Jag är arg, mest därför att jag är rädd. Mest rädd är jag för att jag inte ska få någon ny läkare när min gamla går i pension. Jag klarar mig inte utan de mediciner som smärtkliniken skriver ut, och sjukvården i mitt län tycks inte ge en ny läkare till patienter som förlorar sin gamla doktor när denne går i pension.
"Du får hitta en ny läkare själv", säger de. Varför ska jag göra det när jag betalat skatt sedan jag var 18 år och nästan aldrig varit sjukskriven?
Varför är det patienterna själva som ska sköta remisser och annat. Jag har inte ens en katalog eller förteckning över tillgängliga läkare som administratörerna i vården har. Hur kan jag börja ringa runt? Sjukvården smittade mig dessutom med en hjärnhinneinflammation för några år sedan, och sedan dess är min förmåga att "söka ny doktor själv" tämligen begränsad, liksom att "söka bostad själv" begränsad. Jag kan inte hålla information, särskilt inte visuell information, i huvudet ganska länge.
De har tagit skattepengar av mig i hela mitt yrkesverksamma liv. De tog dessutom nästan allt i skatt när jag tvingades sälja bostadsrätten därför att jag behövde pengar till min dotter som har psykiska problem efter en våldtäkt när hon var 14 år och ute med hunden, utförd av en grupp unga män som talade ett slaviskt språk med varandra och aldrig blev hittade och arresterade. Min dotter har nu passerat 18 och inte lyckats ta sig genom gymnasiet p.g.a. panikattacker när hon är bland folk. Barnpsyk slutar bry sig när skadade barn blir vuxna men ännu inte är friska. Min dotter är begåvad och hade högsta betyg i alla ämnen, men hon sjuk efter ett överfall och behöver sitt svenska samhälles hjälp.
Detta samhälle, den offentliga sektorn, ställer inte upp trots att jag, min exfru, mina föräldrar, alla har levererat ett kraftigt överskott av skattepengar till samhället. Vi har inte sjukskrivit oss för minsta sak. Vi har aldrig fuskat. Vi har inte brutit mot några lagar. Vi har alltid varit välkomnande, hjälpsamma och generösa mot våra medmänniskor, grannar såväl som främlingar som behövt hjälp.
Jag har haft kronisk smärta varje dag i 30 år, sedan jag var 25 år och gick på universitetet. Jag har ofta haft mycket ont, och idag är jag handikappad av svår smärta. När jag var 30 lyckades de förklara smärtan. Jag har ett ovanligt, ärftligt bindvävssyndrom. Det förstör bland annat nerverna och nervsmärtor hör till det mest plågsamma man kan ha. Jag gick ändå till jobbet varje dag. Jag gick upp klockan 04.00 om morgnarna med hemska smärtor och duschade ryggen hårt med vatten tills jag tappade känseln för några timmar. På så vis kunde jag ta mig till jobbet och uthärda dagarna. Under luncherna låg jag på rygg på golvet för att tappa lite av känseln igen och uthärda arbetsdagen.
Jag har jobbat i exportindustrin, och alla vet att Sverige måste exportera för att klara sin stora offentliga sektorn. Men denna offentliga sektor skiter i många människor eller "låtsashjälper" i många fall, även om det finns många engagerade och duktiga människor där också. Men efter 30 år med en kronisk sjukdom har jag stött på många som inte borde jobba i sjukvården alls, de lataste kuratorerna norr om Antarktis, de hänsynslösaste barnpsykologerna, de lataste... listan kan göras lång.
Mina föräldrar var finlandssvenskar, d.v.s. finländare med svenska som modersmål. De kom till Sverige i slutet av 50-talet när Sverige behövde arbetskraft. Min pappa sjukskrev sig inte för småförkylningar eller för att han var less ibland. Han var sjukskriven en enda gång efter att ha skadat sig på en maskin på jobbet. Han jobbade i exportindustrin. Han var hederlig och hjälpsam. Han stannade alltid och erbjöd sin hjälp om någon hade fått motorstopp (det var innan det fanns mobiltelefoner). Han välkomnade flyktingar med motiveringen med att de är människor de också och behöver skydd. Han gick upp tidigt på morgonen om söndagarna när det snöade för att hjälpa vaktmästaren i hyreslängan att skotta snö. Gratis.
