Citat:
Ursprungligen postat av
BaronVonHager
Skitprat, du måste verkligen hata barn. Som alla feminister.
De bästa för barnen är föräldrarna. Att föräldrar gör slut pga skitsaker istället för att fixa dem, o introducera plastpappor o plastmammor istället, är att utsätta barnen för stora risker. Av ego skäl.
Plastmammor skadar psykskt ungar som inte är hennes, och plastpappor skadar ofta både psykiskt och fysiskt/sexuellt ungar som inte är hans.
Många stackars barn har farit illa pga feminazisternas iver att splittra upp hetro par och odla myten om att är en relation inte jämt på topp och kvinnan på piedestal så ska kvinna skilja sig, för singelliv är bättre än att kämpa för och fixa relationer där det finns barn. Anser barnhatande feminazister. Som själva inte bör skaffa barn.
En bra poäng.
Feminism uppmanar skilsmässor som om man bytte bil. Är inte allt toppen så ska man skilja sig.
Sen håller jag med dem som påpekar att dåliga förhållanden ska man ju inte behöva leva i.
Men att förhållandet är dåligt beror ofta på att personerna inte försår vad äktenskap handlar om: att kompromissa. Inte att vara lyckliga och kära hela tiden.
Har funderat en del över vad det kommer innebära för framtida generationer med alla splittrade familjer. Förr sågs det som något lite udda med skilda föräldrar men nu är det ju mer vanligt än ovanligt.
Tror det beror på att folk numer inte inser att deras liv faktiskt är begränsade. Man lever inte för evigt. Så de sitter liksom kvinnorna i TS och är 40+ och ensamma. Celibatet i sig tror jag inte är så hemskt
Med det inte sagt att man ska sitta fast i ett hatiskt förhållande. Men att man kan FÖRSÖKA åtminstone att hålla sams.
Jag ser det som ett socialt problem. Det bisarra är att det inte ses som ett sådant längre.
Men jag ser det ungefär som barnaga. Förr sågs det som helt naturligt, numer hamnar man däremot nästan i fängelse för en örfil. Vad gäller att splittra familjer däremot är det "helt okej", fast om du frågar ett barn vad som är värst, en örfil eller den känslomässiga smärtan som en skilsmässa ofta orsakar, så säger de alltid att den känslomässiga smärtan är värst.
Men så bisarr har "humanismen" gjort det västerländska samhället. Barn sätts på piedestaler som små buddhas, att ingen får röra dem eller säga något till dem. Däremot är en skilsmässa inga problem, eller att "mamma måste göra karriär" för hon ska vara duktig feminist.
Men kritiserar man skilsmässokulturen som råder nu... Då är man ju bara "blåst", så att säga. Därav, generation efter generation kommer nu att ägna sig åt denna slit-och-släng-mentalitet.
Vilket är intressant, för det är MIN erfarenhet att de trygga barnen i skolan kom från de trygga (enade) hemmen, medan de barn med problem kom från otrygga och ofta splittrade hem.
Men detta problem är ju något som den svenske medelklassen känner är lite känslig fråga, så om det sägs inte mycket. Istället ger man antidepressiva och ADHD-mediciner osv.
Jag tror den fina svenska medelklassfamiljen istället, som alltid, projicerar sitt dåliga samvete på något som är tillåtet att kritisera: könsroller.
Alltså. OM något får kritiseras så är det könsroller. För att något ska få lov att vara ett problem, så ska det handla om könsroller. En skilsmässa är inget problem hos feministen, det enda som är problemet är ev. kritik efter skilsmässan, och denna kritik ska tolkas som att det beror på könsroller eller strukturellt förtryck. För i slutändan anser feministen att skilsmässa ändå är ganska mycket av en självklarhet med tanke på mannens strukturella onda maskulinitet. Jag känner feminister och de resonerar så.
Jag önskar att alla de som ogenomtänkt kastar ut sin partner och splittrar en familj, såvida inte partnern hatade dem, får leva långa och ensamma liv där de kan tänka genom sitt beteende.
