Jag har tänkt mycket kring självmord, både i allmänhet och på ett privat plan. Men jag skulle behöva andras perspektiv på det. Så, vad anser filosofin om en människas medvetna utgång ur livet?
Om jag förstått den antika filosofin (Aristoteles, Platon etc.) rätt skall människan hänge sitt liv åt filosofin. För att detta ska vara möjligt måste kroppen tas hand om och vårdas väl i världen. Då vore det väl mot filosofins allmänna intresse att människor begick självmord. Detta intygar andra jag pratat med kring mina självmordstankar.
Jag själv tänker tidvis annorlunda. Om min kropp (kropp=konkret) dör, då borde väl rimligtvis min själ (själ=abstrakt) uppgå i det som filosofin har som sitt absoluta slutmål. Den abstrakta världen. Men detta är inte möjligt så länge som min själ (med själ menar jag= mitt ''Jag'', min själ, mitt medvetande) är kvar i den konkreta världen. Ty den är det enda hindret för mig att uppgå i den abstrakta världen.
Vore det då inte rimligt att alla som vill hänge sina liv åt det abstrakta >>upphöjda<< livet tar sitt konkreta liv. Det vill säga, är det inte rimligtvis varje rationell människas största önskan att vilja ta sitt liv. En självmedveten människa är ju i allra högsta mån medveten om att det är just det konkreta som blir ett förfall av det inre livet. Exempel på detta? exempelvis är känslan (den abstrakta känslan) redan förfallen när den återges i form av ord (ord som är konkreta) och känslan känner därför ångest över att den inte står i stånd till att uttrycka sig. Kärleken är en sådan känsla, men också hat.
Ett annat exempel på hur det konkreta förhindrar det abstrakta är en kvinnlig modell som jag vill beskriva för er, denna beskrivning är helt påhittad men ändå någonting jag tänkt på länge.
Modellen heter Anna och är ung och fager som få flickor en någonsin beskådat, du är rentav tursam som fått möta hennes ögon en gång i hela ditt liv. Hon är en vacker ung kvinna med ögon som safirer och ett hår som inte ens Picasso eller Vincent Van Gogh skulle kunna återge i sin konst. Mozart skulle inte kunna skriva ett musikaliskt stycke som representerade hennes gudomliga skönhet och Shakespeare skulle inte kunna porträttera henne precis som hon är i sitt manus.
Vid 17 års ålder blir Annas ljuva kropp är uppköpt av en modellagentur som lägger ut bilder på flickor i underkläder i syfte att tjäna pengar. Annas gudomliga skönhet fångas på bild(konkret) och delas flitigt på sociala medier där hon blir ett objekt för män och kvinnor över hela världen. Ett objekt för den sexuella åtrån, ett objekt för ungdomen och ett objekt för exempelvis ett klädmärke. Nu ser alla människor Anna som ett konkret objekt. Men Anna är ju också människa som har ett medvetande och som känner någonting inne i sig själv. En abstraktion finns i Anna. Men sanningen är att numera blir hon inte återspeglad för att vara människa, nej nu blir hon återspeglad som sexobjekt. Det blir hennes sanning. Hon per definition är ett sexobjekt.
Vid 25-års ålder är Anna sliten och hennes ungdom har sinat. Hon får inga arbeten längre som modell, utan en seriös utbildning(på grund av att alla återgav hennes skönhet men aldrig uppmuntrade hennes intellekt) blir hon snart luspank. Hon tvingas kanske prostituera sig för sitt dagliga levebröds sak. Nu när människor har slutat återge hennes sanning i hennes konkreta objektiva form(kroppen) har hon milt sagt hamnat i en identitetskris. Vem är Anna? Många hårda år väntar framöver för henne och hon kan antingen börja gå i terapi, försöka hitta den inre flickan i henne som hon var som barn eller alternativ nummer två: fly verkligheten helt och hållet genom att skjuta in heroin i armen och knulla snuskgubbar för pengar.
Denna hypotetiska kvinna är inte helt otänkbar, jag tror närmare bestämt att det är ett livsöde som många unga kvinnor delar idag. Men strunt samma, detta är ingen tråd för diskussioner kring kvinnors rättigheter. Vad som hände i allt detta var att Anna blev konkret. Hon speglades av världen på ett konkret vis. Sedan skulle hon helt och hållet lita på det konkreta som sin sanning. Men ty denna konkreta sanning förtvinade vid 25-års ålder och hon stod nu helt utan identitet.
Det verkar som att Anna har insett att världen är full av förfall. Ett förfall som innebär att det konkreta förpestat det abstrakta. Vore det inte därmed fördelaktigt om vi och Anna tog våra konkreta och biologiska liv. Den är ju sannerligen vedervärdig och hemsk på alla sätt och vis.
Motargumentet torde vara ''men hur vet du om sanningen finns om du inte kan nå det abstrakta'' Jo, jag förstår det argumentet. Men jag skulle inte vilja leva utan sanningen så då blir slutresultatet för mitt rationella tänkande detsamma. Det finns bara ett val en tänkande människa av vårt moderna tidevarv kan göra för att tjäna det högre syftet. Utföra ett självmord. Vad tror ni?
