Kort
Känner du till något (ord, uttryck, etc.) som är helt kontextoberoende? Kan det existera något sådant? Om nej, i vilken kontext uppstod i sådana fall den första kommunikationen?
Längre
När vi talar om sakers existens, menar vi inte då något som särpräglar saken från andra saker i sin omgivning? Oavsett anledning verkar det som att människan har valt att benämna eller särskilja ting från ting semantiskt eller semiotiskt (vilket antagligen leder till pragmatiska fel). Hur kommunikation växer fram är nog en fråga mer för språkforumet än här. Hursomhelst, anledningen till att jag frågar är att jag har funderat på ett sätt att kunna spåra sig tillbaka till vad som är kärnan i alltet. Det ultimata beroendet.
Jag tänker att sättet vi uttrycker oss på inte är verkligheten, men det kan spegla verkligheten så som vi kan förstå den. Alltså kan det vara en bra början för att hitta det ultimata beroendet till verkligheten (läs verklighetsuppfattningen). Taktiken är följande: Genom att till exempel börja i ett uttryck eller ord, säg ett språkligt ord som "boll" och sedan rada upp vad som definierar en boll, kan man spåra sig tillbaka till någonting som är helt kontextoberoende, alternativt finna slutna cykler i språk. Det skulle kunna bli ett enormt nät av beroenden.
Istället för att gå den långa vägen så kanske det finns någon som sitter inne på det där fina kontextoberoende ordet eller uttrycket på Flashback? Kärnan i allt.
Ett annat sätt att förhålla sig till frågeställningen är att fråga sig om det överhuvudtaget kan existera ett sådant ord eller sätt att uttrycka sig? Är uttrycket oundvikligen kontextberoende? Jag tänker att all kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Alla uttryck är kommunikativa. Uttrycket och sättet att uttrycka sig mellan sändare och mottagare måste tolkas. Tolkningen sker i en viss kontext. Således: All kommunikation är beroende av en viss kontext. Med risk för att låta tankarna vandra, i vilken kontext uppstod i sådana fall den första kommunikationen?
Känner du till något (ord, uttryck, etc.) som är helt kontextoberoende? Kan det existera något sådant? Om nej, i vilken kontext uppstod i sådana fall den första kommunikationen?
Längre
När vi talar om sakers existens, menar vi inte då något som särpräglar saken från andra saker i sin omgivning? Oavsett anledning verkar det som att människan har valt att benämna eller särskilja ting från ting semantiskt eller semiotiskt (vilket antagligen leder till pragmatiska fel). Hur kommunikation växer fram är nog en fråga mer för språkforumet än här. Hursomhelst, anledningen till att jag frågar är att jag har funderat på ett sätt att kunna spåra sig tillbaka till vad som är kärnan i alltet. Det ultimata beroendet.
Jag tänker att sättet vi uttrycker oss på inte är verkligheten, men det kan spegla verkligheten så som vi kan förstå den. Alltså kan det vara en bra början för att hitta det ultimata beroendet till verkligheten (läs verklighetsuppfattningen). Taktiken är följande: Genom att till exempel börja i ett uttryck eller ord, säg ett språkligt ord som "boll" och sedan rada upp vad som definierar en boll, kan man spåra sig tillbaka till någonting som är helt kontextoberoende, alternativt finna slutna cykler i språk. Det skulle kunna bli ett enormt nät av beroenden.
Exempel: Säg att för att ordet "boll" ska gå att förstå är det beroende av en "sfärisk form", "luft", "mantel", "volym", etc. Sedan vidareutvecklar man "sfärisk form" i "sfär", "form" och vad de är beroende av för att kunna förstås, osv.Genom att göra detta tillräckligt länge kanske det går att komma fram till vad allt (åtminstone i språket) grundade sig i. Det första ordet. Det första människan behövde sätta en mening till. Görs detta för flera språk kanske en gemensam nämnare kan finnas.
Istället för att gå den långa vägen så kanske det finns någon som sitter inne på det där fina kontextoberoende ordet eller uttrycket på Flashback? Kärnan i allt.
Ett annat sätt att förhålla sig till frågeställningen är att fråga sig om det överhuvudtaget kan existera ett sådant ord eller sätt att uttrycka sig? Är uttrycket oundvikligen kontextberoende? Jag tänker att all kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Alla uttryck är kommunikativa. Uttrycket och sättet att uttrycka sig mellan sändare och mottagare måste tolkas. Tolkningen sker i en viss kontext. Således: All kommunikation är beroende av en viss kontext. Med risk för att låta tankarna vandra, i vilken kontext uppstod i sådana fall den första kommunikationen?