The Doors

Hade han talanger på flera plan som kunde mäta sig med många andra kulturella förgrundsfigurer. En del av dem som idag hyllas som stora konstnärer har bara lanserats av sina fränder, fast de egentligen är destruktivt sk*t, som Jack Kerouac, Allen Ginsberg, och Charles Bukowski. Men framför allt föredrog Morrison poesi framför rockmusik och han ville hellre ägna sig åt det. Det hade han väl fått lov att göra, tycker jag. Jag tycker bättre om John Cages metamusik än om hans poesi och föredrar om Bob Dylan inte sjunger än om han gör det. Se där en Nobelprisvinnare i litteratur, för sin "poesi"! Men som Cage sade, har man slagit igenom i en roll, han som tonsättare, ska man inte sätta sig på för höga hästar och tro att man ska accepteras även som poet. Detsamma skulle dirigent Esa-Pekka Salonen säga som inte uppskattas särskilt mycket som tonsättare, eller Morrison själv, som hade rollen av "snygg rockikon. Då ska man inte tro att man ska bli litterär.

Jim Morrison var helt klart en stark "kraft" på scen och i medierna och är kulturrelevant. Men jag ägnar mig inte åt honom eller hans produkter utan försöker se honom mer för hans plats i kulturhistorien.

Mest ser jag honom som en bricka och ett offer i ett politiskt spel med Vietnamkriget som primär uppdragsomgivning i utrikespolitiken och de av makten inducerade medborgarrättsrörelserna och andra sociala revolutioner riktade mot ungdomen som primärt slagfält på hemmaplan.

Jag tycker för övrigt att drogromantik och -propaganda är obehagligt och det passar inte min person, helt enkelt.

Så är det också fråga om en viss generation och dess ungdomstid. Jag är också trots allt för ung för att ha nostalgiska minnen av den tiden, musiken och kulturella, generationsanpassade influenser och produkter.

Jag tror inte alls att du är en dum fet trucker, och jag tror inte att sådana personer är vanliga. Jag avskyr föraktet för truckers, de är ofta sundare till sinnet än många andra och jobbar hårdare under långa pass för brödfödan än många andra, vilket de stora truck-kampanjerna i Nordamerika för några år sedan visade för många. En av mina bästa näst-grannar är förresten trucker. Föraktet för truckers misstänker jag beror på anti-vitt hat, förmodligen från — för att uttrycka sig diplomatiskt — "bolsjevikiskt anstrukna" massmedier. Eftersom folk blir så dj-a rädda så fort man skriver om judisk makt.

Ser inga citat...

Några sådana kan jag inte så det får du inga bara för att du kräver det. Leta själv och välj själv några om du gillar dem, om inte ,sk*t i dem och ta till dig något du själv gillar bättre. Dj*la surbobbe.

Det är ju bara löjligt att försöka peka ut Jim Morrison som någon slags "Djup tänkare" när han ju i själva verket "bara" var en frontfigur i ett band, där han spelade rollen som just en "frontfigur/rockstjärna" med arketypisk strålglans nästan.

Så ska man bedöma honom så bedöm honom på rätt sätt.
Som frontfigur, sångare.
Han fick ju rollen som rockstjärna av media, och han tog den till sig till 100%.

Pga av hans rolltolkning har vi idag som arketyp det som vi kallas "Rockstjärna."

Han var definitivt förgrundsfiguren i det.
Vid den tiden fanns det ingen som kunde mäta sig. Inte mIck Jagger, inte John Lennon. Inte Jimi Hendrix.

Bortsett från det så gjorde bandet betydligt mer originell och faktiskt bra, välkomponerad, popmusik som var väldigt längt från det som de flesta gjorde vid den tiden - inklusive de jag nämnde här ovan innan.


Filmen skildrade just detta på ett bra sätt.
Den visad hur Jim Morrison gick från den privatperson han var till att bli denna "Ikon" som födde hela Rockstjärne-hypen.

Självklart är det en riktigt bra film.
Det var säkert 20 år sedan jag såg den sist, och den är fortfarande bra.
Om man inte gillar den, eller Doors musik, då är man fan Max Martin-skadad på riktigt. Och man behöver lägga in sig för en rejäl omställning av både tycke och smak.

Kan inte rockstjärnor ses som osympatiska, eller varför citerar du mig?
Jag såg om filmen ganska nyligen och tycket absolut att den fortfarande är sevärd. Lite påskyndad ibland och gruppens öden och äventyr hade kanske gjort sig bättre i en längre miniserie.

Du inser att detta är ett diskussionsforum va?
Det innebär bla att användare kan tänkas svara på någon annan användares inlägg.
Eller du kanske kände dig påhoppad och lite kränkt?

Angående hur filmen borde ha spelats in, som miniserie eller långfilm, så får du nog ta och tänka på den tid då den spelades in.
Dvs den spelades in i en tid då det fanns en större skillnad i kvalitet mellan miniserie och långfilm.
Särskilt om det skulle vara för TV, då det väl var pretty much unheard of att en topprankad filmskapare skulle "nedlåta sig" till att producera för TV ...

Idag är det annorlunda, som jag hoppas du förstår. Annars får du faktiskt lov att tacka och bocka med tanke på hur jag så frikostigt och generöst valde att dela med mig av mina visdomspärlor till just Dig, av alla.


