Sonderkommando - hur många överlevde?

Den omskrivne Filip Müller lär ju enligt egen utsago ha bevittnat "gaskammarskräcken", men:

http://www.codoh.com/found/fndwitness.html
http://www.vho.org/GB/Journals/JHR/11/2/Aynat177-206.html
http://www.ihr.org/jhr/v11/v11p177_Aynat.html

Gideon Greifs ” ”Wir weinten tränenlos...” : Augenzeugenberichte des jüdischen ‚Sonderkommandos’ in Auschwitz („ „Vi grät utan tårar...“ : Ögonvittnesmål från det judiska ‚Sonderkommandot’ i Auschwitz) publicerades 1995 (jag har 2.a utg. från 1999). Större delen av dess 380 sidor upptas av Greifs mödosamma redigering (tillrättaläggande) av långdragna intervjuer med sju grova gamla lögnare i Israel, som (alla utom Shlomo Dragon) först åtskilliga decennier efter kriget började ”vittna” om sin tid ”i gaskammarna” och hur de ”mirakulöst” överlevde tjänsten som liksläpare. Die Zeit påstår i baksidestexten att Vi grät utan tårar... är det viktigaste autentiska dokumentet från senare år och ”det definitva svaret till förintelseförnekarna” (eindeutige Antwort an die Holocaust-Leugner)...men i själva verket rör det sig om ett slags moderna martyrsagor och helgonlegender om ”vår tids Messias”, ”det judiska folket”, berättat av mytomaner som av solidaritet med sin stam och tro (och lust att göra sig märkvärdiga) torftigt, förnuftsstridigt, naturlagsvidrigt och utan minsta dokumentära eller arkeologiska stöd för sina påhitt fabulerar om ”the hoax of the 20th century”, alltså ”gasningen av miljontals judar”.

Jag har gjort mängder med markeringar i texten men har alltså förgäves sökt efter minsta trovärdiga fakta som håller för en kritisk granskning: vad boken representerar är något såväl sorgligt som kusligt, nämligen den skygga vördnad inför pseudo-religiösa osanningar upphöjda till historiskt faktiska dogmer som den ”officiella” Holocausttron kräver av en politiskt och andligt förlamad samtid.

Greif är naturligtvis djupt Shoahtroende, men hans frågor är till en viss grad sakliga och logiska, korthuggna och uppföljande – dock med det givna förbehållet att syftet med de redigerade intervjuerna är att styrka tesen om ”gaskammarna” och att han genast backar eller väjer inför sådant som skulle blottställa intervjuobjektens eländiga amsagor, eller sådant som tycks väcka vissa av herrarnas vrede (dvs. minsta subjektivt upplevda ifrågasättande, särskilt om det har moraliska implikationer...)
Jag ska i senare inlägg sammanfatta de viktigaste (hopplöst motstridiga och ofta absurt komiska) yttrandena av Josef Sackar, Abraham och Shlomo Dragon, Jaacov Gabai, Eliezer Eisenschmidt, Shaul Chasan och Leon Cohen.

Josef Sackar, född i Grekland 1924, sägs ha ett konstant vänligt leende vad han än berättar om för hemskheter från Birkenau, men drabbas dock av upprördhet och raseri när Greif ställer frågan om han inte bidragit till ”bedrägeriet om duschar och desinfektion” genom att inte ”säga sanningen till de dödsdömda” (”då hade man äventyrat sitt eget liv”, bedyrar Sackar, som i texten får en officiell ursäkt av Greif, som känner med sig att han gjort Sackar orätt genom att ställa en så oförsynt fråga...”Entschuldigung, Josef!” ).

