Hur ta sig vidare efter dödsfall?

Det tycker jag att du skall göra.

Och betänk då också detta om det hade varit du som gått bort............ hade du då velat att den och som då sörjde dig grävde ned sig i sorgen efter dig? Det tror jag inte att du hade velat.
Och det tror jag heller inte att din nu avlidna vän hade velat att du gör.
Lita och förlita dig på din omgivnings reaktioner på detta dödsfallet, för din omgivning lider inte av samma ångest och som du led utav redan innan denna nu bortgångna vännen till dig gick bort.

Släpp nu denna den nya ångesten och som jag nog tror kommer sig utav osunda band dig och den hädangångna emellan; du hade inte då och du har inte nu några som helst pliktskyldigheter gentemot döden medan du själv faktiskt lever.
Döden kommer även till dig och då när det är så dags, men se till att leva fram tills dess.
Din omgivning är således ingen "hård och tuff" sådan utan då bara en omgivning som(detta då outtalat) försöker låta dig förstå att du med förtjänar livet och då som en levande.
Stöd dig på, inte emot, denna din omgivning och tag vara på densamma.

Får jag komma med några tankar så låt bli detta med tabletter och Psykiatrin. Båda dessa delar kommer att fortsätta försätta och förstärka dig i det stadium du redan befinner dig i, nämligen detta med ångest. Dessutom om du uppsöker psykiatrin för en de facto helt normal och vanlig grej som händer i livet(detta med ett dödsfall, då)så kommer bara psykiatrin att se och upptäcka hur sjuk i huvudet du är.
Det är så psykiatrin jobbar, att se sjukliga saker i normala händelser och skeenden här i livet och att psyksjukförklara människor som går dit just med då helt vanliga och normala saker, som då t.ex kriser/ livskriser.

Älta, och om du vill/ behöver prata: Ring någon stödlinje, vilken som helst. Det finns en uppsjö av dessa och du kan söka på nätet.
Du kan även ringa jourhavande präst vilket man inte behöver vara religiös för att göra.
En annan sak också och som du kan göra är att skapa ett slags "minnesaltare" över då den bortgångna. Ett foto på den döda och kunna tända ljus och då prata till den som gått bort. Detta kan även fungera som ett slags substitut till den grav och som du inte fysiskt kan besöka

Men främst skall du se till dig själv nu.
Använd inte den döda till att fortsätta gräva ned dig i den ångest du redan lider utav för detta tror jag nämligen att du gör................... därför också som din omgivning drar sig undan dig, den märker att din sorg kanske tar sig uttryck och som inte är bra för vare sig dig eller den.
Det finns ett både bra och klokt ordspråk och som lyder som följer:
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår
Du är på väg att göra just detta, att låta sorgen, den då här bokstavliga, bygga just bo i ditt hår.
Det ÄR jobbigt att mista någon, men det är ändå mer jobbigt att mista sig själv och då på denna "sorgens väg"...
Du miste en del av dig själv, nu måste du bli hel i och av dig själv.

Återigen tack för dina ord! Det är svårt men jag kämpar dagligen.. Jag är väl medveten om att döden möter oss oavsett men jag vill gärna leva just nu.. Men också, självklart hade jag velat att mina nära och kära fortsatte leva om jag dog liksom att jag VET att min bästavän velat/vill att mitt liv ska fortsätta om än utan henne. Jag kan faktiskt se henne framför mig såhär skratta åt mig och be mig skärpa till mig.. Samtidigt som det är så svårt då hon alltid var där för mig mina svåraste stunder och nu.. Jag behöver henne mer än någonsin också är hennes bortgång det svåraste..

En undran ibland.. En sak jag tänkt på mycket iom det här med att leva och dö. Jag är nog en del hypokondrisk av mig men.. Jag hatar att sova, jag är rädd för att sova och jag känner mig tacksam varje morgon då jag vaknar. Ska man känna så? Tacksam över att man vaknar ännu en morgon, man lever.. Eller ska man se det som en självklarhet? Sen om jag dör i sömmen så märker ju inte jag det men du/ni kanske fattar min poäng?

Har jag fel om jag tror att denna din kvinnliga vän tog livet av sig?

Hon tog inte livet av sig. Det vet jag. Hon dog av en överdos.. Hon ville inte dö, det vet jag med 150%..

Mmm, okej.
Men något då och som hade med skörhet/ sårbarhet fanns där ändå.

Och vad gör man då åt denna, vad gör man då åt detta?
Jag vet inte, jag vet faktiskt inte. Men född med en viss sårbarhet det tror jag absolut att vissa är.
Och kanske är du en av dessa?
Vilket du faktiskt också redan insett, det var och är ju faktiskt det och som du redan här också skrivit och vittnat om.
Jaa, men jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur man skall tackla vare sig livet och/ eller döden när man är "som du är".
Har du någonsin ägnat dig åt poesi/ filosofi/ musik eller annat matnyttigt för då "trängda själar"?
Har du försökt att kanalisera och ge utlopp för detta ditt medfödda(?)svårmod genom då konstnärliga vägar? Jag tror nämligen att det går att leva i en slags "parallellvärld" som t. ex då svårmodig om man lyckas hitta ett livsrum för då denna överdrivna och därmed mest drivna sidan av sig själv.
Då kanske man kan lyckas hitta en balans och då för en själv här i livet och som kan gagna även ens omgivning, i detta fallet din egen familj.
Det är inte så värst lyckat att hemfalla åt enbart det känslomässiga här i livet, utan man behöver också, och då som "överkänslig", ändå fungera i detta "världsliga".
Spelar du något instrument?

Instrument kan jag inte spela men jag gör annat så som att rita/måla, sy, bygger saker osv.. Speciellt rita/måla ger mig ett slags inre lugn men det är väl allt..

Ni som har haft bästa vänner eller bara någon annan väldigt väldigt nära er som dött, hur går livet någonsin vidare? Det har gått ett par få månader nu men jag ser inget ljus. Hela mitt inre skriker.. Det gör så fruktansvärt ont Jag har egen familj att tänka på men allt liksom hamnar bakom.. Jag fungerar inte längre..