De två sista åren bodde min pappa, som bara bidragit till samhället och aldrig utnyttjat det, på ett hem efter en stroke. För ett litet rum, mat, kaffe och hjälp att duscha tog kommunen 11.500 kr i månaden.
Min mamma började jobba på 70-talet efter att ha varit hemmafru. Hon stannade inte heller hemma för småsjukdomar. De sista 15 åren jobbade hon på ett gruppboende för mentalsjuka som "nästan klarar sig själva", enligt det svenska samhällets definition. Hon var även kontaktperson för två boende. Det innebär att telefonen ringde lördagar och söndagar och de flesta kvällar efter att hon kommit hem från jobbet. Hon ställde alltid upp, och det betalades inte ut någon lön för övertid. Hon tillhörde inte de nej-sägare som jobbar inom sjukvården idag. Min mor bjöd till och med de två mycket ensamma män som hon var kontaktperson för på julmiddag varje år. "Ingen borde sitta ensam hela julhelgen, speciellt inte mina patienter med sina demoner", förklarade hon.
Kort efter sin pensionering avled min mamma av en harmlös sjukdom, så staten slapp betala pension. Hon togs in på sjukhus, ingen tittade till henne på tre timmar (ni som varit inlagda kanske har noterat hur läkare och sjuksköterskor sitter och häckar i låsta rum framför datorn hela dagarna, läkarna dyker upp vissa dagar och rondar och sjuksköterskorna delar ut medicinen morgon och kväll, det är bara då man ser dem).
En städerska från Eritrea (som varit läkare i sitt hemland) upptäckte att min mor var döende, men det tog henne 20 minuter att få dit behörig svensk personal. Min mor kostade inte Sverige någonting, hon var liksom min far en ren vinstlott för svenska samhället som bidrog med mycket mer än jag får plats med här. Bl.a. tre barn som alla gör rätt för sig och aldrig någonsin fuskat med sjukförsäkringen, sjukt barn-försäkringen eller på något annat sätt som många anonyma normalsvenskar gör.
Nu kanske vissa tycker att jag, mina syskon eller föräldrar var/är korkade som inte utnyttjade systemet. Så är inte fallet. Vi har bara känt en stolthet över att inte vara parasiter. Det är en fråga om självrespekt.
Jag vet inte om det är mina mediciner, skador efter hjärnhinneinflammationen eller vad, men jag känner mig ofta arg numera. Jag blir jättearg när människor anställda i vården behandlar mig som om jag vore uteliggare (inget ont om uteliggare, det är anställda i samhället som har fördomar, inte jag). När man har kronisk, svår smärta är det svårt att klä sig snyggt i åtsittande kläder. Träningsoverall reducerar smärtan i avsevärd grad jämfört med åtsittande jeans. Det borde vårdpersonal förstå. Jag är åtminstone hel och ren. Jag har oftast högre utbildning än de vårdanställda som missbrukar sin makt genom att håna eller skrämma/hota patienter. Jag har publicerats, jag har vunnit priser som nyskapande tekniker och ingenjör. Jag har genom min skatt betalat deras löner.
Ni som inte haft med sjukvården på allvar att göra vet heller inte mycket om den. När jag varit inlagd har jag hört och sett hur de kör med gamla eller på annat sätt försvarslösa människor – era anhöriga – på samma sal som jag legat.
Det sker på kvällar, nätter och morgnar, när de anhöriga inte är där. Jag började banda vad de sade när jag bodde i min förra stad. Jag gick till massmedia, som publicerade. Offentliga sektorn reagerade genom att sparka två personer och "tillsätta utredningar". Det hela begravdes, efter ett år hade det hela blåst över, och samhället kunde fortsätta som tidigare att trakassera de svaga. Och jag blev tvungen att flytta eftersom de märkte min journal på något sätt och slutade ge mig hjälp vid smärttoppar. De avvisade mig från Akuten tre gånger när jag hade närmare 40 graders feber och vad som visade sig vara sorkpest med lunginflammation. Det är smittsamt, så i sin iver att bestraffa mig försatte de hela min familj och grannarna i radhuset för fara. Och hade jag behandlats som en människa hade de aldrig gett mig hjärnhinneinflammation med en smutsig ryggmärgskateter.