Alla fyra syskon Sackar överlevde ”Förintelsen” och bosatte sig i Israel. Före transporten till Auschwitz i april 1944 visste dessa grekiska judar inget om några KZ-läger, hade inte heller hört några rykten (”Wir wussten nichts und hörten auch nichts”). I Agrinion berövades judarna pengar, smycken och värdesaker av ”grekiska kollaboratörer”. Väl i Auschwitz tillbringade Sackar tre veckor i karantän i BIII-barackerna, och från dag ett i lägret kände han sig säker på att han skulle överleva.

s.77: Sonderkommandots Kapos hade tjänstgjort på den posten i ett eller ett och ett halvt år och instruerade de nytillkomna om vad de skulle säga åt ”gasningsoffren”.

s.84-85: Hans ”vänner och kollegor” sökte efter smycken bland de efterlämnade kläderna, men inte han.

s.86-87: Förhållandena i hans barack var utomordentliga (”ausgezeichnet”), han nämner särskilt badmöjligheter och toaletter. Maten fanns det inget att klaga på. Enligt Sackar tjänstgjorde Sonderkommandot i ”normala, civila kläder”.

s.89: Ingen separation av kvinnor och män i ”gaskammarna”.

s.91: Alla lugnande ord om desinfektion var lögn: ”Alles war Lüge, was wir sagten”.
Nja, det är väl snarare så att det är en sammanfattning av dessa självutnämnda Sonderkommandomedlemmars ”vittnesmål” i Greifs legendsamling?

s.95: ”På gaskammarens golv såg man något som påminde om små kiselstenar eller små tärningar – resterna av gastärningarna (gaskuberna) [die Reste der Gaswürfel], och mängder av kroppar, i ett lager en meter högt, som fallit på varandra.”

s.96: ”Det hände ofta att värmen från gasen hade fått huden att lösas upp...Ibland hade gasen fått hela huden att skalas bort från kroppen.”

s.97: ”Att tömma en gaskammare tog flera timmar, om den var till hälften full.”

s.98: Där fanns en hiss, ”rätt stor: den måste ju rymma åtminstone femton till tjugo lik.”

s.100: ”I ugnen var elden så het att liken genast förbrändes och man ständigt kunde skjuta in nya (Im Ofen war das Feuer so heiss, dass die Leichen sofort verbrannten und man ständig neue Leichen nachschieben konnte.)” Vissa dagar kremerades upp mot 20.000 lik.

s.103: Vid upplösningen av lägret inför den sovjetiska offensiven samlade tyskarna fångarna på appellplatsen och frågade illistigt vilka som arbetat inom Sonderkommandot, så de skulle kunna likvideras; men Sackar och hans kollegor blandade sig med övriga fångar, ingen ville tillstå att han arbetat ”i gaskammarna”. Sackar deltog sedan i evakueringsmarschen från Auschwitz och berättade inte (så vitt man kan utläsa av texten) förrän 1985 (”Es gab niemanden, dem ich etwas hätte erzählen können”, ”det fanns ingen som jag kunde berätta något för”).

Sammanfattningsvis: Sackar svamlar och tramsar, liksom de övriga av Greif intervjuade skulle han i en rättegång med normal västerländsk praxis vad gäller utfrågning och korsförhör förstås ha kollapsat fullständigt, likt Arnold Friedman i den första Zünderlrättegången 1985.

Sackars version stämmer rätt bra med både nazisters och övriga SK:s.
"Utfrågning och korsförhör"? Det är inte SK:s som är på de anklagades bänk. Åtal av vittnen förekommer oftast inte i en rättsstat.

Man behöver inte åtala någon i en rättegång för att ha rätt att korsförhöra.
Om jag anklagar dig och Pekka Langer för att ha bedrivit en gotisk snuffbordell
i Fittja, och skulle få till stånd ett åtal, så har din försvarare rätt (och goda skäl ) att korsförhöra de "vittnen" som påstår att de sett obeskrivliga och naturvidriga saker försiggå där. Denna praxis tillämpades inte gentemot de "judiska gaskammarvittnena" under skådeprocesserna efter kriget, inte i Sovjetunionen, inte i Nürnbergrättegången, inte i Polen, inte i Österrike, inte i DDR eller BRD.

