Barnens pappa försökte hänga sig. Nu är han sur på oss som stoppade det...

Mitt ex är bipolär och jävligt glad i droger och alkohol i alla dess former. Han har varit nere i en depression ett tag nu, vilken kulminerade igår när han förlorade jobbet. Han söp sig redlös och tjatade om självmord hela dan. Han bor 14 mil bort i ett av våra grannland så jag kunde ju inte göra mycket mer än att prata med hans polare, som var med honom och försökte lyssna, över fb.

I morse märkte jag dock en extrem skillnad i hans jargong, och efter lite diskuterande bestämde sig hans polare för att ringa polisen om ett pågående självmordsförsök. Polisen fick slå in hans lägenhetsdörr och hittade honom hängandes. Han blev naturligtvis tvångsintagen på psyket och har sen dess varit skitförbannad på mig. Till saken hör även att hans hyresvärd (som bor i samma hus) vräkte honom på plats eftersom hon tyckte det var otrevligt att polisen kom dit. Att dom stoppade honom från att ta livet av sig var ju tydligen inte relevant...

Han är jävligt duktig på att projicera sina egna fel och misstag på andra, så nu är det naturligtvis mitt fel att han blivit vräkt eftersom jag o polaren var dumma nog att ringa snuten när han höll på att ta livet av sig. Nu ska han plötsligt skita i ungarna o sticka söderut och aldrig mer träffa dom, vi har förstört hans liv, blablabla...

Tyvärr så avgudar barnen sin pappa, trots hans psykiska tillkortakommanden är han en jävla superfarsa som alltid håller sig nykter och glad de helger o lov han är med ungarna. Dom vill naturligtvis prata med honom hela tiden och undrar varför han inte ringer o inte kan prata. Mig går det väl egentligen ingen nöd på, men hur fan ska man förklara för en 5-åring och 8-åring att/om pappa försvinner. Och jag menar inte dör, utan sticker iväg och skiter i dom. Åttaåringen är tyvärr medveten om att hans pappa mår psykiskt dåligt ibland och är därför extremt mån om honom.

Jag vet att han är full och jonkad just nu, men jag funderar på vad som kommer hända när han blir utsläppt. Eftersom jag bor så långt bort är det svårt för mig att ha nån insyn (jag är dock hans närmaste anhörig när det gäller sånt här, men vi bor ju inte ens i samma land). Jag måste förlita mig på hans bästa polare, som också är jävligt less på honom och hans ältande och martyrlek.

Vafan händer nu och vad ska jag tänka o tro om allt han skriver o säger till mig om att han ska sticka o lämna ungarna o skita i dom?

Han tänker säkert om när han har landat i verkligheten igen.

Det är tyvärr inte så mycket du kan göra, förutom att be till gud att han får hjälp med sina problem.

Det här är tyvärr symptomatiskt för honom. Så fort nåt går fel i hans liv är det alltid nån annan som är skyldig. Tro mig, han har gjort en hel del sjuka saker men det är ju ALDRIG hans fel...

Det här med psykisk sjukdom är komplicerat, vissa har god sjukdomsinsikt och även då självinsikt medan andra har väldigt låg sådan. Det gäller både schizofreni som bipolär sjukdom. Sen om det orsakas av själva sjukdomen eller om det bara är ett personlighetsdrag, är svårt att säga.

Tyvärr låter han som den med lägre sjukdomsinsikt därav självinsikt.

Av egen erfarenhet lönar det sig inte att försöka få personen att öppet förstå var man kommer ifrån, varför man agerade på ett visst sätt. För man kommer aldrig att få höra det man vill eller behöver, att man "gjorde rätt" eller det bästa.

För den med lägre sjukdomsinsikt, är det kränkande att bli "inlagd mot sin vilja".

Har själv en anhörig som blev tvångsvårdad, efter alla dessa år känner denne sig fortfarande kränkt och förmodligen också sviken. Vilket vi accepterar att han känner så, även om vi vet att det var ett "nödvändigt ont".

Vi väljer att inte bråka om det, inte envisas om att denne absolut måste förstå och se vår sida av saken, för det är inget måste. Det viktiga är att han tar sina mediciner & genomför sin behandling.

Det låter lite grann som min morsa, dock har hon aldrig försökt göra självmord. Men har hotat med det riktigt många.
Hon har antagligen borderline/ och bipolär sjukdom också.