Och nu, i ett nytt län, fick jag äntligen en fast smärtspecialist på sjukhuset i länets största stad, 130 km från den lilla kommun där jag bor i samma län. Men när denne läkare går i pension är det "mitt jobb" att hitta en ny läkare. En läkare som skriver ut opiater, muskelavslappnande och nervsmärtmedicinen Lyrica varje månad, en läkare som håller ögonen öppna efter nya behandlingar så att jag kanske en dag kan sluta med dessa gifter. Jag vet att jag inte klarar av det. Jag bor i en liten kommun där det bara finns stafettläkare, och det är inte lämpligt att träffa en ny doktor varje gång man ska ha starka smärtstillande. Inte på något sätt lämpligt.
Min dotter behöver mig. Min son behöver mig än. Jag har gift om mig med en vacker kvinna (vilket innebär att jag knappast är någon uteliggare
– så jag kan inte lägga mig ner och dö eller protestera genom att begå offentligt självmord i entréhallen på länssjukhuset.
Okej. Jag vet att många tror att jag överdriver. Jag vet också att många känner igen sig på det ena eller andra sättet. Jag vänder mig till er som förstår. Jag vill inte vara något offer eller någon martyr. Jag skulle vilja att vi organiserar oss och ställer krav på offentliga sektorn, för det finns ingenstans vi kan söka asyl.
Vi betalar de högsta skatterna i världen, men när vi blir gamla, sjuka eller försvarslösa så uppträder många i offentliga sektorn som översittare.
Andra, som den barnpsykiatriker min dotter hade, tycktes bara sitta av tiden i väntan på pensionen. Och det verkar ibland som att man måste vara psykopat för att få vissa legitimationer i vårt land. Samtidigt får en massa människor som är duktiga på att gapa, skrika och klaga, hur mycket hjälp som helst.
D
"Du får hitta en ny läkare själv", säger de. Varför ska jag göra det när jag betalat skatt sedan jag var 18 år och nästan aldrig varit sjukskriven?
Varför är det patienterna själva som ska sköta remisser och annat. Jag har inte ens en katalog eller förteckning över tillgängliga läkare som administratörerna i vården har. Hur kan jag börja ringa runt? Sjukvården smittade mig dessutom med en hjärnhinneinflammation för några år sedan, och sedan dess är min förmåga att "söka ny doktor själv" tämligen begränsad, liksom att "söka bostad själv" begränsad. Jag kan inte hålla information, särskilt inte visuell information, i huvudet ganska länge.
De har tagit skattepengar av mig i hela mitt yrkesverksamma liv. De tog dessutom nästan allt i skatt när jag tvingades sälja bostadsrätten därför att jag behövde pengar till min dotter som har psykiska problem efter en våldtäkt när hon var 14 år och ute med hunden, utförd av en grupp unga män som talade ett slaviskt språk med varandra och aldrig blev hittade och arresterade. Min dotter har nu passerat 18 och inte lyckats ta sig genom gymnasiet p.g.a. panikattacker när hon är bland folk. Barnpsyk slutar bry sig när skadade barn blir vuxna men ännu inte är friska. Min dotter är begåvad och hade högsta betyg i alla ämnen, men hon sjuk efter ett överfall och behöver sitt svenska samhälles hjälp.
Detta samhälle, den offentliga sektorn, ställer inte upp trots att jag, min exfru, mina föräldrar, alla har levererat ett kraftigt överskott av skattepengar till samhället. Vi har inte sjukskrivit oss för minsta sak. Vi har aldrig fuskat. Vi har inte brutit mot några lagar. Vi har alltid varit välkomnande, hjälpsamma och generösa mot våra medmänniskor, grannar såväl som främlingar som behövt hjälp.
