Citat:
Återigen, det handlar inte om att vägra utföra arbetsuppgifter. Det handlar om att TS med kollegor ska sluta rädda situationen när deras kollega inte dyker upp. Som jag förstår det är det vad som sker idag, och de har inget för det.
Jag vet inte vad TS arbetar med så jag kan inte säga vad som är en gångbar strategi. Men några förslag är:
* som jag sa tidigare, ställ in ett planerat arbete när kollegan inte dyker upp om möjligt
* utför arbetet ändå med mer tidsförbrukning som följd eftersom en resurs saknas (vilket leder till att andra arbetsuppgifter blir lidande eller får senareläggas)
* Om chefen ogillar övertid, föreslå det som lösning på att viktiga arbetsuppgifter får prioriteras bort
* Om chefen ogillar att behöva gå in och detaljstyra hur ni ska lägga upp arbetet, kan en lösning vara att fråga chefen när kollegan inte dyker upp - "hur ska jag göra nu med detta jobb? Ska jag ta det sen? ska jag jobba över för att få till det?
Att läget är ohållbart för TS med kollegor verkar inte bekymra chefen, vilket är dåligt ledarskap. För att TS chef ska prioritera detta problem, måste problemet ha konsekvenser för chefen. Som det är nu verkar chefen tycka det är mindre viktigt, ett problem hon inte lägger några större resurser på. Som arbetstagare kan man då antingen 1. Gilla läget 2. Hitta icke-konfrontativa metoder för att få chefen att inse att läget är ohållbart.
Hon började mötet med att verka orolig och högröd i ansiktet men insåg nog att vi inte tänkte hänga ut henne och slappnade av. Vi hade en hyfsad dialog även om hon inte kunde låta bli att påpeka att vi också varit borta mycket pga av bla VAB så att vi också ställt till det i planeringen. Samt att hon minsann hade vidtagit åtgärder så att vi verkade otåliga blabla. Hon visade ju bara oss att hon fortfarande inte förstår. Näste chef föreslog att han och närmste chef skulle gå igenom detta tillsammans först och sedan med den struliga kollegan och sedan så smångingom ha ett möte med hela gruppen och lägga alla kort på bordet. Jobbigt tror jag men behövligt. Vi är överens om att inte kasta oss över honom då det kom fram en del oro inför hur han kommer att tackla detta. Vi vill inte att han ska må ännu sämre och göra av med sig eller något sådant. Vi frågade också om han fick den hjälp han behövde och den biten verkade de ha koll på tack och lov. Nu är nog det bästa vi kan göra att försöka få med honom mer i gruppen, inte ge upp och ge cheferna lite tid att agera.