Dimensioner av verkligheten och vår perception

Innan jag börjar vill jag klargöra att jag inte menar dimensioner som i "multiverse", utan i dess klassiska innebörd, det vill säga 2 dimensionellt, 3 dimensionellt, etc.

En gång när jag var en pojk många år sedan så hade jag införskaffat salvia divinorum, när det fortfarande var lagligt.

"Profetsalvia (Salvia divinorum) är en art i familjen kransblommiga växter. Den förekommer naturligt i Mexiko. Det är en mycket potent drog där endast 300 mikrogram utger en standarddos, och effekterna av den är mycket kraftfulla. Ett gram av plantans aktiva ämne kan räcka för att berusa 7000 människor. De vanligaste effekterna är att brukaren får drömliknande upplevelser och hallucinationer."

Det var inte bara de vanliga torkade bladet, utan ett extrakt gjort på dessa, alltså mycket potentare än vanligt. Det krävdes inte många bloss ur min pipa när jag satt på mitt pojkrum förrens tid, rum och mitt ego, ja allt som höll mig ihop som varelse löstes upp, och vad fanns kvar? Det enda som fanns kvar var det mest primitiva urtillståndet av varande, en liten punkt av medvetande som ej kunde urskilja upp ifrån ner, höger ifrån vänster, ting ifrån ting. Hela min värld blev en två dimensionell punkt, inte bara visuellt, utan existensiellt.
Salvia varar inte länge, och när jag 4-5 minuter in i trippen börjar komma tillbaka och återfå mitt tidigare tillstånd av varande var jag minst sagt tagen av en så potent upplevelse.
Till min förvåning upptäckte jag att "punkten" jag hade blivit under upplevelsen, i själva verket var en knapp på min skjorta, och när effekten började var det sista intrycket jag hade tagit in, och således blivit denna knapp.

Hursomhelst är detta ingen tripprapport, utan många år senare har jag reflekterat över denna händelsen och tyckt att den varit mycket intressant, just att jag är övertygad över att jag upplevt hur det är att befinna sig i ett två dimensionellt tillstånd av varande.

Nu till det jag önskar att filosofera över; Vad är egentligen dimensioner?
Så under evolutionen av liv hade de allra tidigaste livformerna utvecklat en primitiv perception som grundade sig på ljuskänslighet, med tiden har detta blivit mer och mer sofistikerat och vi har nu våra avancerade ögon (och andra sinnen) och vår tolkning av verkligheten är minst sagt vacker, om än en modell som skapas i hjärnan när den tolkar informationen den tar emot.

Vi uppfattar världen på ett tre-dimensionellt sätt. Men är den objektiva verkligheten där ute tre dimensionell? Våra sinnen verkar vara baserade i det tredimensionella spektrat, men matematiker t.ex, leker ständigt med högre dimensioner i sina kalkyleringar, och även om dom inte direkt kan "se" dessa dimensioner, så kan dom på något intuitivt sätt med hjälp av matamatiken få sig ett "smakprov" av dessa, det finns ju till och med försök med hjälp av geometriska modeller försöka visualisera dessa högre dimensioner.

Så vår hjärna är kapabel till att "nå ut" utanför sig själv, eller den formen av perception den är bunden till för tillfället och ta till sig mer avancerade former av "verklighetsmodeller", ungefär som att vi gick ifrån ljuskänslighet till full 3D under evolutionen. Vi skulle rent teoretiskt kunna uppleva världen ur ett 4D eller varför inte 5D perspektiv om våra sinnen, nervsystem och hjärna skulle utvecklas vidare i komplexitet?

Någon som är mer insatt i detta och dimensioner?

Ett exempel på vad t.ex matematiker leker med: https://sv.wikipedia.org/wiki/Calabi%E2%80%93Yau-rum

I vår hjärna finns alltså en "blueprint", eller ett operativsystem, och detta systemet är inställt på 3D, den tolkar verkligheten i 3D.
Men det har inte varit så lätt som att en av våra urförfäder i evolutionen plötsligt öppnat ögonen och TA-DA, ett vackert 3-D landskap har uppenbarat sig. Det har skett en gradvis, långsam och mycket intressant evolutionär process där hjärnan utvecklats i samspel med den större verkligheten runtomkring än.
Vi kan se matematik överallt i naturen, allt ifrån fraktaler till fibonacci sekvensen.
Hjärnan är också ett naturligt organiskt organ, så det är bara logiskt att det är sammanvävt med allt runtomkring, och att denna verklighetstolkning skett gradvis, som sagt ifrån de mest primitiva kemiska reaktioner, ljuskänslighet, till full 3D.
Verkligheten vi ser har "byggts upp" ungefär som att när du startar datorn har du ett skrivbord du ser med dina appar och allt fastän allt egentligen baseras på kodning, alltså 1or och 0or..