Jag har haft kronisk smärta varje dag i 30 år, sedan jag var 25 år och gick på universitetet. Jag har ofta haft mycket ont, och idag är jag handikappad av svår smärta. När jag var 30 lyckades de förklara smärtan. Jag har ett ovanligt, ärftligt bindvävssyndrom. Det förstör bland annat nerverna och nervsmärtor hör till det mest plågsamma man kan ha. Jag gick ändå till jobbet varje dag. Jag gick upp klockan 04.00 om morgnarna med hemska smärtor och duschade ryggen hårt med vatten tills jag tappade känseln för några timmar. På så vis kunde jag ta mig till jobbet och uthärda dagarna. Under luncherna låg jag på rygg på golvet för att tappa lite av känseln igen och uthärda arbetsdagen.
Jag har jobbat i exportindustrin, och alla vet att Sverige måste exportera för att klara sin stora offentliga sektorn. Men denna offentliga sektor skiter i många människor eller "låtsashjälper" i många fall, även om det finns många engagerade och duktiga människor där också. Men efter 30 år med en kronisk sjukdom har jag stött på många som inte borde jobba i sjukvården alls, de lataste kuratorerna norr om Antarktis, de hänsynslösaste barnpsykologerna, de lataste... listan kan göras lång.
Mina föräldrar var finlandssvenskar, d.v.s. finländare med svenska som modersmål. De kom till Sverige i slutet av 50-talet när Sverige behövde arbetskraft. Min pappa sjukskrev sig inte för småförkylningar eller för att han var less ibland. Han var sjukskriven en enda gång efter att ha skadat sig på en maskin på jobbet. Han jobbade i exportindustrin. Han var hederlig och hjälpsam. Han stannade alltid och erbjöd sin hjälp om någon hade fått motorstopp (det var innan det fanns mobiltelefoner). Han välkomnade flyktingar med motiveringen med att de är människor de också och behöver skydd. Han gick upp tidigt på morgonen om söndagarna när det snöade för att hjälpa vaktmästaren i hyreslängan att skotta snö. Gratis.
De två sista åren bodde min pappa, som bara bidragit till samhället och aldrig utnyttjat det, på ett hem efter en stroke. För ett litet rum, mat, kaffe och hjälp att duscha tog kommunen 11.500 kr i månaden.
Min mamma började jobba på 70-talet efter att ha varit hemmafru. Hon stannade inte heller hemma för småsjukdomar. De sista 15 åren jobbade hon på ett gruppboende för mentalsjuka som "nästan klarar sig själva", enligt det svenska samhällets definition. Hon var även kontaktperson för två boende. Det innebär att telefonen ringde lördagar och söndagar och de flesta kvällar efter att hon kommit hem från jobbet. Hon ställde alltid upp, och det betalades inte ut någon lön för övertid. Hon tillhörde inte de nej-sägare som jobbar inom sjukvården idag. Min mor bjöd till och med de två mycket ensamma män som hon var kontaktperson för på julmiddag varje år. "Ingen borde sitta ensam hela julhelgen, speciellt inte mina patienter med sina demoner", förklarade hon.
Kort efter sin pensionering avled min mamma av en harmlös sjukdom, så staten slapp betala pension. Hon togs in på sjukhus, ingen tittade till henne på tre timmar (ni som varit inlagda kanske har noterat hur läkare och sjuksköterskor sitter och häckar i låsta rum framför datorn hela dagarna, läkarna dyker upp vissa dagar och rondar och sjuksköterskorna delar ut medicinen morgon och kväll, det är bara då man ser dem).
En städerska från Eritrea (som varit läkare i sitt hemland) upptäckte att min mor var döende, men det tog henne 20 minuter att få dit behörig svensk personal. Min mor kostade inte Sverige någonting, hon var liksom min far en ren vinstlott för svenska samhället som bidrog med mycket mer än jag får plats med här. Bl.a. tre barn som alla gör rätt för sig och aldrig någonsin fuskat med sjukförsäkringen, sjukt barn-försäkringen eller på något annat sätt som många anonyma normalsvenskar gör.
