Lyssnade på halva podden igår med Orrenius.
Vad tramsigt det är när journalister slickar varandra, för att visa att de inte är FÖR högervridna.
(De vill hålla sig kvar i värmen utan att bli för brunsmetade.)
Ovantionerna till Orrenius tog ju aldrig slut från Arpis sida.
Ja, jag förstår att han ville smöra in sig för att Orrenius undersöker även islamistiska extremister och inte bara "högerextrema (som journalisterna anser högerextrema iallafall) SD.
Låt mig göra en jämförelse.
Benke Ohlson är en sådan som vågat yppa kritiska åsikter om invandringen, men samtidigt har han lyckats hålla sig kvar i värmen i DN, trots allt.
En knivsegg har han befunnit sig på, anser jag.
Häromsistens såg jag en krönika där han pratade om att han höll på att bli värvad till Bulletinen.
Men han berättade i krönikan att han var bästis med Björn Wiman på DN. Tur för honom att han är kramis med PK-Björn Wiman.
Björn Wiman hade varnat Benke för att gå med i Bulletin, för han skulle bli så brunsmetad att han skulle bli utesluten ifrån värmen.(Typ så, jag kommer inte ihåg krönikan ordagrant.)
Visst hade Björn Wiman rätt i det.
Men det jag reagerade på var att Benke tydliggjorde hur bästis han var med Björn Wiman i sin krönika, för det var tydligt att han ville redogöra för den vänskapen "för att placera sig lite i den PK-istiska värmen".
Benke Ohlson är ju tillsammans med Åsa Linderborg också nu. Ja men sån tur då.
För även om Åsa Linderborg ångrade sig rejält för sina angrepp mot Benny Fredriksson, som delvis drev honom till självmord, så står hon ju kvar ibland de PK-istiska eftersom hon DÅ slöt upp vid Metoo, så starkt.
Här är Benke Ohlsons krönika:
https://www.dn.se/kultur/bengt-ohlss...-av-problemet/
Såhär skriver han om DN i sin krönika:
Citat DN:
Det låter med andra ord som ett högerprojekt (Han menar Bulletin där). Men än sen? Jag är ju höger. Inte Djingis Khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida (Dagens Nyheter menar han) än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sånt man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.
Såhär skriver han vidare:
Jag tackar ja till Paulinas erbjudande, med en reservation: jag är medarbetare i Dagens Nyheter sen 37 år, och vet att de ogärna ser att man skriver i tidningar som står i direkt konkurrens till DN. Jag säger till Paulina att jag måste kolla med Björn Wiman först. Självklart, svarar hon. Men innan vi lägger på upprepar hon att projektet är topphemligt.
Först efter samtalet inser jag dilemmat: om projektet är topphemligt, hur ska jag då kunna prata med Björn om det?
(Lite kul där.)
Lite senare i Benkes krönika, så tycker jag att han vill passa på att berätta hur god vän han är med Björn Wiman.
Det finns mycket vi tycker olika om. Jag är inte tillnärmelsevis lika engagerad i klimatfrågan som han. Tvärtom. Klimatfrågan tråkar ut mig. Detta är Björn väl medveten om, och han har inga problem med det. Jag har tappat räkningen på alla middagsbord – japp, nu är det dags för mina middagsbord igen – där jag fått höra spydigheterna regna över Björn och hans klimatpredikningar, eller över Peter Wolodarski och hans brösttoner, och jag har skrapat såsen från tallriken och gång på gång sagt att jag inte känner igen mig i beskrivningen av DN som en likriktad åsiktsmaskin. Eller rättare sagt: jag vet av egen erfarenhet att Björn välkomnar texter med åsikter som går tvärs emot hans egna.
SLUT Citat DN:
På samma sätt som Ivar Arpi vill stoltsera med i sin podd hur mycket han uppskattar Orrenius alltså.
Om de slickar varandra lite, så kan de tvätta av sig lite av brunsmetningen de fått.
(Tja Ivar är ju inte direkt kvar i värmen, men han kämpar på och gör sina utfall, för att kunna balansera på knivseggen, verkar det? Har inte orkat följa honom direkt, men det verkar så.)