Hur skall man egentligen hantera manshat?

Många manshatare brukar skriva att det i själva verket är män som hatar kvinnor, men stämmer det?
Hur reagerar ni på överdrivet manshat? Känner ni verkligen hat tillbaka?

Följer jag min mag-känsla, så känner jag snarare för att hålla om den frustrerade människan (som sprutar blixtar ur ögonen) och kanske doppa lite.
Såja lilla vännen, det är ok. Nu räcker det nog för idag... (puss)

Det här inte logiskt, utan snarare ett biologiskt svar som omöjligen kan beskrivas som "hat".

Är tusentals år av biologisk optimering verkligen fel? (eller är jag en mutant?)
Hur skall man hantera manshat?

Vad man än gör så får man inte glömma att skratta och inte ta det på för mycket allvar, din motståndares bitterhet sprider sig annars in i ditt system och då är du fast i samma kretslopp.

Den som kan skratta åt livets elände kan vandra med huvudet högt genom alla typer av landskap.

Manshat ska ses som ett ganska så underhållande koncept, speciellt när du finner de otroliga paradoxerna som rymmer inom ideologin.

Det är ungefär som champagnesocialister, hyckleri är alltid något att göra narr utav.

Det finns säkert män som hatar kvinnor...
Men det känns som kvinnor förväxlar men som älskar kvinnor på ett vis är kvinnor hatare... vilket inte stämmer... Vad jag menar är svårt att förklara... men mans typen som i många fall vill hjälpa kvinnor men kvinnor ser det som något nedvärderande osv... svår förklarat... men tänker lite på typ Ulf Brunnberg stuket... han älskar kvinnor men av kvinnor fått kvinnohatar epitet kan jag tänka mig...
Vilket inte jag tycker stämmer...


Träffar sällan på kvinnor med överdrivet manshat förutom på flashback och media och kvinnor med någon form av makt (chefer, under chefer osv)...
Då kan man väl ibland reagera... men så mycket mer än så är det väl inte...


Man skriver ett arg tråd/inlägg här på flashback så får det räcka sedan :-)

Nä träffar man på någon som man faktiskt kan prata med får man väl diskutera med personen... ibland kan det ju kanske finnas en substans i det... något kan ju ha hänt som gör att man förstår detta manshat... (nej har inte i verkligheten pratat med någon om det... )

Absolut. Ett gott skratt förlänger livet, men det kan ju vara lite svårt när någon hotar med att skära av viktiga kroppsdelar.

Problemet är att man ofta förväxlar hat mot enskilda med hat mot gruppen. Det innefattar inte bara könshat utan även rasism. Om en person hatar en jude, innebär det inte att h*n är antisemit. Om en man begår brott mot en kvinna, innebär inte det att han hatar kvinnor.

I den feministiska debatten är man väldigt dålig på att belysa denna åtskillnad. Många tror att alla män som begår brott mot kvinnor, gör det för att de drivs av ett kvinnohat som motiverar deras brott. Jag har svårt att se det så enkelt. Det är naturligtvis bekvämt av retoriska och politiska skäl att se det på det sättet.

Ta dem inte seriöst och se på det som ett stort skämt. Gör ett litet hånfullt leende medan du går bort helt tyst från dem.

Det är tråkigt att vi har fått ett så nerdekat medieklimat (och kulturklimat) där figurer som Åsa Romson, Lady Dahmer, Kakan Hermansson, figurerna bakom SCUM-pjäsen för ett par år sedan (Turteatern hette de visst), Zara Larsson m fl behandlas med vördnad och stort intresse när de dealar i ren misandri. Dessutom med usla argument.

Man kan förstås säga att det ibland beror mer på marknadens logik och på att Sverige är ett ganska litet land än på att tunga chefer verkligen skulle vara övertygade radikalfeminister alla gånger. Folk som t ex Björn Wiman, Fredric Karén, Lisa Irenius eller SVT:s programchefer kör nog ofta på en bild av att bimboradikal feminism och aggressivt förakt för män "ligger i tiden" på samma sätt som kungliga bröllop, vuvuzelor, Star Wars och dyra handväskor, och då släpper man fram den typen av skribenter eller aktörer och stoppar kritik mot dem. Men det är klart att skribenterna själva har det slutliga ansvaret för vad de sänder ut i världen. Jag struntar numera i vad folk på DN Kultur, Expressen, Bang, SVT m fl ställen säger och har inget särskilt starkt förtroende för det som produceras på svenska högskolor, inte i en del ämnen i alla fall. Det handlar inte om kvinnohat utan om kvalitet och vettiga argument, något som ofta saknas hos mediefeministerna.

Så är det.

Jag stöter aldrig på manshat. Om man upplever att kvinnor är väldigt hatiskt inställda till en så beror det på andra anledningsr än att man råkar vara man.

Mina tankar här:

1: Ja, det stämmer säkert.
2: Kan nog fungera ibland.
3: Eftersom hat är en känsla tror jag inte att diskutera fungerar speciellt bra. (Jag kan ha fel)

Oftast är det så. Vi får ju inte glömma att även de mest rabiata extremfeministiska provokatörer har manliga släktingar och vänner, som de inte uttrycker sig hatiskt mot, medan en medlem i Svenska motståndsrörelsen sällan har negrer som vänner.

Rodriguez89-2 och No.90-Kleist,

ni menar att manshat mest är ett missförstånd?

Man bör inte reagera tillbaka på det. I det Svenska samhället gäller det att vara smart som oliktänkande, man kan inte vinna något på avvika offentligt. Notera bara vilka människor det är, du vet var du har dom liksom, är det en lärare etc så får man anpassa sig efter det.

Jag låssas ibland vara pk, det är svårt eftersom att man lätt "faller-över" så att även personerna förstår att man gör "mockery" över dom.