Jag vet inte vad jag lever för liv just nu.
Jag tycker mitt liv är så konstigt och onormalt och jag vill söka hjälp men vågar inte ifall dom skulle säga att jag är normal, för då vill jag inte längre leva. Jag ska försöka sammanfatta min livssituation och skulle bli jätte glad om jag kunde få kommentarer på det jag skrivit. Jag har ingen i mitt liv att prata med så därför vänder jag mig till er.
I 6 år har jag varit tillsammans med en kille, några år äldre än mig, som var/är kärleken i mitt liv, helt garanterat. vi blev tillsammans när jag var 14 år. I 6 år har mitt liv varit helt perfekt, det har gått bra i skolan, och mitt liv har varit så bra som det kunnat vara. Problemet är att vi aldrig har träffats, detta på grund av att vi träffats via en sida där man är anonym och vi får inte träffas tills dom ger oss ett datum. Vi har fått många datum till att träffas men då har det varit jag som inte kunnat träffas på grund av utlandsresor eller så. Så tiden har gått och i 6 år har vi väntat på varandra. vi har pratat varje dag och följt varandras liv. Men i åldern 14-20 år är det väldigt jobbigt att ha ett sådant förhållande. det tar på krafterna när man i 6 år måste undanhålla sin pojkvän för alla ens vänner (som vet att man har en "hemlig" pojkvän). man förlorar vänner som inte förstår varför man inte kan berätta och under dessa 6 år har jag fått hålla mig ifrån killar, inte vara otrogen, inte kyssa någon annan osv. Jag har försökt så gott jag kunnat, har råkat kyssa två killar vid två olika tillfällen och sån ångest som jag haft efter dessa incidenter hade jag aldrig haft förut. Jag har berättat detta för min kille och det har löst sig. men att ständigt påminnas om vad man skulle kunna ha för liv med killar har fått mig ledsen, att veta att om jag gör slut så kan jag skaffa ett normalt förhållande. men eftersom vi träffats så tidigt i mitt liv och har varit tillsammans så länge så är det han jag vill ha min framtid med, jag har varit fast bestämd med att vänta på honom, och han på mig. varje år har vi trott att vi ska få träffas, en så har det inte blivit. Jag har under förhållandets gång målat upp min framtid, och den har inte varit utan honom. jag har även sagt till mig själv under dessa år att, skulle det ta slut mellan oss så har jag inget att leva för, jag skulle hellre ta självmord än att leva utan honom. och detta är sant.
Men nu, för ett halvår sedan ca så sa jag till honom att jag vill ta en paus tills vi får ett datum, jag vill börja leva det liv som jag "missat" under dessa 6 år. att kunna, krama, kyssa, hänga med, killar utan att få skuldkänslor. som en vanlig tjej helt enkelt. Det är ganska jobbigt att redan som 14 år ha bestämt hur ens framtid ska vara, och nu när det kanske inte blir så så tror man ju att jag ska gå under eftersom jag tidigare hade sagt att, händer detta så tar jag självmord. men när vi tog pausen så kände jag inget. jag kände mig, och känner mig så distanserad till mina känslor, när jag försöker känna efter vad jag känner så känns det tomt. jag tror jag har lärt mig att distansera mig till mina känslor under en lång tid, detta för att klara av att vänta på honom så länge. Jag är stolt över mig själv att ha orkat vänta så länge, jag har vuxit så mycket som människa och jag mognade i tidig ålder.
Efter att vi tagit paus så har jag tagit sömntabletter för att kunna sova, annars låg jag bara och tänkte in sent på natten. sen gick det några månader sen träffade jag en ny kille. vi har träffats ett tag och det kändes bra i början. det är första gången på 6 år som jag har en "riktig" pojkvän. vi har det bra men han vet inte om att jag fortfarande håller fast lite vid min gamla kille. detta ahr jag skuldkänslor för. jag vågar inte släppa min förra kille, det är ju fortfarande han som jag vill leva mitt liv med. så därför vågar jag inte gå all- in med min "nya" kille. så under 6 år har jag fått vänta på min livs kärlek. och nu när jag tog tag i det och tog en paus så kan jag fortfarande inte satsa helt på min nya kille, jag är liksom fast i ett mellanläge hur jag än gör. På detta så har skolan börjat gå skita sig rejält och jag har tappat pluggmotivationen, även fast jag läser om det jag älskar på universitet.
Jag kan helt plötsligt börja gråta från ingen stans, utan att jag vet varför men jag tror att det är för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. och sen i nästa stund känner jag inget alls. i mina jobbigaste stunder tänker jag på självmord, det får mig att le. jag älskar att gråta, när jag lyckas göra det, för det får mig att känna något. Jag vet inte om det här är normalt eller om jag ska söka hjälp. jag skulle inte veta vad jag skulle säga isf för det känns som att det bara är småsaker som psykologen kommer skratta åt.
jag blir ledsen när folk säger att det jag känner och gör är normalt, jag vill typ ha en diagnos eller något för att få svar på allt. men detta känns ju också konstigt att jag tycker.
vad tänker ni nr ni läser detta?
vad ska jag göra?
har någon upplevt liknande situationer?