Filmen var ju heller inte en "Bio-Pic" i traditionell betydelse, utan mer av ett "pretto konstprojekt" där man försökte skildra en slags "allmän mystisk stämning" snarare än att göra något mer dramadokumentär.
Om man vill se en dokumentär så finns det ingen större brist på sådana, om The Doors och Jim Morrison. Detta är en annan sorts film. En film som har större likheter med vanliga spelfilmer än med faktagranskade, socialrealistiska dramadokumentärer.
Här har scenerna byggts upp med utgångspunkt i den närmast mytiska förståelse av Jim Morrison som hans fans hade - av honom.
Han Var, för de flesta av dem, "The Doors," och de övriga bandmedlemmarna hamnade i skymundan - eller fick anta en slags ofrivillig roll som den "Mytiska kör" som höjer upp huvudkaraktären, men själva är mer eller mindre osynliga och identitetslösa.

Det Var ju så Morrison uppfattades. Det har inget med hur tex jag själv ser på saken.
Jag själv tycker istället att bandets betydelse är svårt underskattad. Den musik de skapade när de arrangerade låtarna var ju vad som gav dem den stämning de har - som skiljer sig från nästintill allt annat i den dåtida populärmusiken (även därefter egentligen).

Det var verkligen inte att "bara spela ackord rakt upp och ner".
De tonsatte en "mystisk erfarenhet," snare än "skrev låtar."
Och utan just dessa 3 hade The Doors förmodligen - säkerligen - inte låtit som de gjorde.
Kan du tex ens tänka dig "Riders on the Storm" med vanliga "vispop-ackord"?

Sån musik hamnar i stort sett aldrig på topplistorna, eller når bortom den småskaliga "Pretto-publikens" extremt smala smak.

"The Doors" var verkligen unika, och är fullt ut förtjänta av all den beröm de fått, ända sedan 60-talet.

Men tänk också på detta - hade det inte varit för just Jim Morrison, så hade det helelr aldrig funkat.
Att dessa fyra fanns varandra och var de de var, det var ett sånt där otroligt lyckokast att man undrar hur det ens kunde vara möjligt.

Om Jim Morrison var en skitstövel eller inte är kanske inte direkt något jag ligger vaken om på nätterna. Han gick "All in" i sin karaktär iaf, som en inkarnerad och livs levande Dionysus.
Och han gjorde det bra, tillräckligt bra för att folket skulle acceptera honom som det.

Du svarade med massa självklarheter och eget tyckande i ett saligt ordbajseri, som inte hade mycket med det jag skrev att göra och jag undrade bara därav varför?
Att bandets betydelse är underskattat får stå för dig. I min värld (och troligen de flesta andras) är The Doors extremt välkänt och populärt band. Inte konstigt att deras historia filmatiserats och förhoppningsvis blir det fler versioner i framtiden.
"Visdomspärlor" Klart att TV-serier har annan betydelse idag. Men jag tror, som sagt, att bandets öde och äventyr gjort sig bättre som miniserie, inte att Oliver Stone skulle vara före sin tid och gjort en TV-serie istället för film.
Klart att Jim Morrison var frontfigur i bandet, men likväl hade jag önskat att övriga bandmedlemmar skulle fått mer plats i filmen.

Elvis var väl rockstjärna så det räcker och blir över, med mer utstrålning också än Jim Morrison, eller har jag fel?

Edit:

Elvis live på TV i Ed Sullivan Show 1957

The Doors framför "Light My Fire" 1968

Jim Morrison ser ganska uttråkad ut på scen och han sjunger dåligt.

Som Oscar Wilde skrev i sin bok Dorian Grays porträtt: "when good Americans die they go to Paris". Vet inte om detta gäller alla goda amerikaner, men Jim Morrison är begravd i Paris på kyrkogården Père-Lachaise. Det är även Oscar Wilde, även om han varken är amerikan eller fransman.

Ja, filmen The Doors var något av en besvikelse. Möjligen hade jag för höga förväntningar när den gick upp på bio under det tidiga 90-talet. Har även besökt Père-Lachaise, men det var som tur var inga köer när jag var där.

.

The Door's var det ena av två kaliforniska otroliga 1960talsband. (Beach Boys var det andra). Detta var ju i en tid när en försjutning västerut till Stilla havskusten, av USA's framtid, skedde. Ett nytt land både fysiskt och socialpsykologiskt. Morrison var ju så cool på gränsen till nonchalant och dödsföraktande...och en stor rocklyriker. Det var synd att han inte tog sig fram till 1980talet med livet i behåll. LP'n "LA Woman" visade att Door's hade så mycket kvar att ge lyssnarna.

Nej, det var vi inte, vi som var hippies i slutet av 60-talet/början av 70-talet var definitivt inte töntiga. Vi gjorde i ett svep upp med vuxenvärlden och leftovers från 40- och 50-talet som fortfarande hängde kvar och vi banade väg för en ny generation. Ett paradigmskifte som vi aldrig kommer att se igen. Efter oss kom punken, ett nedköp av sällan skådad magnitud. Skyll inte på mig, jag gjorde så gott jag kunde.