Finns det något som inte är kontextberoende?

Kort
Känner du till något (ord, uttryck, etc.) som är helt kontextoberoende? Kan det existera något sådant? Om nej, i vilken kontext uppstod i sådana fall den första kommunikationen?

Längre
När vi talar om sakers existens, menar vi inte då något som särpräglar saken från andra saker i sin omgivning? Oavsett anledning verkar det som att människan har valt att benämna eller särskilja ting från ting semantiskt eller semiotiskt (vilket antagligen leder till pragmatiska fel). Hur kommunikation växer fram är nog en fråga mer för språkforumet än här. Hursomhelst, anledningen till att jag frågar är att jag har funderat på ett sätt att kunna spåra sig tillbaka till vad som är kärnan i alltet. Det ultimata beroendet.

Jag tänker att sättet vi uttrycker oss på inte är verkligheten, men det kan spegla verkligheten så som vi kan förstå den. Alltså kan det vara en bra början för att hitta det ultimata beroendet till verkligheten (läs verklighetsuppfattningen). Taktiken är följande: Genom att till exempel börja i ett uttryck eller ord, säg ett språkligt ord som "boll" och sedan rada upp vad som definierar en boll, kan man spåra sig tillbaka till någonting som är helt kontextoberoende, alternativt finna slutna cykler i språk. Det skulle kunna bli ett enormt nät av beroenden.

Exempel: Säg att för att ordet "boll" ska gå att förstå är det beroende av en "sfärisk form", "luft", "mantel", "volym", etc. Sedan vidareutvecklar man "sfärisk form" i "sfär", "form" och vad de är beroende av för att kunna förstås, osv.

Genom att göra detta tillräckligt länge kanske det går att komma fram till vad allt (åtminstone i språket) grundade sig i. Det första ordet. Det första människan behövde sätta en mening till. Görs detta för flera språk kanske en gemensam nämnare kan finnas.

Istället för att gå den långa vägen så kanske det finns någon som sitter inne på det där fina kontextoberoende ordet eller uttrycket på Flashback? Kärnan i allt.

Ett annat sätt att förhålla sig till frågeställningen är att fråga sig om det överhuvudtaget kan existera ett sådant ord eller sätt att uttrycka sig? Är uttrycket oundvikligen kontextberoende? Jag tänker att all kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Alla uttryck är kommunikativa. Uttrycket och sättet att uttrycka sig mellan sändare och mottagare måste tolkas. Tolkningen sker i en viss kontext. Således: All kommunikation är beroende av en viss kontext. Med risk för att låta tankarna vandra, i vilken kontext uppstod i sådana fall den första kommunikationen?

Tror jag förstår på ett ungefär vad du pratar om. Har varit på samma bana. Det är problematiskt att bilda en bestämd uppfattning om vad det är som kategoriserar något abstrakt ord, exempelvis "subjektivt". Vi fastnar i ett moment 22. Du tror dig veta vad det är. När du tänker på det läser du av något slags väsen i ditt huvud, fast du inte kan sätta fingret på vad det är. När vi sedan kommunicerar med ordet är vi egentligen helt blinda för innebörd. Kallar det för språkets väsen. Det du inte kan knyta samman med verklighetsförankring är bara dravel. Vi kanske säger helt två skilda saker till varandra men ändå står och håller med? Däremot måste det finnas något utanför ditt huvud för att datan ska passera. Den kanske omvandlas, filtreras?

Vill anföra att det är ditt medvetande som utgör kontext. Vissa mönster eller sammanflätningar kanske bara är en illusion? Därifrån kan vi inte gå utanför vad som finns i orden.

Du har rätt i att det finns ord som inte är väldefinierade. Det är problematiskt. Men om ett ord kan användas, kan det sättas i en gemensam kontext mellan två medvetanden - i själva överförandet av budskapet. Kanske kan man hitta en betydelse i den kontexten och inte i den ena eller den andres kontext?

Blir det inte väldigt solipsistiskt så som du beskriver det? Den enda kontexten vi kan utläsa något ur är vår eget. Annorlunda formulerat: Vi filtrerar alla intryck (ord, gester, etc.) genom vad vi medvetandegör oss och de är också de enda intryck vi kan medvetandegöra oss.