Jaacov Gabai, född 1912 i Grekland, deklarerar fräckt att: ”Jag har med egna ögon sett miljontals judar mördas!” Auschwitz har dock aldrig hemsökt hans nattliga drömmar, och Gideon Greif förmodar att det är Härskarornas Herre själv som varit hänsynsfull mot Jaacov och inte velat såra honom i onödan...
På s.191-92 berättas om det prvilegierade liv familjen Gabai levde först i Saloniki och därefter i Aten; som italienska medborgare (fadern var italiensk jude) enrollerades de inte till tvångsarbete, man han såg hur andra stackars judar tvingades bygga vägar och lägga järnvägsräls.

s.193: 11:e april anlände Gabai med tåg till Auschwitz. Han påstår att alla icke arbetsföra genast brändes upp i Birkenau (”Dort wurden sie gleich verbrannt”).

s.194: I Grekland hade han hört rykten om arbetsläger för judar i Ukraina. I Birkenau tillbringade han en knapp månad i karantän, och hävdar att om någon hade visat sjukdomssymptom där skulle de alla ha dödats.

s.195-96: Jaacov Kaminski var hans Kapo, ”ein ganz wundervoller Mann”. 100 Sonderkommandos bodde enligt Gabai i Krema I, 100 i Krema II, och inte mindre än 750 i Krema III och IV. Gabai hävdar att hans arbetsuppgift var att lägga lik på en bår och med en järnstång sedan stöta in kadavren i ugnarna, som tycks ha haft en mirakulös effektivitet.
Gabai slänger in fångorkestern och kvinnokören som makabert ackompanjemang till sina fabler.

s.197: 24.000 ungerska judar brändes varje dag...Gabai påstår att det delvis skedde i ”bunkrarna”, vilket är hans benämning på massgravar som påstås ha varit belägna ”bredvid Saunabyggnaden i skogen, mittemot Krema III och IV”. Den gamla sagan om ”kroppsfettet som bränsle” återanvänds.

s.198: En genuin martyrlegend! En viss Menachem Litschi, enligt Gabai medlem av Sonderkommandot, påstås den 18:e maj 1944 ha kastat sig ner i ett ”brinnande dike” tillsammans med ett judiskt lik som han just släpat dit. En ”tysk fältväbel” vid namn Grünberg ska i det läget av barmhärtighet ha skjutit Litschi (”damit er keine Schmerzen leiden musste”).
En eller två månader därefter kommer så, enligt Gabai, en ”tysk soldat” till ”Sonderkommando II” och frågar om någon ”vet något om fallet Menachem?” Gabai anmälde sig, togs till ett kontor och skulle på franska berätta vad han visste. Men det stod klart för honom (genom vilken absurd logik?) att han absolut inte kunde säga som det var, att Menachem tagit livet av sig, utan han var tvungen att säga att det var en olycka. ”Varför?” frågar Gideon Greif. ”Annars hade man genast tagit livet av mig också”, svarar Gabai.

s.200: Gabai säger att ”lägerkommendanten” gav SS-läkare olika procentsatser inför varje judetransport (”I dag ska vi spara 10 eller 20 eller 30 procent”), och ibland selekterades det inte alls, utan hela transporten ”brändes upp”. Vidare tycks det egentligen inte ha varit någon ”selektion” med ledning av vilka som kunde anses arbetsföra osv., utan endast en rent mekanisk och slumpmässig sortering enligt dessa påstådda procentsatser: ”Die Selektion wurde ohne irgendwelche Kriterien ausgeführt.”

s.201-202: Gabai fastslår att ingen kommunikation ägde rum med de tilltänkta ”gasningsoffren”. I nästa sekund hävdar han dock att den allra sista laddningen med ”gasjudar”, den 31:a oktober 1944, innehöll två kusiner med vilka han småpratade (skvallrade) (”schwätzte”) två timmar i ”omklädningsrummet invid gaskammaren”.
Eftersom de ombads klä av sig och mottog ett täcke var, bröd och margarin, så visste han att de var dödsdömda...Gabai tog enligt egen utsago med sig kusinerna in i gaskammaren och visade dem var de skulle stå (”just där gasen strömmade in”, ”genau dorthin, wo das Gas einströmte”) så att de inte behövde lida ett enda ögonblick, och fick då beröm av den närvarande SS-mannen för sitt stora mod: ”Alle Achtung, du hast eine Menge Mut!”:smart:
I denna sista transport med dödsdömda sägs även tio bekanta och anhöriga ha ingått, som förunnades individuell kremering, fick askan lagd i askar som begravdes med namn och födelsedatum, och även fick Kaddishbönen läst över sig.

