Hjärnans självbelåtenhet

En vanlig tanke är att 'du' är som mest lokaliserad någonstans bakom ögonen.

Det är där du hör, där du ser, där du känner doft och smak, där du 'tänker'.

Magen ses som en slags motor, vars syfte är att driva hjärnan.

Perspektivförändring: Hjärnan är magens (eller hjärtats, eller lungornas, eller ...) navigationssystem.

Magen är till för att bearbeta mat till energi åt hjärnan, visst. Men hjärnan är till för att lokalisera mat till magen.

Hjärnan sätter sig själv på tronen, tillsammans med sin ständigt närvarande 'jag'-känsla.

Du är inte mer i huvudet än i magen, och du är inte mer i magen än i fötterna. Du är heller inte mer inne i kroppen än utanför. Upplevelsen av 'avstånd' (här, där, inuti, utanför) sker här och nu, i kroppen om du så vill.

Du är allt, men det 'du' som är allt är inte det 'du' du vanligtvis referar till när du tänker 'jag'.

Detta är inte solipsism: Du och jag är som två händer på en och samma kropp. Att jag inte kan vara medveten om dina tankar är ingenting konstigt, då högerhanden inte kan 'känna' vänsterhandens känselintryck. Nyckeln ligger i det faktum att varken höger- eller vänsterhanden känner. Det är kroppen som helhet som känner.

Att behandla andra varelser eller ting som om de inte vore dig själv är som att leva livet som en högerhand som inte identiferar sig med kroppen som helhet. En människa som skadar sin miljö är som en högerhand som skadar vänster fot.

Att isolera dig själv till någonting specifikt är att skapa konflikt. Att tillåta ovisshet är att öppna sig för förlåtelse och villkorslös allomfattande kärlek.

I det stora hela finns det inga slutgiltiga svar, och anledningen är att det inte finns några slutgiltiga frågor.

Jag önskar du hade en fråga kopplad till en så lång och precis deklarering. Så mitt svar är .... öhhh

Fråga: Varför behöver vi frågor? Vad är det tänkta slutmålet?

Tillägg: När du är törstig är frågan om var du finner närmaste vätskekälla av största vikt. När du är hungrig är det viktigt att fråga dig själv var du finner mat. När du är trött behöver du lokalisera en säker plats för vila.

Livet som helhet är inte ett problem som behöver lösas eller en fråga som behöver besvaras, men ofta betraktas det som så. Därav all konflikt och förvirring.

Frågar du mig? Det var du som startade tråden.

Känner du att du har ett svar så är det dig jag frågar!

Du bad om en fråga, och jag frågade vad du tror dig se bortom frågorna. Om frågor ständigt leder till svar som kan bli ifrågasatta ytterligare, vad är då poängen med frågorna?

Observera att jag inte anser att frågor är meningslösa. Däremot anser jag att alla viljan att ställa frågor är en oseriös lek, likt dans. Abstrakta frågor och svar är hjärnans egen lek (därav ämnets titel); poängen med en lek är att leka, inte att leka färdigt så att man inte längre behöver leka.

Att ställa frågor i hopp om att lösa något slags 'existentiellt problem' är därför lite som att börja komponera ett stycke musik i hopp om att finna den slutgiltiga melodin.

Ja men du kan väl anstränga dig lite mer än så. I din ursprungliga trådstart finns det 12 (tolv) påståenden separerade med radbrytning.

Det finns ingen fråga begravd i den långa textmassan.

En av de saker vi ogillar i detta forum är dekret. Din ursprungliga trådstart var och är ett dekret. Formulera en eller flera frågor för tusan.

Hittade ingen frågeställning, men de första styckena håller jag med om. Det är ganska naturligt då alla sinnesintryck inte bara avläses här (ögon, öron och näsa) utan även tolkas i hjärnan.

Om du startar en tråd i ett diskussionsforum får du räkna med att vi vill ha frågeställningar!

Men det finns ingen anledning att se 'hjärnan' som någon slags isolerad entitet. Du kan lika gärna säga "Det tolkas i kroppen." eller "Det tolkas i universum."

Ungefär som när du observerar en virvelström i havet. Du kan peka på bubblor i strömmen och säga "Bubblorna uppstår i virvelströmmen.", men påståendet innehåller inte mer information än "Bubblorna uppstår i havet.", för utan havet har du varken bubblor eller virvelström.

Hjärnan och därmed den subjektiva upplevelsen existerar inte obereoende av allt det andra; synintrycket av solen sker lika mycket i solen som i hjärnan. Avståndet mellan din kropp och solen går att jämföra med en optisk illusion av tredimensionellt djup som uppstår precis här och nu där du alltid är.

Det är inte nödvändigtvis så att du rör dig i rummet, utan den fysiska känslan av rörelse kan kombineras med förändringar in den övriga sinnesupplevelsen. Själv förblir du stilla, här och nu.


Frågan kom i efterhand, och den kvarstår: Varför behöver vi frågor?

Måste all konversation grundas i en onödig problematisering av livet?

Är det inte möjligt att se konversation som en lekfull syssla? Vi kan tala för talandets skull, utan mål i sikte, lite som när man improviserar med ett musikaliskt instrument. I det här fallet är den resulterande musiken våra ord.

Det har du rätt i att jag inte behöver, men varför inte?

Informationen är mer specifik och uttrycker därför mer kunskap än den ospecifika informationen. På så sätt är det "mer information".

Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att du motsäger dig själv. Du beskriver att sinnesintrycken samverkar med rummet, men att medvetandet är primärt. Antingen existerar den materiella världen oberoende av dig och din uppfattning av den, eller så är medvetandet primärt och den materiella världen en produkt av ditt medvetande (solipcism mao). Så ser jag på det i alla fall. Utveckla gärna om jag missförstod dig.

Är inte detta lite OT? Du vet mycket väl varför frågorna är essentiella på ett diskussionsforum.

Visst kan du peka på virvelströmmen som om den vore någonting av sig självt, bortom vattnet eller det enhetliga mönstret i den heltäckande vattenytan, men i slutändan har du inte åstadkommit mer än en tom abstraktion. Det är du själv som väljer att isolera en portion av mönstret och slänga dit namnet 'virvelström', som om det skulle peka på någonting särskilt.



Vill du gå den vägen måste du definiera dina termer klart och tydligt. Utför följande tankeexperiment. Redovisa gärna vad du kommit fram till:

Definiera termen 'jag' (dig själv). Definiera sedan alla termer som ingår i din definition. Fortsätt tills du är färdig. Undvik cirkulära definitioner och självreferens!

Definiera sedan termerna 'medvetandet' samt 'den materiella världen', och upprepa processen.

Som jag ser det är alla dessa termer tomma koncept som refererar till det okända. Jag vet varken vad 'jag' är, vad 'medvetandet' är, eller vad 'den materiella världen' är. Inte är det någonting som behöver vetas heller, därav den återkommande (icke-)frågan.


Det är väl ändå högst relevant? Se det som den centrala frågan för ämnet: Varför anser du att frågor behövs? Inte ur ämnets begränsade perspektiv, utan rent generellt: Anser du t ex att livet är att betrakta som ett problem krävande frågor och därmed svar?

Bla, bla, bla! Vilken massa skitsnack! Du ska få ett slutgiltigt svar av mig, och det är detta, jag är inte någon allmän egendom, utan isolerad till något specifikt!

Din teori är för mig psykopatiskt skitprat.

Alternativt företrädare för någon slags sekt som manipulerar folk. Tror man ska bli imponerad för att det låter så "intellektuellt ".