En filosofisk fråga.

Kan en handling inte vara god om man räknar med att belönas för den? I så fall kan religiösa människor omöjligtvis vara goda då de räknar med att belönas rikligt för sina goda gärningar. Man kan i för sig hävda att det inte är p.g.a. den förväntade belöningen de gör gott, men likväl är de medvetna om att den väntar dem.
Kan handlingar enbart vara goda i frånvaro av belöning, är det rimligt att tro att en ond makt ligger bakom alla religioner. Detta då de allihopa utlovar belöningar för godhet och därmed "dödar" den samma.

Efter att ha läst ditt inlägg så inser jag att jag borde uteslutit ordet "enbart" i mitt svar, men om du läser svaret så ser du att det inte gällde huruvida handlingen var god eller inte utan om den inte räknades bara för att den inte blivit upplagd och gillad på Facebook. Räknas ingenting som värdefullt och gott om det inte syns och uppmärksammas av en tredje och fjärde part? Jo det anser jag.

Sedan har du en poäng i att handlingar i sig kan vara goda oavsett vad som driver en människa att agera. Skillnaden där, som jag ser det, är att människan bakom handlingen kan ha olika nivåer av godhet beroende på syftet bakom handlingen; vad som motiverar dig att agera och hur helhjärtat engagerad du är i det du gör.

Och eftersom du blandade in religion; kanske är det därför religiösa människor så ofta läser om kärlek, förlåtelse och ödmjukhet? För att påminna dem själva att få "rätt" syn och inställning till skälet att de ska vara goda så att det åtminstone står i paritet med deras längtan efter belöningen? Eller hur tänker du?

Nej och Ja. Var det det svar du ville ha?

Jag hatar den här typen av pubertalt tänkande.

Försök göra din tråd mer intressant genom att spegla två åsikter "om saken" mot varandra och ge dina egna reflektioner. Du vet ... lite mer kött på benen.

Men nej, det gör du inte. Du skriver ett enda inlägg och överger posten helt och hållet.

Flera frekventa besökare av forumet försöker skapa lite termik så att din fråga får luft under vingarna (mao gör det jobb du borde göra själv din lata jävel) ... men var är DU och varför visar du inte intresse för din egen fråga.

Låt mig hjälpa dig. Och nu skapar jag den termik i frågan du var för ointresserad eller ointelligent att bidra med själv.

En "god" handling kan bara bedömas som sådan inom ett existerade moraliskt nätverk. Exempel:
Är det bra att välja vanilj snarare än chokladglass, ska jag såga ner en gran snarare än en tall. Vem vet.

Låt säga att du ser någon spotta i bussen och ingen annan ser det. Eller omvänt, du själv vill spotta i bussen men gör det inte. Låt oss också anta att du inte skriver om varken eller på facebook.

Skulle ditt skrivande om akten att spotta, eller kanske mer viktigt -- du väljer att inte spotta på bussen -- spela någon roll för om det var rätt eller inte.

Vad fan frågar du oss om?

Du har rätt, det var en dålig trådstart. Och kanske är det mer den antropologiska än den filosofiska vinkeln jag funderar över. Men det finns ju mycket att utreda kring detta. Varför verkar för många ofta bekräftelsen av handlingen vara viktigare än handlingen i sig. Var går gränsen mellan egoistisk och altruistisk om man gör goda handlingar men söker bekräftelse. Är det över huvud taget möjligt att göra rent altuistiska handlingar utan en liten liten baktake eller förhoppning om att få något tillbaka.

Allting äger endast existens och värde och valideras relativt något annat. Ser man en person som enbart en, borde därför en god handling som ingen annan känner till sakna värde. Möjligen är handlingen dock god relativt personen själv inkluderande diverse fysiska och eventuellt metafysiska delar av dennes psyke. Handlingen är även god visavi den som hjälps av agerandet, varför den kan sägas äga existens som god oavsett likes på Facebook.


