Om livet kretsar kring ganska stort sätt kring fortplantning, alltså sex är till för att ha barn.
Det är ju en stark drift de här med sex.
Man vill alltså sprida vidare sin avkomma kort sagt, men bryr man sig vad som händer sen?
Bryr man sig att sina barnbarn skaffar barn? Finns det någon drift där?
Möjligen finns ju familjen som ett skydd alltså med släkt.
Men på något sätt är de ju inte de äldre som skyddar utan de blir ju nästan tvärtom.
Så borde de liksom inte finnas någon sexualitet som bygger på att man bryr sig om vad andra har för sexualitet?
Alltså att en pappa blir missnöjd för vad sin son eller dotter har för val för sprida sina gener?
Att de kan förklara homofobi till en viss grad när de gäller ens egna barn, men kanske inte andras?
Jag är inte förälder själv, så jag kan inte veta vad som händer när man blir de.
Jag har ingen empati för föräldrar egentligen, eftersom jag vet inte hur man känner.
Det blir tabu när jag använder de orden jag gör, men på vilket annat sätt ska de beskrivas?
Man måste bry sig om sina barns sexualitet på något vis? Fast på ett helt annat sätt.
Tappar man inte logiken lite med driften eller syftet om man skaffar ett par ungar som man inte följer upp och ser till att de går vidare också?
Och jag vet inte vart den här tråden skall hamna eftersom frågeställningen kan bli så annorlunda.
Men de känns bara som att man nått något stort error nu. Alltså vi lever på ett sätt som vi inte hör hemma i.
Man ser homofobi som något ondskefullt när man lika gärna kunde fått en förklaring till varför de är naturligt. Sen kan man då undra varför de finns homofobi utanför familjen.
Men på de stora hela så verkar de ju blivit något stort fel, alltså detta med hur vi är byggda och hur vi vill leva. Allt blir fel hur man en tänker på de, preventivmedel skapar kaos och ordning på samma gång. Och vi är för många människor samtidigt som vi är byggda för att jobba tillsammans och rädda varandra.
De blommar egentligen bara upp allt mer och mer mörka tankar på att allt som ser bra ut egentligen bryter ner oss. Även de minsta lilla kan vara en negativ effekt.
Det finns alltså ingen godhet eftersom allt ger en konsekvens, hela världen vrids ut och in när man tänker på de. Det finns inga rätt och fel bara konsekvenser och strategier.
Det är ju en stark drift de här med sex.
Man vill alltså sprida vidare sin avkomma kort sagt, men bryr man sig vad som händer sen?
Bryr man sig att sina barnbarn skaffar barn? Finns det någon drift där?
Möjligen finns ju familjen som ett skydd alltså med släkt.
Men på något sätt är de ju inte de äldre som skyddar utan de blir ju nästan tvärtom.
Så borde de liksom inte finnas någon sexualitet som bygger på att man bryr sig om vad andra har för sexualitet?
Alltså att en pappa blir missnöjd för vad sin son eller dotter har för val för sprida sina gener?
Att de kan förklara homofobi till en viss grad när de gäller ens egna barn, men kanske inte andras?
Jag är inte förälder själv, så jag kan inte veta vad som händer när man blir de.
Jag har ingen empati för föräldrar egentligen, eftersom jag vet inte hur man känner.
Det blir tabu när jag använder de orden jag gör, men på vilket annat sätt ska de beskrivas?
Man måste bry sig om sina barns sexualitet på något vis? Fast på ett helt annat sätt.
Tappar man inte logiken lite med driften eller syftet om man skaffar ett par ungar som man inte följer upp och ser till att de går vidare också?
Och jag vet inte vart den här tråden skall hamna eftersom frågeställningen kan bli så annorlunda.
Men de känns bara som att man nått något stort error nu. Alltså vi lever på ett sätt som vi inte hör hemma i.
Man ser homofobi som något ondskefullt när man lika gärna kunde fått en förklaring till varför de är naturligt. Sen kan man då undra varför de finns homofobi utanför familjen.
Men på de stora hela så verkar de ju blivit något stort fel, alltså detta med hur vi är byggda och hur vi vill leva. Allt blir fel hur man en tänker på de, preventivmedel skapar kaos och ordning på samma gång. Och vi är för många människor samtidigt som vi är byggda för att jobba tillsammans och rädda varandra.
De blommar egentligen bara upp allt mer och mer mörka tankar på att allt som ser bra ut egentligen bryter ner oss. Även de minsta lilla kan vara en negativ effekt.
Det finns alltså ingen godhet eftersom allt ger en konsekvens, hela världen vrids ut och in när man tänker på de. Det finns inga rätt och fel bara konsekvenser och strategier.