Förlora en förälder som ung-vuxen.

Jag har förlorat min pappa för ca en månad sedan . Är fortfarande i chock och kan inte klara av vardagen. Han gick bort väldigt plötsligt och utomlands så processen för mig som enda anhörig har varit påfrestande. Känner mig ensam i sorgen och undrar om det någonsin går över? Begravningen har inte varit än så kanske avtar ångesten efter det? Är det någon som varit med om liknande och kan ge tips ?

Jag beklagar verkligen.

Enda tips jag har för tillfället är att ha i åtanken att förlora någon är en del av livet.

värt att läsa: http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Sorg/

Min bästa väns farsa gick bort för 2 månader sen. Jag är ledsen för er.

Jag vet inte hur hon hanterar det, mer än att hon går igenom det. Hon hakar sig fram, dag för dag. Det kommer aldrig att sluta att göra ont, men det kommer så småningom kännas mindre färskt och överväldigande. Livet kommer komma emellan.

Det är viktigt med kontakter, säger hon, att hennes kompisar fortfarande finns kvar är en stor tröst. Kom ihåg att de är mycket medvetna om att du sörjer, även om du ibland kan känna att de ignorerar sorgen då de pratar om andra saker. Livet går vidare, men ingen glömmer.
Det är även viktigt att låta sig inte tänka på det. Att fortsätta hänga som vanligt, fortsätta med intressen och hobbys. Känn inte skuldkänslor för att du fortfarande kan syssla med sådant som du gjorde innan.

Prata med en psykolog/terapeut om det är din grej. Snacka med en familjemedlem eller vän, om det känns rätt.

Du kommer ta dig igenom detta, och du kommer lära dig leva igen. Jag tror på dig! På er!

Tiden läker de flesta såren, vissa har det lätt att gå vidare andra fastnar i det förflutna. Beror på vilken typ av person du är, om du har stort samvete och överjag kan det räcka med t.ex en person nämna ordet pappa så börjar tankarna om din far dyka upp även 10år efter hans dödsfall. Tuffa perioder i början men det släpper med åren. Skulle råda dig och ta kontakt med närstående som varit nära honom så ni söker tröst och försök komma på bana så du inte fastnar i djup sorg. Tänk att det händer alla människor, vi lever aldrig för evigt.

Att släppa ut tårar och känslor är viktigt så du får ut det från dig. Inget att skämmas över om du är man. Våga komma ut och göra aktiviteter det viktigt, så du byter tankemönster.

beklagar.

Du tar en dag i taget , de går inte att sluta tänka på den personen för det är ju din far trotsallt , jag är fortfarande lite deppig för att min kusin dog för inte allt så länge sen , men man kan inte deppa hela livet för det . Livet går vidare tyvärr .

Det går aldrig över, men du lär dig leva med det. Jag förlorade min mamma för 8 år sedan. Jag älskade henne mer än allt. Hon var min bästa vän.

Jag tänker på henne varje dag men man lär sig hantera det. Så här är livet. Att förlora en älskad förälder är nog bland det jobbigaste som alla normala människor kommer få uppleva.

Jag kan fortfarande plötsligt minnas nått om min mor och börja gråta, en vuxen karl. Men sånt är livet.

Vet bara att du icke är ensam!

Är du medlem i Svenska kyrkan?
I så fall kan jag rekomendera deras stödgrupper. De är jävligt bra på att hjälpa människor i sorg.
Detta skriver jag som djupt troende ateist.

Beklagar verkligen din sorg.

Låt det få ta den tid det tar är mitt råd.

Morsan gick bort nar jag var 22, farsan nar jag var 26. Vet hur det kanns.
Ar nu 27, sa det ar fortfarande ganska farskt.

Bara att skicka PM om du vill snacka!

Förlorade min far för 3 år sedan 6 dagar innan jag fyllde 23. Det var i början av året också och hela första året var ett helvete för mig kan jag säga. Minns i princip ingenting alls, bara en stor dimma. Jag kan fortfarande inte tänka på honom utan att må dåligt. Jag vet inte när det går över, OM man kommer över det överhuvudtaget. Men det blir bättre. Det tog ett år och ett halvt innan jag kunde fungera som människa igen. Men det är ju olika för alla.

Beklagar sorgen också *styrkekram*

Jag har begravt några nu. Allt från lillasyster till morsa och kusiner däremellan. Tid läker inte sår men man lär sig leva med saknad. Man hamnar i jämvikt.