Nu kanske vissa tycker att jag, mina syskon eller föräldrar var/är korkade som inte utnyttjade systemet. Så är inte fallet. Vi har bara känt en stolthet över att inte vara parasiter. Det är en fråga om självrespekt.
Jag vet inte om det är mina mediciner, skador efter hjärnhinneinflammationen eller vad, men jag känner mig ofta arg numera. Jag blir jättearg när människor anställda i vården behandlar mig som om jag vore uteliggare (inget ont om uteliggare, det är anställda i samhället som har fördomar, inte jag). När man har kronisk, svår smärta är det svårt att klä sig snyggt i åtsittande kläder. Träningsoverall reducerar smärtan i avsevärd grad jämfört med åtsittande jeans. Det borde vårdpersonal förstå. Jag är åtminstone hel och ren. Jag har oftast högre utbildning än de vårdanställda som missbrukar sin makt genom att håna eller skrämma/hota patienter. Jag har publicerats, jag har vunnit priser som nyskapande tekniker och ingenjör. Jag har genom min skatt betalat deras löner.
Ni som inte haft med sjukvården på allvar att göra vet heller inte mycket om den. När jag varit inlagd har jag hört och sett hur de kör med gamla eller på annat sätt försvarslösa människor – era anhöriga – på samma sal som jag legat.
Det sker på kvällar, nätter och morgnar, när de anhöriga inte är där. Jag började banda vad de sade när jag bodde i min förra stad. Jag gick till massmedia, som publicerade. Offentliga sektorn reagerade genom att sparka två personer och "tillsätta utredningar". Det hela begravdes, efter ett år hade det hela blåst över, och samhället kunde fortsätta som tidigare att trakassera de svaga. Och jag blev tvungen att flytta eftersom de märkte min journal på något sätt och slutade ge mig hjälp vid smärttoppar. De avvisade mig från Akuten tre gånger när jag hade närmare 40 graders feber och vad som visade sig vara sorkpest med lunginflammation. Det är smittsamt, så i sin iver att bestraffa mig försatte de hela min familj och grannarna i radhuset för fara. Och hade jag behandlats som en människa hade de aldrig gett mig hjärnhinneinflammation med en smutsig ryggmärgskateter.
Och nu, i ett nytt län, fick jag äntligen en fast smärtspecialist på sjukhuset i länets största stad, 130 km från den lilla kommun där jag bor i samma län. Men när denne läkare går i pension är det "mitt jobb" att hitta en ny läkare. En läkare som skriver ut opiater, muskelavslappnande och nervsmärtmedicinen Lyrica varje månad, en läkare som håller ögonen öppna efter nya behandlingar så att jag kanske en dag kan sluta med dessa gifter. Jag vet att jag inte klarar av det. Jag bor i en liten kommun där det bara finns stafettläkare, och det är inte lämpligt att träffa en ny doktor varje gång man ska ha starka smärtstillande. Inte på något sätt lämpligt.
Min dotter behöver mig. Min son behöver mig än. Jag har gift om mig med en vacker kvinna (vilket innebär att jag knappast är någon uteliggare
– så jag kan inte lägga mig ner och dö eller protestera genom att begå offentligt självmord i entréhallen på länssjukhuset. Okej. Jag vet att många tror att jag överdriver. Jag vet också att många känner igen sig på det ena eller andra sättet. Jag vänder mig till er som förstår. Jag vill inte vara något offer eller någon martyr. Jag skulle vilja att vi organiserar oss och ställer krav på offentliga sektorn, för det finns ingenstans vi kan söka asyl.
Vi betalar de högsta skatterna i världen, men när vi blir gamla, sjuka eller försvarslösa så uppträder många i offentliga sektorn som översittare.
Andra, som den barnpsykiatriker min dotter hade, tycktes bara sitta av tiden i väntan på pensionen. Och det verkar ibland som att man måste vara psykopat för att få vissa legitimationer i vårt land. Samtidigt får en massa människor som är duktiga på att gapa, skrika och klaga, hur mycket hjälp som helst.
D
