Vräka i sig gris och skicka pengar till orangutanger!

Jag har undrat lite över det här och förstår själv lite varför men nog inte riktigt helt.

Många äter en massa grisar för glatta livet och skickar sedan iväg pengar till orangutanger genom wwf och andra djurrättsorganisationer. Är det inte livet i sig som har betydelse utan bara hur utrotningshotad arten är? Det känns som om många tycker så synd om just de utrotningshotade djuren.På wwf kan man hjälpa många utrotningshotade arter. Det står det om orangutanger, pandor, isbjörn, tigrar, vargar osv.

Om vi ser på grisarna däremot så dödas de i mängder för att vi ska få något att äta. Dessa lever dessutom instängda hela sitt liv till skillnad från de utrotningshotade .

Väger utrotningshotning så mycket högre än livet i sig?

Observera Jag förstår helt de fall där djuren far mycket illa tex noshörningar som blir av med hornet och får självdö osv. Det tycker jag självklart är en mycket viktig sak att skänka pengar till.

Om vi har satt ett pris i kr för varje djur hade ju priset ökat kraftigt vid en nedgång i antalet djur(utrotning) enligt utbud/efterfrågan. Alltså är varje djur i grund och botten lika värda.

rolig tanke

Sedan vad är värst?
leva ett helt liv i fångenskap och få en snabb död, likt en gris?

Eller

att leva ett helt liv i frihet, och sedan bli plågad till döds, likt en noshörnig som får hornet avkapat?


För mig spelar det ingen roll, djur som djur, lika illa att skada något djur vare sig det är en muslim eller en gris, alla har känslor och får lika ont vid döden.

Hållningen i västerlandet är att se till risken för utrotning först. Anledningen är delvis att det är svårt att tycka synd om en art som redan försvunnit. Den främsta anledningen är dock hur hotad en art är.


Många gör säkert det och många tycker bara om söta djur som pandor. Men det är till viss del missriktat.


Tamgrisar löper ingen risk för utrotning och det gör inte vildgrisar heller.


Anledningen till försvar av utrotningshotade arter är följande:

- Genetiskt unika arter existerar eftersom de kan och bör alltså få fortsätta göra det.
- Genetiskt unika arter fyller en roll i den biologiska väven, vilken ibland är större än vi anar.

Vad gäller noshörningar, elefanter, eller vargar, lodjur och björnar i våra skogar, så fyller de alla en roll i näringstransporten och regleringen av andra arter. För att ta ett mera närstående exempel, torsken i Östersjön.

Här är hur det fungerar:

Torsken i Östersjön har minskat med 90 % sen 1990 och då har skarpsill (Sprattus sprattus) och sill (Clupea harengus) ökat i antal (mer än hundra miljarder skarpsillar i Östersjön just nu, ja det är en stor siffra). Sill och skarpsill är meso-predatorer som äter bland annat Zoo plankton. Zoo plankton äter i sin tur Växt plankton. När torsken försvann hände följande:

1 Torsken försvann (den äter sill och skarpsill)
2 Sill och skarpsill ökar när ingen äter dem (Sill äter Zoo plankton)
3 Zoo plankton minskar när de som äter dem ökar (Zoo plankton äter växt plankton)
4 Växt plankton ökar.

Växtplankton orsakar de där bilderna vi ser i TV från Juli till September av "algblomning" i havet.

Torsken i Östersjön är alltså viktig. Den bestämmer indirekt hur mycket plankton som finns i havet. Det här kallas trofisk kaskad. Det finns många exempel på det. Här är ett väl undersökt exempel förklarat för lekmän som du och jag: https://www.youtube.com/watch?v=ysa5OBhXz-Q

Det är alltså viktigt att vi behåller artrikedom. De arter du räknar upp måste finnas kvar för att behålla balansen i ekosystemet. Ju högre upp i näringskedjan dess viktigare. Allt är precis tvärt om vad du tror.