s.203: Den mytomspunne demonen med porslinsöga, Unterscharführer Moll, som dömdes till döden i Dachaurättegången i december 1945, får här figurera i en populär legend om hur han egenhändigt likviderade 250 invalidjudar, först med en järnstång, därefter med ett gevär.
En av de som väntar på avrättning bad enligt Gabai om tillåtelse att få sjunga valsmusiken från ”Blauen Donau” medan han väntade på sin tur, och det hade den djävulskt lurige Moll inget emot, utan deklarerade att han bara tyckte det var kul att få dödandet ackompanjerat av lite musik. ”Und er sang, ”Lalalalala”, und Moll erschoss alle, bis die Reihe an den Sänger kam. Die letzte Kugel traf ihn. Schluss.“

Fortsättning av föregående inlägg:

s.204: Till och med partisaner gick in „i gasen“ „fromma som lamm“. Och vad ska man tro om sagan om de150 flickorna som lekte och sjöng i krematoriet, fördes därifrån oskadda, fick i uppdrag att skicka vilseledande optimistiska vykort till de hemmavarande och sedan fördes tillbaka för att ”gasas” igen ett par dagar senare? Eller storyn om den vackra ungerska judinnan med ett nyfött spädbarn som sitter med Sonderkommandot och en holländsk SS-man i krematoriet och äter och röker och pratar några timmar och sedan får välja om hon själv eller barnet ska likvideras först?

s.206-207: Fyra glastäckta och av järngaller täckta öppningar i taket till ”gaskammaren”, genom samtliga fyra introducerades gas när en massavlivning skulle äga rum. Gasen ”spred sig blåaktig” (”breitete sich blau aus”). Hissen rymde tio lik. Liken var enormt blodiga, blodkärlen sprängdes (brast) genom gasens inverkan (”die Blutgefässe platzten infolge der Gaseinwirkung”).

s.208: Liken spolades av innan de hamnade i ugnarna, som tydligen inte eldades med koks utan med träbjälkar och likfett (”Holzbalken und Leichenfett”). Fyra kroppar samtidigt i varje ugnslucka, en halvtimme per kremering, 60 kroppar per halvtimme i Krema II.

s.209: Rökpelaren från krematorieskorstenen var 17 meter hög. Ugnarna laddades helst med två kvinnor på sidorna och ett par män i mitten, eftersom kvinnokropparna innehöll mer fett. Sju åtta barn kunde brännas på samma gång.

s.210: Hanteringen av tandguldet tycks ha skett utan någon kontroll, då och då kom en ”major” eller ”överstelöjtnant” och plockade åt sig vad de ville ur en behållare som var en kubikmeter stor.

s.211: Sonderkommandot förfogade över mängder med pengar och guld, korv och sprit och allt de ville ha. Utan sprit var arbetet omöjligt (”Ohne Trinken ging das nicht”).

s.212: Ibland bjöd Sonderkommandot vakterna i bevakningstornen på köttsoppa. Drickande var inget tyskarna invände mot: ”Wir hatten die Erlaubnis zum Alkoholgenuss, alles was wir nur wollten”.

s.213: På kvällarna mycket sång och musik, ätande och drickande. Duschmöjligheter i krematoriet, där de sov i egna rum (”in eigenen Zimmern”) på övervåningen. Varje söndag till Saunan för desinfektion.

s.214: Torahrullar och böneböcker plockades fram till Yom Kippur. Gabai hade tillåtelse att träffa sin hustru i kvinnolägret var fjortonde dag, i samband med desinfektion av sängkläder.

s.217: Kontinuerlig kontakt med de tyska vakterna, ”med dem var det aldrig några problem”.
De sägs ha varit ”ein guter Kerl” (SS-mannen från Holland) och ”ein guter Mann” (en något äldre tysk). Vakterna betedde sig anständigt gentemot Sonderkommandot: ”De visste att de inte fick slå Sonderkommandofångarna, för dessa levde inte länge”.

