Är våra ögon projektorer?

Mycket tyder på att våra ögon är projektorer snarare än receptorer. Världen, universum, finns i vårt kollektiva medvetande, ingen annanstans. Biocentrism, kvantfysik, eller varför inte Eckart Tolle? - allt mer, både inom vetenskapliga och andliga läror pekar på att vi skapar vår egen verklighet. Medvetandet är inte en produkt av universum, tvärtom, universum är en produkt av vårt medvetande.

Jag köper det, till viss det i alla fall. Ni?

Fysikaliska experiment visar däremot på att de är receptorer. Jag tror att man måste göra skillnad på att skapa verkligheten och skapa verkligheten. Dels har vi den kognitiva, upplevda verkligheten och dels den fysiska verkligheten. Dessa ser jag som två skilda verkligheter. Vi är alla en del av den fysiska verkligheten men den kognitiva, subjektiva verkligheten är den verklighet varje person faktiskt upplever. Det innebär att bara för att vi skapar en kognitiv upplevelse av det fysiska universum så är upplevelsen inte det fysiska universum i sig. Med andra ord är det inga fysiska partiklar som projicerar någonting på det fysiska universum, utan det fysiska universum som projicerar (påverkar) något på det kognitiva (upplevda) universum.

För människor gestaltar sig den fysiska verkligheten endast som stimuli till hjärnan, vilka i sin tur påverkar vår upplevelse av universum. Den upplevelsen är sedan vårt kognitiva universum. Med andra ord "lever vi i en värld skiljd från den fysiska verkligheten" då stimuli till hjärnan inte tycks tolkas på samma sätt av alla människor. Det finns en mån av fel. Ett tolkningsfel i vår perception av den fysiska verkligheten.

Det närmaste en projektion från någons ögon jag kan komma är i en analogi till hur vår kognitiva upplevelse skapas.

Ja.
Många fysiker och neurobiologer menar att det finns en verklighet som är oberoende oss, att universum finns här oavsett om vi tittar eller blundar, och hur mycket vi lyckas ta del av denna verklighet är kognitionsberoende.

Mycket tyder på detta. Neurobiologin är tex full av ord som deficit, impairment, incapacity, inability.
Detta då hjärnskador och missbildningar i hjärnan alltid resulterar i oförmågor och förluster.
Oförmåga att känna igen ansikten, nedsatt inlärningsförmåga, minnesförlust, förlust av finmotorik, oförmåga att behärska sig, dyslexi ect. (Oliver Sacks)

Inte heller är det såpass märkligt egentligen då hjärnan utvecklades som ett verktyg för rumsorientering, från början bestod hjärnan av ljuskänsliga celler som kunde skilja på natt och dag, och allteftersom evolutionen fortlöpte tillkom förmågor som inlärning och minne samt allt annat vi besitter idag.

Det existerar ju flera led: ögat är en receptor, men det vi ser är en av hjärnan projicerad modell, alltså är det vi benämner "öga" och "hjärna" fenomen som existerar inom ramarna för vår egen modell av verkligheten, men som vi tänker oss korresponderar med strukturer i den yttre verkligheten - vilken vi aldrig kommer i kontakt med - som kan omnämnas som tingen i sig.


Ja - och detta är något som torde vara helt uppenbart för den som skänker frågan ett uns av eftertanke. Vi är födda naiva realister (d.v.s. vi upplever att vi interagerar med en yttre, objektiv verklighet; vi har en - vad den finske filosofen och neurovetenskapsmannen Amtto Revonsuo kallar - "out of brain experience"), men kan genom vetenskaplig och filosofisk förståelse inse att det är en omöjlig hållning: världen vi interagerar med är hjärnans egenskapade modell, vilken formats på ett visst sätt genom evolution.

Till yttermera visso är våra koncept som "objektiv" och "subjektiv" även, i min mening, oerhört primitiva, på samma vis som "materialism" och "idealism" skapar en falsk dikotomi, grundad i vårt sätt att tänka kring världen. Vad som existerar kan vi kalla universum och en delmängd av universum är kemiska processer däri ytterligare en delmängd har blivit tillräckligt komplex för att representera en modell av världen - denna kemiska process kallar sig själv "människa". Min poäng är att människans "subjektiva" modell inte är väsensskild universums "objektivitet", utan är en fullt objektiv delmängd däri, på samma sätt som mjukvaran och hårdvaran i en dator - eller olika elementarpartiklar - är likvärdigt "objektiva" delar av samma helhet vilka blott har olik funktionalitet.

PS. Jag var tyvärr tvungen att skriva detta i all hast - om något blev helt tokigt framställt återkommer jag.

I någon mån måste väl ändå tingen i sig vara objektiva, annars skulle de inte kunna vara just tingen i sig, eller? Tingen i sig måste i någon mån vara fristående, oberoende entiteter och således objektiva ting. Är du med på hur jag tänker?

Jag tror att jag är med på vad du menar med vår ingrodda bild av "objektivt" och "subjektivt". Alla ting och upplevelser utgör helheten universum. Vi talar egentligen om en helhet, universum, men har gjort en uppdelning som kanske inte speglar helheten fullt ut. Denna helhet är i sig objektiv. Det finns inga olika sätt att se på helheten universum, universum är det universum är.

Jag tänker såhär: Betrakta alla ting som en mängd, universum. Beståndsdelarna i universum kan då ses som delmängder till denna mängd. Du argumenterar för att alla dessa mängder kan ses som objektiva ting i sig. Jag håller både med och inte med. Delmängder i sig är objektiva i meningen delmängder till universum. Däremot kan en delmängd definieras som {alla subjektiva ting i universum}, vilken per definition endast består av subjektiva ting. I den meningen är delmängden subjektiv.