Dimensioner i relation till våra sinnen är en abstraktion, illusion och en mänsklig konstruktion. I vardagliga sammanhang beskrivs dessa som aspekter av varseblivningen, men är de inte i själva verket artificiella uppfinningar som förekommer inuti denna perception? Är verkligheten 3-d, 2-d eller 1-d blir således frågeställningen; uppenbarligen så ser vi de visuella förnimmelserna i 2-d, i konventionell bemärkelse, men hur kan då t.ex. en målning uppfattas som 3-dimensionell..? Atmosfären är en rörlig ström av flerfärgade partiklar och vi erfar allt utifrån en fixerad punkt, men de kinestiska och audiovisuella sinnena ger upphov till övertygelsen att vi lever i en 3-dimensionell värld.

Man skulle ju kunna säga att våra sinnen är väggarna i det fängelse som vi är inlåsta i. Målet måste ju vara vidga vår upplevelse av världen d.v.s. expandera vårt fängelse. Kärlek!

faktum är att jag har mött och talat med några människor som har haft OBE:s regelbundet, och som just återberättat andra dimensioner som just 4 eller 5 dimensionella. Vilket också gjort det så svårt att återberätta dessa "resor", eftersom dessa går utöver vårt språkliga sammanhang

Ja, vi uppfattar rummet i 3D. Men det finns många andra saker som vi uppfattar i fler dimensioner. Jag brukar ta en frukost som exempel. De olika maträtter man kan välja till frukost, deras olika smaker, sälta och doft. Det blir en upplevelse m mycket mer än 3 dimensioner. Vi tänker ständigt på saker som har många dimensioner och frihetsgrader.

Att vi tänker oss rummet, eller rymden, som 3dimensionell är inte bara en mänsklig konstruktion, utan motsvarar hur verkligheten är där vi befinner oss bland olika kroppar. Planeterna t ex, skulle inte ha de stabila banor de nu har runt solen, om de rörde sig i fyra dimensioner. De rör sig verkligen i tre dimensioner. Ditt kök är verkligen tredimensionellt.

När strängteoretiker talar om att det egentligen finns tio eller elva rumsdimensioner, så säger de samtidigt att dessa är kollapsade och alltså pyttesmå. Makrovärlden vi befinner oss i har 3 rumsdimensioner.

Sedan tycker jag att man alltför ofta kopplar det tredimensionella till synen. Man kan lika gärna välja känsel eller hörsel. Blunda och lyssna på olika ljud, eller gå runt blundande i din bostad och försök få en bild av den genom att känna på saker med händerna. Du märker då inte bara att du kan få en tredimensionell ljud eller känselbild av världen, utan att du redan hade en sådan sedan länge!

En annan övning, för att föreställa sig något i fyra dimensioner: tänk dig att du går ut och promenerar till något närliggande mål på fem minuter. Du har nu i sinnet ett objekt i fyra dimensioner, 3 rumsdimensioner och en tidsdimension, där du själv finns utsträckt i en konstig form i alla fyra dimensionerna.

Eller tänk på något så enkelt som dina röda blodkroppar:
"As your blood circulates through your body to deliver the oxygen you need, each red blood cell traces out its own unique tube shape through spacetime, corresponding to a complex itinerary through your arteries, capillaries and veins with regular returns to your heart and lungs. These spacetime tubes of different red blood cells are intertwined to form a braid pattern which is more elaborate than anything you’ll ever see in a hair salon: whereas a classic braid consists of three strands with perhaps thirty thousand hairs each, intertwined in a simple repeating pattern, this spacetime braid consists of trillions of strands (one for each red blood cell), each composed of trillions of hairlike elementary-particle trajectories, intertwined in a complex pattern that never repeats."
Max Tegmark