s.219: Kapon Kaminski fick enligt Gabai ett snöpligt slut, fast ”tyskarna alltid litade på honom och sade: ”Vad Jaacov säger, det stämmer.”” Men en afton var det en ”gemen Oberfeldwebel” som på appellplatsen plötsligt tillkännagav: ”Jetzt machen wir Gymnastik.”
Kaminski var modig, satte sig mitt på appellplatsen och frågade: ”Varför ska vi göra gymnastik? Om Sonderkommandot gjort något fel så är jag ansvarig och är beredd att ta straffet här och nu.” Då blev tysken nervös och befallde: ”Då får du göra gymnastik!”
Och under nästföljande natt gjorde man slut på Jaacov Kaminski (”In der Nacht haben Sie mit Jaacov Kaminski schluss gemacht”.”
I karantänen fanns en Kapo vid namn Paulus. Gabai kallar honom ”ett riktigt as”, och påstår att han sagt åt Paulus att han skulle slakta honom levande, om han bara någon dag kunde lägga händerna på honom. (”Ich sagte ihm damals, dass ich ihn bei lebendigen Leib abschlachten werde, wenn ich ihn nur eines Tages in die Hände bekäme“.)

s.220: SS-mannen från Holland var „en kamrat, en vän“ som rentav gav Sonderkommandomedlemmarna sina vapen och sade „Nimm, kannst spielen.“ (ung.”Ta dem och lek lite med dem”.) Ukrainarna var fasansfulla, ingen kunde sprida mer skräck än dem.
Men på nätterna kunde Sonderkommandot sjunga av hjärtans lust, och spela gitarr och mandolin.
Och i juli 1944 kom Eichmann på besök, ”detta as, denna son av en hynda”, som Gabai säger.
Han krävde att krematoriepersonalen skulle stoppa in ytterligare två lik i ugnsluckan, så där totalt brann sex kroppar

s.227: Vid upplösningen av lägret lyckades Gabai och hans muntra vänner i Sonderkommandot obemärkt blanda sig med den övriga fångpopulationen och evakuerades västerut.

s.230: Även hans hustru överlevde ”Förintelsen i Auschwitz”.

s.232: Gabai påstår att hans bror, bosatt i USA, också arbetade i Sonderkommandot, men brodern vill inte tala om det.

Sammanfattningsvis: Jaacov Gabai är en infantil mytoman, som skändligen ljuger, i trygg förvissning om att hans ”lidande” ger honom rätt till det och får honom att bli trodd av alla ”finkänsliga och väluppfostrade” (läs: väl indoktrinerade) . Var och en som rakt av tror på hans yranden har allvarliga problem med att tillämpa ett kyligt, nyktert, vuxet kritiskt tänkande.

Föreställer du dig att det var ett ädelt arbete, något folk köade för att berätta? Att de medverkat till att kremera och begrava tusentals mördade människor? I själva verket är kapos och SK skydda som pesten i det judiska samhället. Det finns INGEN sympati för kapos att hämta där. De var värre än nazister i ögonen på de intagna.
För övrigt har detta vittnesmål en rätt stor överensstämmelse med den stora bilden.

Ingen av de i boken intervjuade påstår sig ha varit Kapos. Ingen av dem uttrycker någon ånger, all skuld i deras sjuka lögnvärld faller på tyskar och ukrainare, och i viss mån på polacker och "resten av världen, som inte gjorde något". Synen i det judiska samfundet på lögnare som var beredda att "ta på sig ansvaret" för att ha varit "gaskammarjobbare" förändrades markant när Yad Vashem på 80-och 90-talet gick ut och sökte "ögonvittnen" att desperat bekämpa Faurisson och revisionisterna med. De ansåg att någon måste ta på sig skitjobbet att "vittna", men det var ju förargligt att de lärde sig den enkla utantilläxan så fruktansvärt dåligt, så att deras "vittnesmål" (grova och skändliga lögner) rämnar i fogarna p.g.a. otaliga absurditeter. De hade en mall att utgå från, typ Taubers, Vrbas och Müllers tidiga "vittnesmål"...men de går inte i land med den enkla uppgiften att någorlunda "överensstämma" med de tidigare berättelserna - alldeles bortsett från att det inte finns något dokument eller något tekniskt bevis som styrker någon självutnämnd Sonderkommandojudes befängda uppgifter.

