Jag vet inte hur jag ska börja.
Kanske med en ursäkt för allt jag som blir skriven fel, kommer även att blanda in lite engelska.
Jag försöker att vara så neutralt som möjligt, lite svårt med alla emotioner omkring det.
Jag träffade nån från Sverige för några år sen och fell in love. Jag hade ett job som allowed me att jobba varhelst, så jag bara kom till Sverige för att testa hur det skulle vara.
Efter en ganska kort tid var ett barn på väg och då blev frågan om bosituationen lite akutare. När vi pratade med varandra hur vi skulle hantera situationen, tog jag upp min oro över att vi inte känner varandra bra och att jag inte ens vet om jag vill leva i Sverige.
Min partner vägrade att gå in i den diskussionen och sa att jag skulle inte oroa mig om det. Om jag inte ville leva här så är det ingen problem att flytta allihopa, oavsett om vi är fortfarande tillsammans eller inte.
Jag tyckte det var en ganska oreflekterad sak att säga och provade att ignorera den part. Men det gick inte att prata om nått annat, min partner bara höll fast med ideen att „du får bestämma vart vi ska leva“. Jag försökte att prata om det om och om igen, involverade också vänner i diskussionen. Men min partner bara repeated „jag lovar att vi kan flytta om du inte trivs här“ och ställde våran relation on the line by saying „om du inte tror på det jag lovar dig, så är det bättre att vi gör slut här och nu“.
Jag vill understyrka att jag verkligen inte var emot att skaffa barn, så det var absolut inte att det var det enda alternativ till en abort/ensam föralder.
This is getting longer than intended. I shorten it up:
Två år senare började jag att bringa upp topic att flytta. Min partner ville vänta med diskussionen flera gånger med vad jag tycker var vettiga argumenter, så jag gick med på det (totalt två år till). Men nu orkar jag inte längre och nu vägrar min partner allt diskussion och har bestämmt sig att „jag och barnen kommer i alla fall leva i Sverige. Och det är löjligt om du tror att jag skulle flytta bara för att jag lovade det“.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Funderade länge att posta det här under "Juridik", men hoppar verkligen att vi kan hitta en annan lösning (även om jag nästan gav upp på det). Jag har ingen aning vem (eller vilken institution) jag skulle vända mig till? En parterapeft? Familjrådgivning?
Från ett moralisk ståndpunkt tycker jag att det är självklart „bindande“, men ändå: hur ser det juridiskt ut?
P.s.
Om nån funderar över „barnperspektivet“:
Vi är båda överens att barnen skulle inte har det minsta problem att flytta. Jag kommer från ett medeleuropeisk land, vi har båda bra ekonomi, båda (!) våra familjer bor i närheten av min hemstad (min sambos familj flyttade dit från Sverige för länge sen), ingen familj alls i Sverige. Våra barn har lived ca. halva sitt liv där (gick även på förskola där), men var alltid bosatt i Sverige.
Kanske med en ursäkt för allt jag som blir skriven fel, kommer även att blanda in lite engelska.
Jag försöker att vara så neutralt som möjligt, lite svårt med alla emotioner omkring det.
Jag träffade nån från Sverige för några år sen och fell in love. Jag hade ett job som allowed me att jobba varhelst, så jag bara kom till Sverige för att testa hur det skulle vara.
Efter en ganska kort tid var ett barn på väg och då blev frågan om bosituationen lite akutare. När vi pratade med varandra hur vi skulle hantera situationen, tog jag upp min oro över att vi inte känner varandra bra och att jag inte ens vet om jag vill leva i Sverige.
Min partner vägrade att gå in i den diskussionen och sa att jag skulle inte oroa mig om det. Om jag inte ville leva här så är det ingen problem att flytta allihopa, oavsett om vi är fortfarande tillsammans eller inte.
Jag tyckte det var en ganska oreflekterad sak att säga och provade att ignorera den part. Men det gick inte att prata om nått annat, min partner bara höll fast med ideen att „du får bestämma vart vi ska leva“. Jag försökte att prata om det om och om igen, involverade också vänner i diskussionen. Men min partner bara repeated „jag lovar att vi kan flytta om du inte trivs här“ och ställde våran relation on the line by saying „om du inte tror på det jag lovar dig, så är det bättre att vi gör slut här och nu“.
Jag vill understyrka att jag verkligen inte var emot att skaffa barn, så det var absolut inte att det var det enda alternativ till en abort/ensam föralder.
This is getting longer than intended. I shorten it up:
Två år senare började jag att bringa upp topic att flytta. Min partner ville vänta med diskussionen flera gånger med vad jag tycker var vettiga argumenter, så jag gick med på det (totalt två år till). Men nu orkar jag inte längre och nu vägrar min partner allt diskussion och har bestämmt sig att „jag och barnen kommer i alla fall leva i Sverige. Och det är löjligt om du tror att jag skulle flytta bara för att jag lovade det“.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Funderade länge att posta det här under "Juridik", men hoppar verkligen att vi kan hitta en annan lösning (även om jag nästan gav upp på det). Jag har ingen aning vem (eller vilken institution) jag skulle vända mig till? En parterapeft? Familjrådgivning?
Från ett moralisk ståndpunkt tycker jag att det är självklart „bindande“, men ändå: hur ser det juridiskt ut?
P.s.
Om nån funderar över „barnperspektivet“:
Vi är båda överens att barnen skulle inte har det minsta problem att flytta. Jag kommer från ett medeleuropeisk land, vi har båda bra ekonomi, båda (!) våra familjer bor i närheten av min hemstad (min sambos familj flyttade dit från Sverige för länge sen), ingen familj alls i Sverige. Våra barn har lived ca. halva sitt liv där (gick även på förskola där), men var alltid bosatt i Sverige.
).
