Som tonåring stannade jag till vid ett vackert höstlöv på marken. Jag plockade upp det, luktade, försökte avgöra ifall lövet var mörkrött eller lila.
Numera sparkar jag på lövhögen eller bara går förbi, oavsett om jag noterat det vackra eller inte. Jag TÄNKER på vatten, även om jag inte ser vatten.
Att kroppen förfaller är väl ingen nyhet. Det är jag inte heller ute efter. Fast somliga ansikten BLIR vackrare med åren, åtminstone de jag haft spaning på.
Somliga verkar tröttna på sin inredning: tapeter, möbler, inneboende.
Finns det någon objektiv formula angående åldrande?
Här om dagen när jag var ute och gick, så passerade jag en mycket gammal man på gångvägen. Han Stannade, tog upp ett löv....och studerade det noggrant och med ett leende på läpparna.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!