människor mer eller mindre narcissism som kan visa sig på allehanda sätt.Detta är inget konstigt utan helt nödvändigt. Den enda personen utan narcissistiska drag skulle väll vara Budha, eller Jesus.

Problemen uppstår när livet till stor del handlar om att visa sin förträfflighet dels inför sig själva, dels inför omvärden.

Personer som lider av narcissistisk p-störning, har trots sin verkliga eller innbillade förträflighet, oftast riktigt svårt. Med tilltagande misantropi och depressioner ju ädre de blir.

Det är näst intill omöjligt att korregiera en sådan störning, utan behandlingen får rikta in sig på att lindra symtomen.

Äh, du ser bara saker som det är.
Många männikor är fet, fula, dumma och vidriga.

Du är det inte, skönt för dig!

.

Låt inte de som är sämre en dig lura dig att de är du som är felet. Det finns många fula, korkade och misslyckade människor som man bör se ner på. Var istället intelligent, social och vacker så att de mindra lyckade har ett mål att sträva mot.