Abraham och Shlomo Dragon, födda och uppväxta i den polska staden Zuromin.
Shlomo kallade sig tidigare Szlama och gjorde ett spektakel av sig i Ertl-Dejaco-rättegången i Wien 1972, där de SS-män och ingenjörer som byggt bårhuslokalerna (”gaskammarna”) frikändes.

s.117: De anlände till Auschwitz den 7.e december 1942.

s.120: Den allestädesnärvarande SS-mannen Moll försökte ”förvirra” de nyanlända genom att påstå att han sökte friska och starka arbetare till gummifabriken. Bröderna hävdar bestämt att ”hela det förra Sonderkommandot” då likviderats (något Sonderkommando med de uppgifter dessa skojare påstår har av allt att döma förstås aldrig någonsin existerat).

s.124: ”Redan under de första dagarna hade man sagt oss, att judar brändes i lägret.”

s.125: "Gaskammaren" doldes i ett litet bondhus med halmtak. När dörren öppnades visade det sig att huset var fullproppat med judiska lik. Fönstren var ”tillslutna med stenar” (”mit Steinen verschlossen”). En skylt med ”Achtung, Hochspannung! Lebensgefahr!” Abraham Dragon såg inte detta, han var endast sysselsatt med klädsortering.

s.128: Trollet Molls bestialiska grymhet mot spädbarn, och hans vidunderliga kroppskrafter.

s.129: ”Gaskammargolvet” sköljdes med vatten, sågspån lades ut, väggarna vitmenades (eller vitmålades).

s.133-34: Shlomo skar sig under ”den första arbetsdagen” medvetet i armen med en trasig flaska och förkunnade att han inte kunde fortsätta arbeta. Alla lik ”var i hans ålder” och han kände att allting var honom likgiltigt.

s.136: En lyckad strejkaktion i ”Förintelselägret” : En vakt slog en fånge, Sonderkommandofångarna vägrade fortsätta arbeta – en SS-officer gav löftet att de inte skulle behöva tåla några slag och gav dem utökade livsmedelsransoner.

s.137: De sjuka och svaga i Sonderkommandot likviderades inte, utan fick Stubendienst, alltså uppdraget att städa, bädda, hämta mat till baracken och bära tillbaka bestick och tallrikar till centralköket. Shlomo krävde att Abraham också skulle få Stubendienst, och fick sin vilja fram.

s.140: ”Tyskarna var rädda för Sonderkommandot – vi var ’laglösa’(’gesetzlos’)”.:shoot2:

s.141: Stubendienst innebar en väldig massa sysslolöshet. De satt helt enkelt och babblade (pladdrade) med varandra för att få tiden att gå ("Wir sassen im Block und schwätzten miteinander".)

s.143: 200 Sonderkommandomedlemmar skulle fraktas till Lublin. Abraham blev sjuk och förbjöds följa med, varpå han krävde att även Shlomo skulle få stanna i Birkenau. Naturligtvis var hans vilja lag - och det räddade deras liv, eftersom de perfida tyskarna på något sätt ("irgendwie - ich weiss es nicht genau") ledde in gas i järnvägsvagnen där Sonderkommandot fraktades och bragte dem om livet.

(fortsättning på bröderna Dragons hopfantiserade äventyr följer.)

Fortsättning av föregående inlägg:

s.144-46: Fram mot sommaren 1944 påstår de båda rackarna att de placerades i Krema III: ”Ingen kunde anat att det var ett krematorium” (genom att betrakta byggnaden utifrån).

s.150-151: Sonderkommandot fick inte komma i kontakt med dem som skulle ”gasas”. Först fördes kvinnorna in, därefter männen.

s.153: Gasen introducerades genom öppningar på sidan av byggnaden: ”man ville förstås inte att vi skulle se, men en gång såg jag det”.

s.156: I Dragonbrödernas värld tog en kremering 15-20 minuter.

s.157: Shlomo säger att han fram till maj 1944 (när upphörde Stubendienstuppdraget i så fall?) utförde trädgårdsarbete, högg ved och körde koks i närheten av krema IV.

s.159: Den ”förskräckligt rike” franske juden Daniel i Sonderkommandot mutade en SS-man och försökte fly: både Daniel och SS-mannen avrättades. Abraham sårades under det påstådda ”upproret” (sköts i foten), och sändes till sjukstugan för rehabilitering.

s.160: Nya övermänskliga illdåd av monstret Moll, bl.a. stoppar han in huvudet på en levande fånge i den brinnande krematorieugnen innan han tvingar honom att springa mot elstängslet.