Stort tack för din tid! <3
Jag tycker mitt liv är så konstigt och onormalt och jag vill söka hjälp men vågar inte ifall dom skulle säga att jag är normal, för då vill jag inte längre leva. Jag ska försöka sammanfatta min livssituation och skulle bli jätte glad om jag kunde få kommentarer på det jag skrivit. Jag har ingen i mitt liv att prata med så därför vänder jag mig till er.
I 6 år har jag varit tillsammans med en kille, några år äldre än mig, som var/är kärleken i mitt liv, helt garanterat. vi blev tillsammans när jag var 14 år. I 6 år har mitt liv varit helt perfekt, det har gått bra i skolan, och mitt liv har varit så bra som det kunnat vara. Problemet är att vi aldrig har träffats, detta på grund av att vi träffats via en sida där man är anonym och vi får inte träffas tills dom ger oss ett datum. Vi har fått många datum till att träffas men då har det varit jag som inte kunnat träffas på grund av utlandsresor eller så. Så tiden har gått och i 6 år har vi väntat på varandra. vi har pratat varje dag och följt varandras liv. Men i åldern 14-20 år är det väldigt jobbigt att ha ett sådant förhållande. det tar på krafterna när man i 6 år måste undanhålla sin pojkvän för alla ens vänner (som vet att man har en "hemlig" pojkvän). man förlorar vänner som inte förstår varför man inte kan berätta och under dessa 6 år har jag fått hålla mig ifrån killar, inte vara otrogen, inte kyssa någon annan osv. Jag har försökt så gott jag kunnat, har råkat kyssa två killar vid två olika tillfällen och sån ångest som jag haft efter dessa incidenter hade jag aldrig haft förut. Jag har berättat detta för min kille och det har löst sig. men att ständigt påminnas om vad man skulle kunna ha för liv med killar har fått mig ledsen, att veta att om jag gör slut så kan jag skaffa ett normalt förhållande. men eftersom vi träffats så tidigt i mitt liv och har varit tillsammans så länge så är det han jag vill ha min framtid med, jag har varit fast bestämd med att vänta på honom, och han på mig. varje år har vi trott att vi ska få träffas, en så har det inte blivit. Jag har under förhållandets gång målat upp min framtid, och den har inte varit utan honom. jag har även sagt till mig själv under dessa år att, skulle det ta slut mellan oss så har jag inget att leva för, jag skulle hellre ta självmord än att leva utan honom. och detta är sant.
Men nu, för ett halvår sedan ca så sa jag till honom att jag vill ta en paus tills vi får ett datum, jag vill börja leva det liv som jag "missat" under dessa 6 år. att kunna, krama, kyssa, hänga med, killar utan att få skuldkänslor. som en vanlig tjej helt enkelt. Det är ganska jobbigt att redan som 14 år ha bestämt hur ens framtid ska vara, och nu när det kanske inte blir så så tror man ju att jag ska gå under eftersom jag tidigare hade sagt att, händer detta så tar jag självmord. men när vi tog pausen så kände jag inget. jag kände mig, och känner mig så distanserad till mina känslor, när jag försöker känna efter vad jag känner så känns det tomt. jag tror jag har lärt mig att distansera mig till mina känslor under en lång tid, detta för att klara av att vänta på honom så länge. Jag är stolt över mig själv att ha orkat vänta så länge, jag har vuxit så mycket som människa och jag mognade i tidig ålder.
Efter att vi tagit paus så har jag tagit sömntabletter för att kunna sova, annars låg jag bara och tänkte in sent på natten. sen gick det några månader sen träffade jag en ny kille. vi har träffats ett tag och det kändes bra i början. det är första gången på 6 år som jag har en "riktig" pojkvän. vi har det bra men han vet inte om att jag fortfarande håller fast lite vid min gamla kille. detta ahr jag skuldkänslor för. jag vågar inte släppa min förra kille, det är ju fortfarande han som jag vill leva mitt liv med. så därför vågar jag inte gå all- in med min "nya" kille. så under 6 år har jag fått vänta på min livs kärlek. och nu när jag tog tag i det och tog en paus så kan jag fortfarande inte satsa helt på min nya kille, jag är liksom fast i ett mellanläge hur jag än gör. På detta så har skolan börjat gå skita sig rejält och jag har tappat pluggmotivationen, även fast jag läser om det jag älskar på universitet.
Jag kan helt plötsligt börja gråta från ingen stans, utan att jag vet varför men jag tror att det är för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. och sen i nästa stund känner jag inget alls. i mina jobbigaste stunder tänker jag på självmord, det får mig att le. jag älskar att gråta, när jag lyckas göra det, för det får mig att känna något. Jag vet inte om det här är normalt eller om jag ska söka hjälp. jag skulle inte veta vad jag skulle säga isf för det känns som att det bara är småsaker som psykologen kommer skratta åt.
jag blir ledsen när folk säger att det jag känner och gör är normalt, jag vill typ ha en diagnos eller något för att få svar på allt. men detta känns ju också konstigt att jag tycker.
vad tänker ni nr ni läser detta?
vad ska jag göra?
har någon upplevt liknande situationer?
Stort tack för din tid! <3