Jag ser det snarare tvärtom om som mitt föregående inlägg delvis gav uttryck för. Om man gör gott för att göra gott är det kanske inte gott. Kan "godhet" i sig själv vara legitim motivation? Om man t.ex. ger till Rädda barnen för att "göra gott" och inte för att rädda barnen, gör man kanske inte gott.


Jo, de vill väl efter att ha hängett sig åt en religion, vara värdiga den belöning som sägs komma. Mitt resonemang syftade mer till att ifrågasätta om någon som belönas för att ha gjort gott, verkligen varit god? Man kan ju för att jämföra med något världsligt, titta på en sjuksköterska som dagligen hjälper eller t.o.m. räddar livet på folk. Handlingarna hon gör är goda men inte nödvändigtvis hon. Sjuksköterskan betalas (belönas) och det ingår i hennes yrke att hjälpa folk. Så det jag undrade i ett vidare perspektiv, är om någon som belönas för sina handlingar verkligen är god?

Dina meningar här är rent ut sagt svårbegripliga.
Isf är vi ju av samma åsikt då jag som sagt anser att det är syftet som avgör äktheten i godheten.


Det kan bara den som har möjlighet att läsa hjärtan bedöma. Dock borde det visas i vardagen anser jag, den som är genuint god är det även efter arbetstid och skänker tid, kärlek eller materiella tillgångar till vänner och behövande av glädje och inte av tvång eller för att lätta sitt skuldbetyngda samvete. Som jag ser det visar ett sådant agerande att godheten är införlivat i hela hennes själ och väsen.

Nej, ska man hårddra det så anser jag inte att det är möjligt.

Förhoppningen att få något tillbaka har ju nödvändigtvis inte med materiella ting eller bekräftelse och beröm att göra utan snarare för att man vill uppnå en känsla av tillfredsställelse, av glädje och den harmoniska lycka som uppstår när man hjälper eller bistår andra av fri vilja. "Det är lyckligare att ge än att få", man ger och man får.

Ok, jag skriver kanske lite kryptiskt eller svårbegripligt ibland.

Jag gillar verkligen det du skriver på slutet. Enligt dina kriterier är jag genuint god. Jag skänker tid och glädje till mina vänner. Ser det som viktigt att underhålla dem och att de har det bra då de är med mig. Jag är även alltid generös åtminstone med mat, godis, chips etc om jag har något hemma. Jag gör det inte av tvång och räknar inte med att få något tillbaka. Ibland umgås jag med folk för att jag vet att de är ganska ensamma och att vara hos mig skänker dem glädje i deras liv. Ofta är jag för snäll och umgås med folk som vill även när jag egentligen inte pallar.

Det räknas om du själv mår bra av din handling.

Edit: Jag tycker inte att det finns något sådant som att vara "för" snäll. I vissa sammanhang (obs! menar inte dig) så övergår det isf från att vara snäll till att sakna självrespekt och egenvärde. Det är nog ofta avsaknaden av dessa egenskaper som gör att vissa tillåter sig att utnyttjas av andra.

Om ett träd faller i skogen men ingen är där, kan man då säga att det låter?

Det du tar upp är en gammal filosofisk fråga, som tur är är den löst, Schrödinger till din undsättning.

Schrödinger var en fysiker som hatade katter. Han la en katt i en låda och lät sedan en kollega kasta en tärning. Om kollegan slog ett jämt tal skulle kollegan strypa katten, men hon skulle inte tala om det för Schrödinger.

Schrödinger drog sedan slutsatsen att katten i lådan var i en superposition av levande och död tills det att man tittat i lådan.

Problemet med ditt exempel är att din eventuella godhet är katten och då får du välja om du vill att din godhet ska existera i en superposition eller om du vill bekräftade den på Facebook.

Fel fel fel fel fel fel!

Han gjorde inget sådant experiment utan det var ett tankeexperiment för att illustrera kvantfysisk superposition. Och i exemplet så var det gift i lådan som slumpmässigt skulle hällas ut.