s.164: Rapportführer Schillingers snöpliga död: en variant på legenden om den judiska kvinnan som greppar en SS-mans vapen och dödar honom, denna gång tar damen i fråga (”en skådespelerska”) av sig bysthållaren med sådan schvung att Schillinger tappar vapnet.

s.165: Bröderna är med och bär ett antal klentrogna invalidjudar till krematoriet; de burna vägrar tro på brödernas framviskade dödsbud.

s.167: Shlomo avslöjar att det var han som på våren 1945 hittade Salman Gradowskis ”Megiloth Auschwitz”, den ”heliga (och saligt omtöcknade) skrift” som begravts i ett aluminiumkärl vid ett krematorium.

s.169: Nya ”mirakulösa” räddningar från avlivningar av Sonderkommandopersonal; tack vare att bröderna hade Stubendienst klarade de sig även ur dessa prövningar.

s.178-79: Bröderna överlevde förstås också ”upproret” och avrättningarna som påstås ha ägt rum efter det: Abraham på sjukstugan, Shlomo gömd bakom en vedtrave (Henryk Tauber påstås av Shlomo ha gömt sig i själva krematorieskorstenen... ) Abraham talar om en ”selektion” på lasarettet. När han ”avslöjade” för tyskarna att han tillhörde Sonderkommandot, fick han till svar: ”Du stannar här.”

s.180-88: En ytterst förvirrad redogörelse för evakueringen och varför de, som ”vittnen till massgasning av miljoner judar”, tilläts leva; Abraham hamnade på Mauthausens hospital, Shlomo rymde ”mirakulöst” från marschkolonnen. Logiska kullerbyttor, bedyrande av egen oskuld, hatkänslor mot polacker, och tyskarna är värda de strängaste straff. Men hav tröst, och Shema Israel: ”Die Tatsache, dass mein Bruder und ich noch leben, ist die beste Rache an den Mördern.” („Det faktum att min bror och jag fortfarande lever är den bästa hämnden på mördarna.”)

Sammanfattningsvis: Bröderna Dragon, där Shlomo är den drivande mytomanen, är vulgära, hatfyllda lögnare. Deras tjat hör hemma på en demensanstalt, och inslaget av självförhärligande pojkboksäventyr är också så typiskt och pinsamt för denna kategori ”vittnen” (jämför ex.vis Jankiel Wierniks ofrivilligt komiska Ett år i Treblinka eller den avslöjade bolsjeviklögnaren och f.d. politruken "Martin Grays" I namn av de mina).

Kapos och SK är lika hatade. Det var grupper som sålde ut sina medmänniskor för extra förmåner. Sådana finns överallt, men jag vet inte om jag personligen kan klandra alla som faller för mutor under hot.
Du har läst väldigt lite historia om du tror att det är en ära att vara fd SK, och dessa skulle vara hjältar någonstans. Folk har BARA att förlora på att berätta om något sånt här. Det är precis som att ställa sig på ett dagis och skrika att du är pedofil.


Det är vittnespsykologi vi är inne på nu. Av det dussinet personer som såg Palmemordet finns det 10 historier. Men den stora bilden är oförändrad.

Varför fick dom mat innan de skulle dödas?

Jag passar den frågan vidare till bolt. Naturligtvis är det ett absurt påstående, "de fick klä av sig, ta emot ett täcke var, bröd, margarin, därför förstod jag att de var vigda åt döden" ("Man kannte doch die Zeichen, nach den deutschen Regeln, dass jemand zum Tode bestimmt war. Wenn er sich ausziehen musste, man ihm eine Decke, Brot und etwas Margarine gab, dann warf man ihn nachher ins Krematorium.")

bolt: Skillnaden mellan exempelvis Palmemordet och "Auschwitz gaskammare" är att det ena är en faktiskt konstaterbar händelse (där finns forensiska bevis, obduktionsprotokoll, man kan fastslå vad som orsakade döden och omständigheterna i detalj rörande offrets whereabouts), medan man i det andra inte har någonting alls annat än barnsliga amsagor av några hatiskt hämndlystna judar och en handfull fåordiga "medgivanden" av demoraliserade, hotade och misshandlade SS-män.