Om jag förstått den antika filosofin (Aristoteles, Platon etc.) rätt skall människan hänge sitt liv åt filosofin. För att detta ska vara möjligt måste kroppen tas hand om och vårdas väl i världen. Då vore det väl mot filosofins allmänna intresse att människor begick självmord. Detta intygar andra jag pratat med kring mina självmordstankar.
Jag själv tänker tidvis annorlunda. Om min kropp (kropp=konkret) dör, då borde väl rimligtvis min själ (själ=abstrakt) uppgå i det som filosofin har som sitt absoluta slutmål. Den abstrakta världen. Men detta är inte möjligt så länge som min själ (med själ menar jag= mitt ''Jag'', min själ, mitt medvetande) är kvar i den konkreta världen. Ty den är det enda hindret för mig att uppgå i den abstrakta världen.
Vore det då inte rimligt att alla som vill hänge sina liv åt det abstrakta >>upphöjda<< livet tar sitt konkreta liv. Det vill säga, är det inte rimligtvis varje rationell människas största önskan att vilja ta sitt liv. En självmedveten människa är ju i allra högsta mån medveten om att det är just det konkreta som blir ett förfall av det inre livet. Exempel på detta? exempelvis är känslan (den abstrakta känslan) redan förfallen när den återges i form av ord (ord som är konkreta) och känslan känner därför ångest över att den inte står i stånd till att uttrycka sig. Kärleken är en sådan känsla, men också hat.
Ett annat exempel på hur det konkreta förhindrar det abstrakta är en kvinnlig modell som jag vill beskriva för er, denna beskrivning är helt påhittad men ändå någonting jag tänkt på länge.
Modellen heter Anna och är ung och fager som få flickor en någonsin beskådat, du är rentav tursam som fått möta hennes ögon en gång i hela ditt liv. Hon är en vacker ung kvinna med ögon som safirer och ett hår som inte ens Picasso eller Vincent Van Gogh skulle kunna återge i sin konst. Mozart skulle inte kunna skriva ett musikaliskt stycke som representerade hennes gudomliga skönhet och Shakespeare skulle inte kunna porträttera henne precis som hon är i sitt manus.
Vid 17 års ålder blir Annas ljuva kropp är uppköpt av en modellagentur som lägger ut bilder på flickor i underkläder i syfte att tjäna pengar. Annas gudomliga skönhet fångas på bild(konkret) och delas flitigt på sociala medier där hon blir ett objekt för män och kvinnor över hela världen. Ett objekt för den sexuella åtrån, ett objekt för ungdomen och ett objekt för exempelvis ett klädmärke. Nu ser alla människor Anna som ett konkret objekt. Men Anna är ju också människa som har ett medvetande och som känner någonting inne i sig själv. En abstraktion finns i Anna. Men sanningen är att numera blir hon inte återspeglad för att vara människa, nej nu blir hon återspeglad som sexobjekt. Det blir hennes sanning. Hon per definition är ett sexobjekt.
Vid 25-års ålder är Anna sliten och hennes ungdom har sinat. Hon får inga arbeten längre som modell, utan en seriös utbildning(på grund av att alla återgav hennes skönhet men aldrig uppmuntrade hennes intellekt) blir hon snart luspank. Hon tvingas kanske prostituera sig för sitt dagliga levebröds sak. Nu när människor har slutat återge hennes sanning i hennes konkreta objektiva form(kroppen) har hon milt sagt hamnat i en identitetskris. Vem är Anna? Många hårda år väntar framöver för henne och hon kan antingen börja gå i terapi, försöka hitta den inre flickan i henne som hon var som barn eller alternativ nummer två: fly verkligheten helt och hållet genom att skjuta in heroin i armen och knulla snuskgubbar för pengar.
Denna hypotetiska kvinna är inte helt otänkbar, jag tror närmare bestämt att det är ett livsöde som många unga kvinnor delar idag. Men strunt samma, detta är ingen tråd för diskussioner kring kvinnors rättigheter. Vad som hände i allt detta var att Anna blev konkret. Hon speglades av världen på ett konkret vis. Sedan skulle hon helt och hållet lita på det konkreta som sin sanning. Men ty denna konkreta sanning förtvinade vid 25-års ålder och hon stod nu helt utan identitet.
Det verkar som att Anna har insett att världen är full av förfall. Ett förfall som innebär att det konkreta förpestat det abstrakta. Vore det inte därmed fördelaktigt om vi och Anna tog våra konkreta och biologiska liv. Den är ju sannerligen vedervärdig och hemsk på alla sätt och vis.
Motargumentet torde vara ''men hur vet du om sanningen finns om du inte kan nå det abstrakta'' Jo, jag förstår det argumentet. Men jag skulle inte vilja leva utan sanningen så då blir slutresultatet för mitt rationella tänkande detsamma. Det finns bara ett val en tänkande människa av vårt moderna tidevarv kan göra för att tjäna det högre syftet. Utföra ett självmord. Vad tror ni?
