Från framtidstro till hopplöshet

Jag är en kvinna som är 26. Har haft en bra och trygg uppväxt och hade aldrig några struliga tonårsår. Mitt liv har alltid gått i rätt riktning ända tills jag blev 18. Sedan gick allt utför...

Jag har haft flera jobbiga motgångar mellan 18-25.

Här är en lista på negativa händelser:
*Vänner som svikit, gjort personliga påhopp och försökt sänka mig.
*Blivit bedragen och utnyttjad på pengar av min första kärlek, vilket har gjort att jag inte har vågat tro på kärleken igen.
*Min farmor dog när jag var 20, vilket var jobbigt då hon betydde mycket för mig.
*Har blivit dåligt bemött i arbetslivet, vilket gjort att jag fick skräcken för att jobba.
*Inte kommit in på utbildningar som jag velat gå, har medelmåttiga betyg.
* Haft problem med pengar, men alltid klarat mig, men det har liksom varit på häcken och jag har mått psykiskt dåligt över det, för jag har inte kunnat leva utan bara överlevt.

Såhär har jag påverkats:
*Idag har jag väldigt svårt att lita på någon, är väldigt misstänksam och tror att alla vill mig illa och utnyttja mig.
*Förr var jag väldigt glad, numera känner jag ingen glädje alls. Bitterheten har tagit över fullständigt och jag är hämndlysten.
*Får ångest när jag ska jobba och är rädd för att bli behandlad illa.
*Tycker även det är jobbigt när folk frågar mig vad jag gjort efter gymnasiet, märks att folk tycker jag är misslyckad.

Livet känns för jävligt och jag har förlorat hoppet. Allt känns kört "/

Tråkigt att höra, hoppas att allting ordnar sig men vad är det som ska diskuteras?

Låter som att du upplevt verkligheten och slutat leva i den bubbla som många under 18 gör. Det är ingen dans på rosor att ta studenten för att sedan på egna ben ge sig ut i världen, även om det verkar vara kutym för dagens föräldrar att intala barnen annat, lärare likaså..

Vad mer kan jag säga? Det är bra att vara misstänksam mot folk, så man inte går i alla dem fällor som man lätt gör som ung och naiv. Att du är rädd för att bli behandlad illa på något jobb är nog bara att acceptera. Vet inte många, om ens något jobb, där man kan försäkra sig ifrån att bli dåligt behandlad, men såklart finns det "olika grader i helvetet". Det är väl skitsamma vad folk från gymnasiet tycker om dig och vad du gjort och inte, det som är problemet är hur du väljer att tolka det.

Det här fenomenet kommer jag aldrig behöva uppleva, då min barndom var ett helvete. Mitt liv blir bättre ju äldre jag blir.

Beklagar dock att din situation känns jobbig och hoppas att du hittar lösningen på dina problem.

PS. Om du vill att vi ska komma med konstruktiva tips så måste du nog berätta lite mer ingående om dig och din situation.

I jämförelse med mig så skulle jag säga att du haft det ganska bra. Men gräset är väl alltid grönare på andra sidan.

Jag har varit under vård i ett par år nu. Jag mår fortfarande dåligt emellanåt, men det blir bättre. Men man måste verkligen tackla problemen istället för att undvika dem.

Undviker du att lösa dina problem så kommer de ändå att finnas kvar. Och tillslut har du lagt så många problem bakom dig att de välter över dig. De går fortfarande att lösa, men det är så mycket jobbigare att göra det när man ska lösa allt på en gång. Lös en sak i taget, och ordna upp problemen. Även om det är en halvdan lösning så är det en lösning, det behöver inte vara perfekt på direkten.

Du säger att folk "märker att du är misslyckad". Lägg ner det där. För det första så är det väldigt vanligt att man under en depression tänker på sig själv nästan hela tiden (och inte på ett positivt sätt). Det är en av depressionens signatur. Men i själva verket är det bara ett tankemönster du fastnat i (men som också går att ta sig ur). För det andra så är det vad du gör som definierar dina framgångar, inte vem du är eller vem du varit.

Och för det tredje så gör du det klassiska misstaget som folk med låg självkänsla gör. Du blandar ihop ditt egenvärde med dina prestationer. Lär dig att det är två separata saker, låt dig inte falla under prestations-"kraven" du inbillar dig finns. Ta lärdom av de som redan levt ett helt liv. Prestationer är bland det sista som spelar roll.
http://www.theguardian.com/lifeandst...s-of-the-dying

Det jag vill diskutera är: Hur jag ska gå vidare. Ältar allt elände jag varit med om dag in och dag ut och det gör att jag är kvar på ruta ett. Har svårt att acceptera det som varit. Tänker och irriterar mig på personer som gjort mig illa för flera år sedan. Det tar kraft och energi från mig och jag får huvudvärk. Finns ingen energi kvar till annat. Till bra saker liksom.

Psykolog. Psykologen kommer både att lära dig att ändra ditt tankemönster och dessutom även hjälpa dig att orka reda upp din situation. Men det kräver också ditt engagemang.

Det viktigaste (och svåraste) är att helt enkelt bryta cirkeln. Man måste bryta den och låta den vara bruten över en längre period, men sen är man back on track.