SD genomgår en fas av snabb förändring. Många nya sympatisörer och medlemmar - som före 2014 röstade på "7-klövern" har strömmat till. Detta förändrar partiet båd i retorik och politik.
Erik Almqvist tillhör "det gamla SD-gardet" och är därmed en belastning. Partiet måste anpassa sig till sina nytillkomna sympatisörer och medlemmar. De gamla har gjort sitt. De var värdefulla för rörelsen under de många och hårda kampåren, men passar allt sämre in i dagens allt mer mittenorienterade SD.
Även dan gamla SD-retoriken omvandlas. Idag skälls inte tillnärmelsevis så mycket på "PK-media", "MSM" eller "kulturmarxister" som tidigare. Ett nutida riksdagsparti måste nämligen samspela med media för att bli respekterat i samhället. När hörde någon en SD-politiker orera om "blattar" eller "svartskallar" senast? En parlamentarisk politiker lär sig att "sila snacket".
En intressant tendens, som bör specialstuderas, är hur SD-ledningen lyckas med att placera nytillkomna medlemmar på inflytelserika poster i partiet. Detta är en viktig fas i varje politiskt partis förnyelseprocess. En politisk rörelse som i alltför hög grad befolkas av idealister, övertygade gamla ideologer och alltför rutinerade veteraner riskerar förstelning. Ett parti tvingas förr eller senare att bestämma sig - ska man vårda en ideologi eller ska man satsa på framgång och förändring?
Jag misstänker - men vet naturligtvis inte säkert - att SD kommer att förändras avsevärt under de närmaste fem åren. Framgångsrik politik sammanhänger med förmågan till förändring.