För att följa upp din tanke om människan som en komplex enhet i universum kan vi definiera mängden {alla delmängder som utgör en människa}. Denna mängd skulle i sin tur innehålla både objektiva och subjektiva delmängder, beroende på vilket perspektiv på objektivitet och subjektivitet du väljer att förhålla dig till.

Sedan kan man röra till det ytterligare. Utifrån den subjektiva betraktarens perspektiv kan dess upplevelse anses objektiv, eftersom det för personen är det enda som personen kan uppleva. Den subjektiva upplevelsen är för den inre betraktaren hos personen oberoende alla andra ting och således objektiv för denna person. För utomstående betraktare i universum är däremot upplevelsen subjektiv, eftersom dessa betraktare inte kan uppleva samma sak som personen själv.

Världen är objektiv rent fysikaliskt, en boll på jordklotet kommer alltid accelereras mot marken enligt Newtons andra lag och ha en reell och absolut hastighet (inom ett givet inertialsystem). Detta är objektiv fakta och går inte att argumentera emot.

Medvetandet däremot är en imaginär projektion av all den information som sinnesreceptorerna stimuleras av, skapad av det centrala nervsystemet. Denna är högst subjektiv, underlydande naturens lagar.

Jag gör det inte.

Det finns inte mycket som tyder på att våra ögon är projektorer snarare än receptorer. Världen, universum, finns inte i vårt kollektiva medvetande nödvändigtvis. Biocentrism, kvantfysik, eller varför inte Eckart Tolle? - de är roliga ord som har tyngd och passar bra att kasta in i ett argument, för varför inte och du är en idiot - allt mindre och mindre, både inom vetenskapliga och andliga läror pekar på att vi skapar vår egen verklighet. Medvetandet är en produkt av universum, och tvärtemot vad new age filosoferna säger, är vårt medvetande en produkt av universum.

Som du ser när jag försöker negera dina påståenden blir de mer gripbara.

Jag köper det, till viss del i alla fall. DU?

Varför skulle de nödvändigtvis behöva vara fristående, oberoende entiteter? Tingen i sig är något som är postulerat a priori i och med det faktum att vi resonerar kausalt och därmed föreställer oss att det nödvändigt existerar en bakomliggande orsak till varför sinnesförnimmelser uppstår.

Vi upplever en tredimensionell verklighet fylld med föremål och en kropp när vi drömmer och tänker att "detta beror på hjärnaktivitet". När vi vaknar tänker vi oss att "det som fanns där när jag drömde var helt avhängigt min upplevelse av det och har nu upphört".

Vi upplever en tredimensionell verklighet när vi är vakna och tänker att "detta beror på ting i sig själva, vilka, filtrerade genom mina sinnesorgan och kognitiva förmåga, skapar detta subjektiva universum". Detta är då en förlängning på resonemanget kring drömvärldens grund i den vakna världens hjärnaktivitet.

Det finns emellertid åtminstone två förklaringsmodeller:

1. Det finns något sådant som ting i sig själva.

2. Begrepp som 'kausalitet', 'regelbundenhet', 'växelverkan mellan elementarpartiklar' etc - vilka är de historier vi berättar för varandra - är, likt begreppen 'Gud', 'högre makter' etc, av oss själva påhittade förklaringsmodeller utan reellt sanningsvärde; det finns inget ting i sig självt, (1) allt uppstår spontant; eller, (2) allt är, i grunden, fullkomligt ovetbart.

För att konkretisera med ett exempel: säg att du sitter i ett Word-dokument på datorn. Detta är hela din verklighet. Kan du utifrån programmets funktioner avgöra huruvida det existerar (1) annan mjukvara, (2) hårdvara som gett upphov till programmet? Nej, allt du känner till är dokumentet och dokumentets verktyg kommer aldrig ge dig kunskap om hur du konstruerar en CPU eller ett kretskort.

Vårt universum - sinnesintryck <-> materia/medvetande; tankar <-> teoretiska modeller för materien/medvetandet - är, i enlighet med analogin, Word-dokumentets innehåll. Märk väl att materien och medvetandet är identiskt: det existerar (i vår upplevelse av världen) ingen materia skild från medvetenhet om materien och inget medvetande utan medvetenhet om något (i.e. materia).


Precis. Min poäng är blott att en dylik uppdelning är en konstruktion som är användbar i vissa sammanhang, men som inte ger en nyanserad bild av någon slags "yttersta sanning". Att någonting är avgränsat (t.ex. Ett sinnesintryck till ett medvetande, en atom till en viss molekyl) innebär inte att det är mindre en del av samma objektiva existens kallad universum.


Den subjektiva upplevelsen är ett objektivt uttryck av universum. Är det subjektivt att natrium- och kloridjoner binder ett salt? Nej, det är en funktion av universum. Är det subjektivt att det mänskliga medvetandet varseblir tankar gällande universum? Nej, det är en funktion av universum.

Ingen funktion av universum existerar någonsin i isolation; "oberoende" är en term som inte applicerar reellt på världen, utan blott konventionellt på den socialt formade makronivån vi använder till vardags - vilken inte innehåller några djupare sanningar av det slag vi här diskuterar.

Jadå, jag köper ts argument. Om ingen finns här och observerar universum så existerar det inte.
Det kommer rent objektivt existera, men jag har svårt att tänka mig att det finns nåt om ingen finns där och upplever det.