Det här med att "Vi kanske säger helt två skilda saker till varandra men ändå står och håller med?" har jag funderat på förut. Kan man inte säga att i någon mening har ingen någonsin förstått exakt vad du menar när du säger någonting? Att ingen någonsin kommer att förstå precis hur eller vad du har tänkt när du förklarar det. Ingen har- och ingen kommer någonsin att förstå vad du menar. Det är en rätt bisarr tanke. Detta på grund av den här (som jag uppfattar det) tolkningen som vi är inne på.

Finns det något annat än ord som kan förmedla ett budskap utan att "förvränga det" mellan sändare och mottagare?

Varför skulle det bli solipsistisk? Syftar du på att vi bara kan förlita oss på våra egna intryck? De behöver nödvändigtvis inte betyda att de andras tankevärld inte finns. Nu ska vi inte Descartera oss här.

När du säger att man kan tyda mellantinget eller själva kärnan i kommunikationen, hur ska man kunna nå den?

Så länge man kommunicerar det som går att demonstera i verkligheten, exempelvis en cirkel, löpning eller höjdhopp har det per automatik en innebörd. Fast de andra, djupare väsendet kvarstår, men vissa ord innehar bara den djupa förståelsen som du själv bildat. Ett annat ord som inte är kontextberoende är sanning.

Ett komiskt argument för att vi alla vet precis samma är att vi kan avgöra om ord är smala är tjocka. Alla lär ju hålla med om att "Iris" är ett smalt ord. Om man för statistik på att majoriteten håller med, så lär de ha samma innebörd? Vi får väl ett pricksäkert utfall?

Det här är faktiskt riktigt jävla bra. Det får mig att fundera. Så hmmm...

Här är hur jag kommer runt det:

Hur skulle det vara med något som är agnostiskt om kontext? Matematik och Logik är helt agnostiska om kontext. Du kan låta variablerna betyda vad du vill så länge du är konsekvent.

Det är reglerna som spelar roll, inte vad symbolerna betyder. Men å andra sidan, då antar vi reglerna som fundamentala, men andra ord, de har en kontext. Vilket är ok i ditt exempel. Du ställer frågan om kontext inom en kontext eller hur. Det mest formlösa och samtidigt mest regelbundna sättet att uttrycka "kontext" måste vara logik och matematik eller hur. Då har reglerna en kontext men symbolerna är öppna.

Funkar det?

Du har rätt i att "det är reglerna som spelar roll, inte vad symbolerna betyder" men hur kan reglerna förstås om de inte redan är ömsesidigt överenskomna? Var den första kommunikationen ett missförstånd?

Vad menar du med att något är "agnostiskt om kontext" egentligen? Att det inte går att finna en absolut sanning om vad en kontext är?

Jag tänker att matematiken och logiken hör hemma i den platonska idévärlden. De bygger på en abstrakt perfektion som verkligheten aldrig kan nå, men som våra hjärnor kan (försöka) föreställa sig. På det sättet är det en verklighetsfrånvänd vetenskap. Vi efterliknar denna abstraktion i "den riktiga världen" genom förenklingar och generaliseringar. Vi kan aldrig rita en perfekt cirkel eller veta att vi har ritat en perfekt cirkel (då vi inte kan mäta på en oändligt liten skala) däremot kan vi i någon mån föreställa oss en perfekt cirkel. Med det som bakgrund, är då matematik och logik verkliga fenomen? Formella system bygger på axiom men vad bygger axiomen på? När blir ett system matematiskt?

Ur ett solipsistiskt synsätt skulle väl bara personens egna tankevärld existera för den personen. Varje person lever i och ur sin egen tolkning av världen omkring den.

Det kan lika gärna vara så att respektive person sitter och hittar på allt som händer omkring oss, bara att vi är omedvetna om det. Nu tror jag väl inte att det faktiskt är så men om jag är omedveten om det, hur kan jag veta?
Jag vet inte, jag hoppades att du skulle sitta inne på någon idé, haha!
Menar du att det finns idéer eller förståelse som inte går att kommunicera? Tror du att det är ordförrådet som begränsar vårat förstånd eller förmåga att överföra det till någon annan? (Är det inte Locke som sagt något sådant?)

Jag håller inte med om sanning som kontextoberoende. Exempel, satsen: " 'Soxi har fel' är sant." Det är bara sant i den kontexten där Soxi faktiskt har fel, vilket inte nödvändigtvis är alla kontexter.

Kan du utveckla vad du menar?